Jag lever ett väldigt restriktionsvänligt liv redan innan pandemin, träffar bara de allra närmaste och har eget stall utan inhyrda så jag har absolut noll kontakter privat utanför närmaste familjen. Den största skillnaden är att jag efter restriktionerna hävs kommer bli tvungen att åka till kontoret och jobba halvtid. Jag skriver tvungen, för det är kaos i vården där jag bor och regionen har själva förlängt sina lokala restriktioner till och med månadsskiftet februari-mars, det känns inte alls säkert. Jag kommer dessutom inte ha hunnit ta min tredje spruta innan den 9 februari, den ligger ungefär en vecka längre fram.
Så jag kommer vara den tråkiga asociala häxan som låser in mig på mitt rum och vägrar delta i stora sociala sammankomster förrän smittläget här där jag bor har lugnat ner sig. Har man klarat sig fram till nu vill man inte ha helvetet så här på sluttampen.
Det jag däremot ser fram emot att göra när pandemin verkligen har lugnat sig på riktigt är att gå och klippa mig (varje gång det har varit en lugnare period och jag har tänkt boka en tid har det dragit igång igen) och kunna gå på hockey till hösten. För jag räknar iskallt med corona resten av hockeysäsongen som är kvar, vad politikerna än tror.
Så jag kommer vara den tråkiga asociala häxan som låser in mig på mitt rum och vägrar delta i stora sociala sammankomster förrän smittläget här där jag bor har lugnat ner sig. Har man klarat sig fram till nu vill man inte ha helvetet så här på sluttampen.
Det jag däremot ser fram emot att göra när pandemin verkligen har lugnat sig på riktigt är att gå och klippa mig (varje gång det har varit en lugnare period och jag har tänkt boka en tid har det dragit igång igen) och kunna gå på hockey till hösten. För jag räknar iskallt med corona resten av hockeysäsongen som är kvar, vad politikerna än tror.