Det här är intressant; var känner du att gränsen går mellan "föräldraansvar" och "vuxenansvar" i det vardagliga familjelivet? Rent konkret; hur långt kan du tänka dig att sträcka dig i ansvarstagande och delaktighet för din partners barn - förutsatt att ni lever och bor tillsammans i ett långvarigt och stabilt familjeförhållande? Upphör din delaktighet och familjekänsla tvärt där din egen biologiska sfär slutar? Det är svårt att uppfatta det du skriver på något annat sätt.
Vet inte om jag förstår dig rätt? Men mitt vuxen ansvar som jag ser det är att alla i min omgivning mår bra och får det som de behöver, oavsett om det är biologiska eller bonusbarn eller "helt andra barn" (typ kompisar)
Med föräldra ansvar menar jag det där extra, tex pussar och kramar jag mina biologiska barn mer och oftare (trots att de är 15 och 17), mina bonusbarn har jag aldrig pussat, det hade varit skillnad om de varit yngre men en 13 åring "får" man inte pussa på, inte en 9 årig kille heller
Där har det stannat vid kramar.
Men visst har jag läst läxor och tröstat och plåstrat om dem med.
Föräldraansvar är också att man inte lämnar över till någon annan, min sambo är mycket ute och reser i sitt jobb, han jobbar över mycket också, om jag då hade tagit hand om hans barn så hade de aldrig träffat honom, då är det bättre att de är här när han är hemma (de är bara här varannan helg, eller var, nu är tösen 20 och bor själv, pojken är 16 och är här nästan varje helg)
Om din partners barn lever med honom, hela eller delar av tiden, så är det svårt att upprätthålla en sådan definitiv gränsdragning utan att riskera att uppfattas som egocentrisk och empatilös. Med viss rätt, skulle jag vilja säga.
Jag uppfattas inte som empatilös kan jag lova dej snarare som den öppna famnen som alltid ställer upp för allt och alla
En litet tillspetsad fråga då; är det möjligt att ha barnets bästa för ögonen samtidigt som man tydligt ställer sig utanför dagligt ansvarstagande med hänvisning till att barnet redan har två biologiska föräldrar som skall ta hand om honom/henne?
Ja i det här fallet är det faktiskt det eftersom min sambo anser att han inte är värd något som pappa så har jag uppmuntrat honom på alla vis att verkligen ta hand om sina barn och göra saker ihop med dem och jag har ställt mig själv i bakgrunden.
Visst är det så, det du skriver här står ju inte i motsats till något som någon skrivit i tråden. Självklart går det inte att tvinga någon att tycka om någon annan, det är något som normalt växer fram i en öppen, kärleksfull och ansvarstagande relation mellan barn och vuxna.
Om jag, vilket du tycks förespråka, skulle sagt till mina bonusbarn "du har en pappa, ring honom" så fort det skulle läsas läxor, köras hästtransport, skjutsas till bandrep eller hämtas på fritids så är jag övertygad om att det hade tagit
väldigt lång tid innan vi fått den positiva och kärleksfulla relation som vi har idag. Dessutom är jag tveksam till att min fru hade tyckt att situationen vore särskilt tillfredsställande.
misstänkte det
