Säkert så, tvivlar jag inte på alls, tjejerna gjorde sig illa, visst men aldrig någonsin jag sett någon som pågrund av det inte red vidare direkt, men av att det bara var stjärnor eller att de hade så starkt psyke att de kunde rida vidare ändå fast det var svart för ögonen och inte visste var de var det kan jag ju inte veta. Markfrigången var aningen låg för oss grabbar med de sadlarna, det går inte att komma ifrån. Och sa man ifrån, i den mån man alls kunde säga något eller ens få luft nog att orka sitta kvar i sadeln så var bara kommentaren att gå på det igen. De manliga ridlärarna kom medlidsam blick fram och såg till att man antingen satte sig upp och andades eller så lyfte de ner en och hade en att gå nåt varv i ridhuset. Just det att de gjorde detta oavsett om det behövdes eller inte gjorde att det inte blev pinsamt eller konstigt. Måtte medvetenheten bland tjejerna som undervisar idag vara bättre om detta - vilket den säkert är i det öppnare samtalskilimat som är om sådant idag.
Jag fick aldrig plats att gulla med hästarna och bekanta mig med dem på det sättet - just det där viktiga att bara vara. Var alltid några tjejer som trängde sig fram till hästens huvud och fjäskade med morot eller snodde borsten och började borsta. Likaså detta med att göra i ordning hästen innan. Det var ju inte så att det var mig de ville umgås med när de kom valsande, utan hästen. Händer säkert tjejer med, men här var det tämligen konsekvent. Som grabb förväntades jag helt enkelt inte vara intresserad av det, vilket gjorde att när jag som ung vuxen började rida igen var jag fullständigt vilsen vad gällde den hanteringen. När de manliga ridlärarna var där såg de detta och styrde lite i det, nån av de kvinnliga var bra med, men de såg inte på samma vis utan man fick säga till.
Fast egentligen så vill jag inte tro det handlar om kille eller tjej - utan om att vara en underrepresenterad grupp. Och i det läget kan det vara bra att samla ihop och matcha in tills trygghet i det man gör finns. Är man fyra fem killar på ett ställe och fulla läktaren med med hyener till tjejer (kändes så) som man upplever pekar på en om man gör galet - är ingen bra lärandemiljö. Vet att mycket blivit bättre med dett på väldigt många håll men ska det fortsätta så så behöver det påminnas om det.
Tjafset om att det handlar om fördom är rätt uttjatad vid det här laget. Det handlade inte om att styra upp, utan om exempel av att se och förstå förutsättningarna och vad som händer. Har råkat ut för ridlärare som på allvar tyckte att killarna kan gått bli undanskuffade i stallet och behöver inte krama om hästen - så de lär sig hur det känns. Det är vuxna mäniskor som har med barn att göra!
Som en liten klick grabbar känner jag fortfarande att det var förutsättningen för att bli kvar framförallt för att vi hade varandra, men även uppbackningen av de manliga ridlärarna de där allra första åren. Längre fram var det inte samma sak - då var man en i gruppen istället. På det viset tycker jag att ridsporten skulle kunna hantera det lite tvärtom mot hur andra idrotter har det. Dela lite initialt och för samman sen istället för tvärtom.
Det handlar om att värva och behålla nya ryttare i verksamheten, och jämstäldheten borde öka. Bara att hitta vägar för det, denna satsning tycker jag var ett utmärkt intiativ. Konceptet kan sen mycket väl passa en bredare grupp med, men någonstans ska det börjas det med.
