Sv: Rida ut själv - tråkigt?
KL
Jag känner igen mig i SÅ många svar här i tråden.
Jag rider själv när jag rider ut 90% av tiden, och jag gillar det skarpt. Om man har en plan så blir man distraherad om man har sällskap och man rider inte på samma planerade, disciplinerade sätt. Ibland även om jag bara ska ut och skritta, så vill jag dock ÄNDÅ helst vara själv, för jag använder tiden till att varva ner, vara närvarande med min häst, och umgås med denna.
när jag har sällskap så är det på det hela taget precis alltid inplanerat, och passar i min ridplan . Oftast handlar det då om att hästen gått mycket träningar, ridhus, utetränats osv, och det passar med en lugn kravlös dag. DÅ är det jättetrevligt att ha sällskap av en god vän och kunna sitta och umgås och snacka lite. Men som sagt, det blir MAX en gång i veckan för min del - ofta mer sällan, snarare en gång var 10e dag kanske.
Det där med att ha ett ekipage som passar är också jätteviktigt om det verkligen ska BLI ngn avkoppling. Min häst är stor, och går med raska energiska steg. Jag vill rida med ngn som hänger med och som jag gärna kan rida i bredd med. då blir det trevligt.
Haha, jag känner väl igen mig när jag läste ditt inlägg och när du kom till "det blir MAX" tänkte jag i mitt stilla sinne för egen del "MAX en gång om året"
Skämt o sido, för att svara lite själv så har vi ingen paddock öht hemma, rider allt ute. Vi har några ställen vi kan rida volter på (runt lite trädd o skit och ibland i branta backar) men annars sker all "ridbaneträning" på bana på passen för tränare.
Och jag är av den meningen att hästen ADLRIG behöver "ha kul", "gå kravlöst" osv osv i den bemärkelsen att jag som ryttare fokuserar mindre på kvaliten i ridningen. Jag rider alltså alltid till 110 %. ALL min ridning och mitt umgänge med hästen ska vara kul, träning ÄR inte jobbigt/träkigt osv av den enkla anledningen att mitt enda egentliga mål med ridningen är att hästen ska vilja arbeta mer än jag ber den om. Den inställningen hos hästen tror jag inte man får om jag själv har inställningen att hästen tycker träning på bana är "jobbig och tråkig" och att hästen ute behöver "gå kravlöst och ha kul".
Jag kan rida väl så lugnt och ha väl så låga krav på form osv men grunden - en god arbetsform på en bjudande och relativt lösgjord häst den frångår jag aldrig. Jag kan säga "javisst, spring på bara!" om hästen bjuder för lite bus, likväl som jag kan be om/uppmuntra bus men jag vill fortfarande ha 100 koncentration av min häst och jag vill ge densamma. Alltså nej tack till sällskap.
Dock rider jag en del med sällskap till och från. Min mor är mycket lätt manövrerad och min häst behöver bitvis öva på att gå bakom, då passar det utmärkt. Men vi rider var för sig koncentrerade i trav o galopp men samtalar i skritten.
I traven brukar jag gå först och rider precis som om jag rider själv, i galoppen rider jag alltid bakom (lättmanövrerad syftar på trav och att man kan bestämma var och hur man vill galoppera, bakom har jag dock fått vara sedan de allra första galopperna i sällskap som 3-åring var avklarade
) och då gör jag mina önskade övningar och avbrott, bra träning för min ibland lite studsiga. Vi kan oxå lätt sinsemellan bestämma om vi vill rida en sträcka en extra gång, göra en fattning till eller rida några varv på en volt vi rider förbi, antingen båda två eller var för sig, om man känner att man behöver det.
Men tänket och övningarna vi gör på träningarna har jag alltid med mig ut och praktiserar där, vår huvudsakliga utveckling handlar om hur vi bearbetar träningarna på vårat eget vis ute längst grusvägarna. Iaf skänkelvikningarna fungerade utmärkt en hel diagonal första gången vi testade trots att vägen bara är ngra steg bred
Det är väl det att vi alltid tränar ute och att jag aldrig anser att träningen på bana kräver "inget jobb" i skogen som gör att jag aldrig tycker det är tråkigt att rida ut ensam.
