Reinkarnation

[Hippocampus]

Det jag alltid finner fascinerande när folk som tror på reinkarnation och går till medium och liknande alltid har återfötts från kända eller överklassen. Inte pigan Lina som slet hela sitt liv på en gård i Halland och slutade sina dar som fattighjon. Eller Lin-Mei som byggde Kinesiska muren livet ut innan han dog och blev begravd där när han var 15 år gammal. Med ett snett brutet ben eftersom ingen brydde sig om att lägga om det.

Eller den romerska slaven Nicodemus som ägdes av en rik Romare som mördades av en slav och, trots att han arbetade i en vingård i ett annat land, torterades och dödades eftersom det var så man bestraffade alla slavar som ägdes av den mördade mannen.

Nej jag tror inte på reinkarnation. När det är slut är det slut. Fast om jag trodde på det skulle jag inte ha något emot att bli återfödd som en av mina katter.

vilka känner du som återfötts från kända och överklass? Efter "alltid" det händer.

 

[MML]

Och vad definierar man själen som?

Om den är något helt annat än det som är knutet till hjärnan, med minnen och åsikter och jaget och sånt, varför vara så bekymrad om vart själen tar vägen?

Frågan "Hur definierar du själen?" är nog närapå lika svår att besvara som frågan "Tror du på reinkarnation?", som jag ser det. Det är så många aspekter att fundera kring. Olika religioner och livsåskådningar har väldigt olika syn på vad själen (eller atman, eller energier, eller något annat, beroende på tro) är eller inte är.

Jag vet dock inte om jag nödvändigtvis tycker att själva frågan - om man tror på reinkarnation eller ej - går att sätta med likhetstecken till att man är bekymrad om var själen tar vägen. Alla olika föreställningar om reinkarnation handlar ju inte om återfödelse på det sätt man kanske ofta tänker t. ex. här i Sverige.

 

[MJLee]

vilka känner du som återfötts från kända och överklass? Efter "alltid" det händer.

Jag erkänner att jag inte har någon personlig eller anekdotisk erfarenhet men enligt vad jag läst är det det vanligaste, ja.

 

[manda]

Jag tycker att sådana frågor är intressanta, men svåra, att fundera och diskutera kring.

Först måste man vara klar med vad man menar med reinkarnation. Är det att själen återföds i en ny kropp? Eller menar man att all existens är i ständig förändring? Tänker man att "jag" kommer att återfödas i en ny kropp, eller är det delar av den energi som är "jag" som kommer att få en ny levnad - men "jag" kommer aldrig att existera mer efter döden?

Återuppståndelse, himmelrike eller helvete, är sådant att se som reinkarnation, även om det potentiellt sker i en annan "dimension"?

Jag tänker att det, för mig, är oerhört svårt att ge ett tydligt svar på frågan "Tror du på reinkarnation?"

Jag vet helt enkelt inte. Jag tror att det finns något som är "jag", som i någon form kommer att finnas vidare. Mer än så kan jag nog inte svara.

Detta är inget svar specifikt till dig utan jag spinner vidare.

Jag tänker också så, att först måste det definieras för att kunna besvaras. Liksom rent vetenskapligt så finns inga fler kolatomer eller vattenatomer nu än vid big bang. Min kropp kommer, när jag dör, sönderfalla och de atomerna kommer att bilda nytt liv. De atomer som nu utgör min kropp har tidigare varit en alg, amöba, blomma, nåt djur osv. De kommer att utgöra något levande igen även efter min död. Kanske själen är en ur ett komplext system emergent effekt av det vi känner som ”liv”?

Och sett till hur otroligt lite vi vet om minne, men att det ändå börjar visa sig rent vetenskapligt, att vatten kan ha minne, svara an på och hålla över tid saker som sinnesstämningar, så finns otroligt mycket kvar att veta innan vi förstår om inanimata objekt (den definitionen kan också ändras, tänk tex bara på floden i Sydamerika som uppnår juridisk personstatus) kan ha minne, om och hur celler kan ha minne samt hur länge det kan bevaras. Vi vet att kroppen och nervsystemet kan formas av upplevelser (jag tänker tex på trauma som kan ändra hur hjärnan fungerar), och om dessa beståndsdelar som vi associerar till kognition kan lagra data, hur länge lagras den då? Lagras den enbart i systemet som tex hjärnans alla celler tillsammans utgör eller kan del av den datan också vara lagrad i systemets minsta beståndsdel också efter systemets upplösning? Inte självklara svar på sådana typer av frågor för mig.

Reinkarnation som att en individuell person återföds i ny kropp är ju ett extremt individualistiskt och ganska…statiskt synsätt liksom. Men att livet fortgår långt bortom min död och att de beståndsdelar som jag nu uppfattar som ”jag” (inklusive de organismer som lever i mig i symbios med mig, och är fler än de celler som faktiskt tillhör min egen organism, men ändå inte är jag, tex tarmfloran) kommer ha ett liv även när konceptet jag är slut, det känns som helt uppenbart och självklart. Liksom mina celler hela tiden dör och förnyas men ändå lever ”jag” kvar. Det betyder att det finns ett i vår kultur tillåtet utbyte av celler där individen trots allt kan beskrivas som densamma. Det är många färre av min kropps celler som varit ”jag” sedan min födelse än vad som tillkommit på vägen. Ur det perspektivet, där ”jag” och fysisk identitet faktiskt på cellnivå är relativt frikopplade från varandra redan inom ramen för samma liv, vore inte reinkarnation jättekonstigt. Kanske inte som att i en själ (ett till koncept att definiera) flyger in i en ny varelse, men definitivt som i att kroppen och jaget har inget 1:1-förhållande. Att min största beståndsdel är vatten gör att jag kanske lika gärna skulle kunna identifiera mig med vatten, som med min mänskliga person?

Att leva långtidssjuk där vetenskapen anar att virusrester kan driva sjukdomsförloppet gör att jag ibland känner mig mer som ett landskap, en back-drop, till dessa andra varelser (virus, mikrobiom, parasiter) som helt naturligt har mig som sitt ekosystem. Vi vet att mikrobiomet påverkar hormonproduktion som tex serotonin och därmed också sinnesstämning och hur vi interagerar med och tolkar världen. Är då mikrobiomet själsligt? Jag tror att dessa etiketter och koncept vi använder är bra för att kunna samtala och även förstå vår värld och våra upplevelser, men jag tror också de begränsar oss. Jag tror vidare att vår hyperindividuslistiska samtid gör att begreppet reinkarnation kan verka mindre ”verklighetsförankrat” än om vi hade andra definitioner på koncept som ”besjälad”, ”liv” och ”individ”.

 

[manda]

Jag erkänner att jag inte har någon personlig eller anekdotisk erfarenhet men enligt vad jag läst är det det vanligaste, ja.

De jag hört som tror på reinkarnation och beskriver minnen från tidigare liv förklarar personliga begränsningar, svagheter eller trauma-betingningar med det. Så min bild är snarare att det är hemska förutsättningar som människor beskriver minnen av. Tex häxbränning, drunkning, incest, extrem fattigdom osv.

 

[Hippocampus]

De jag hört som tror på reinkarnation och beskriver minnen från tidigare liv förklarar personliga begränsningar, svagheter eller trauma-betingningar med det. Så min bild är snarare att det är hemska förutsättningar som människor beskriver minnen av. Tex häxbränning, drunkning, incest, extrem fattigdom osv.

När jag vandrade bakåt till tidigare liv var det livsomvälvande. Jag förstod var irrationella rädslor kom ifrån, jag förstod varför jag aldrig velat ha barn och dessutom försvann mina fobier. Det var helt otroligt! Jag visste inte att vi skulle gå tillbaka till tidigare liv när jag kom dit (jag gick i terapi då för depression, ångest, fobier osv som bara blev värre). Självklart blev inte mitt liv fulländat pga det, det var hårt jobb att gå i den terapin men det var liksom nåt som släppte under just den sessionen med begränsningar i detta liv som för mig var "ologiska".

 

[manda]

När jag vandrade bakåt till tidigare liv var det livsomvälvande. Jag förstod var irrationella rädslor kom ifrån, jag förstod varför jag aldrig velat ha barn och dessutom försvann mina fobier. Det var helt otroligt! Jag visste inte att vi skulle gå tillbaka till tidigare liv när jag kom dit (jag gick i terapi då för depression, ångest, fobier osv som bara blev värre). Självklart blev inte mitt liv fulländat pga det, det var hårt jobb att gå i den terapin men det var liksom nåt som släppte under just den sessionen med begränsningar i detta liv som för mig var "ologiska".

Precis det menar jag!

 

[Mia_R]

Detta är inget svar specifikt till dig utan jag spinner vidare.

Jag tänker också så, att först måste det definieras för att kunna besvaras. Liksom rent vetenskapligt så finns inga fler kolatomer eller vattenatomer nu än vid big bang. Min kropp kommer, när jag dör, sönderfalla och de atomerna kommer att bilda nytt liv. De atomer som nu utgör min kropp har tidigare varit en alg, amöba, blomma, nåt djur osv. De kommer att utgöra något levande igen även efter min död. Kanske själen är en ur ett komplext system emergent effekt av det vi känner som ”liv”?

Och sett till hur otroligt lite vi vet om minne, men att det ändå börjar visa sig rent vetenskapligt, att vatten kan ha minne, svara an på och hålla över tid saker som sinnesstämningar, så finns otroligt mycket kvar att veta innan vi förstår om inanimata objekt (den definitionen kan också ändras, tänk tex bara på floden i Sydamerika som uppnår juridisk personstatus) kan ha minne, om och hur celler kan ha minne samt hur länge det kan bevaras. Vi vet att kroppen och nervsystemet kan formas av upplevelser (jag tänker tex på trauma som kan ändra hur hjärnan fungerar), och om dessa beståndsdelar som vi associerar till kognition kan lagra data, hur länge lagras den då? Lagras den enbart i systemet som tex hjärnans alla celler tillsammans utgör eller kan del av den datan också vara lagrad i systemets minsta beståndsdel också efter systemets upplösning? Inte självklara svar på sådana typer av frågor för mig.

Reinkarnation som att en individuell person återföds i ny kropp är ju ett extremt individualistiskt och ganska…statiskt synsätt liksom. Men att livet fortgår långt bortom min död och att de beståndsdelar som jag nu uppfattar som ”jag” (inklusive de organismer som lever i mig i symbios med mig, och är fler än de celler som faktiskt tillhör min egen organism, men ändå inte är jag, tex tarmfloran) kommer ha ett liv även när konceptet jag är slut, det känns som helt uppenbart och självklart. Liksom mina celler hela tiden dör och förnyas men ändå lever ”jag” kvar. Det betyder att det finns ett i vår kultur tillåtet utbyte av celler där individen trots allt kan beskrivas som densamma. Det är många färre av min kropps celler som varit ”jag” sedan min födelse än vad som tillkommit på vägen. Ur det perspektivet, där ”jag” och fysisk identitet faktiskt på cellnivå är relativt frikopplade från varandra redan inom ramen för samma liv, vore inte reinkarnation jättekonstigt. Kanske inte som att i en själ (ett till koncept att definiera) flyger in i en ny varelse, men definitivt som i att kroppen och jaget har inget 1:1-förhållande. Att min största beståndsdel är vatten gör att jag kanske lika gärna skulle kunna identifiera mig med vatten, som med min mänskliga person?

Att leva långtidssjuk där vetenskapen anar att virusrester kan driva sjukdomsförloppet gör att jag ibland känner mig mer som ett landskap, en back-drop, till dessa andra varelser (virus, mikrobiom, parasiter) som helt naturligt har mig som sitt ekosystem. Vi vet att mikrobiomet påverkar hormonproduktion som tex serotonin och därmed också sinnesstämning och hur vi interagerar med och tolkar världen. Är då mikrobiomet själsligt? Jag tror att dessa etiketter och koncept vi använder är bra för att kunna samtala och även förstå vår värld och våra upplevelser, men jag tror också de begränsar oss. Jag tror vidare att vår hyperindividuslistiska samtid gör att begreppet reinkarnation kan verka mindre ”verklighetsförankrat” än om vi hade andra definitioner på koncept som ”besjälad”, ”liv” och ”individ”.

Intressant, jag läste för mycket länge sedan om ett experiment på jag tror det var rundmaskar, hur minnen kunde ärvas. Maskarna utsattes för ett ljussken samtidigt som de fick en stöt så de drog ihop sig, efter några gånger räckte det med ljusskenet för att de skulle dra ihop sig även när stöten uteblev.

När sedan en mask hackades upp och användes till att utfodra andra maskar så bytte de maskarna beteende, utan att själva varit utsatta för experimentet. De nya maskarna som ätit av maskarna som experimenterats med drog ihop sig av ljussken medan andra maskar som inte ätit av dem eller själva varit utsatta, inte gjorde det.

 

[nullo-modo]

Jag erkänner att jag inte har någon personlig eller anekdotisk erfarenhet men enligt vad jag läst är det det vanligaste, ja.

Samma som med släktforskning många gånger. Är det som folk tycker är mest intressant som det pratas om och inte vad som inte anses som intressant.

 

[MML]

Reinkarnation som att en individuell person återföds i ny kropp är ju ett extremt individualistiskt och ganska…statiskt synsätt liksom. Men att livet fortgår långt bortom min död och att de beståndsdelar som jag nu uppfattar som ”jag” (inklusive de organismer som lever i mig i symbios med mig, och är fler än de celler som faktiskt tillhör min egen organism, men ändå inte är jag, tex tarmfloran) kommer ha ett liv även när konceptet jag är slut, det känns som helt uppenbart och självklart. Liksom mina celler hela tiden dör och förnyas men ändå lever ”jag” kvar. Det betyder att det finns ett i vår kultur tillåtet utbyte av celler där individen trots allt kan beskrivas som densamma. Det är många färre av min kropps celler som varit ”jag” sedan min födelse än vad som tillkommit på vägen. Ur det perspektivet, där ”jag” och fysisk identitet faktiskt på cellnivå är relativt frikopplade från varandra redan inom ramen för samma liv, vore inte reinkarnation jättekonstigt.

Det här tycker jag är en väldigt tydlig och klok sammanfattning kring mycket av även mina tankar.

Jag tänker vidare att de allra flesta av oss väl har en tydlig uppfattning om ett "jag". Vi tycker om och tycker inte om, minns, känner, drömmer o. s. v. Är detta "jag" enbart vår fysiska kropp? Och, på det spåret - var börjar och slutar egentligen min fysiska kropp? Är "jaget" enbart det som sker i min hjärna? Det är ju i sin tur kopplat till vad som sker i min mage, mitt blodomlopp etc. Innebär det att "jag" förändras i vad jag äter, dricker etc, och därmed tillför kroppen - i och med att det kan påverka vad som sker i min hjärna?

Lite grann tänker jag på den här filosofiska frågan, nu kommer jag bara ihåg det svagt, men det går ut på att du har en båt som du, en bräda i taget, byter ut. De "gamla" delarna sparar du, och när du slutligen bytt ut varje bräda, varje bult, varje detalj på din båt bygger du ihop en "ny" båt av de "gamla" delarna. När blir din "gamla" båt en "ny" båt, om den ens blir det? Eller är din "gamla" båt alltid din "gamla" båt, även om alla dess ursprungliga beståndsdelar nu finns i den "nya" båten?

En eldsflamma är en annan sådan intressant tanke för mig. Om en buske börjar brinna av en liten flamma, som sedan "hoppar" till en ny gren. Är det samma eld, eller en ny eld? När "dör" den första eldsflamman, när "föds" den nya, och finns det något av ursprunget kvar i den sista lågan som släcks? Är det "samma brand", eller en kontinuerligt föränderlig brand?

Jag tror att alla de här tankarna - om reinkarnation, själ, liv, död o. s. v. är väldigt svåra att ringa in och enas om vad man över huvud taget menar. Jag tror att "allt" hänger ihop, på sätt som vi (ännu) inte förstår, och jag tror att någon form av reinkarnation absolut är verklig. Men exakt hur eller vad som i någon form "lever vidare", det vet jag inte.

 

[manda]

När jag vandrade bakåt till tidigare liv var det livsomvälvande. Jag förstod var irrationella rädslor kom ifrån, jag förstod varför jag aldrig velat ha barn och dessutom försvann mina fobier. Det var helt otroligt! Jag visste inte att vi skulle gå tillbaka till tidigare liv när jag kom dit (jag gick i terapi då för depression, ångest, fobier osv som bara blev värre). Självklart blev inte mitt liv fulländat pga det, det var hårt jobb att gå i den terapin men det var liksom nåt som släppte under just den sessionen med begränsningar i detta liv som för mig var "ologiska".

Det är ju verkligen jättespännande att tänka på hur minnen, materia och icke-materia hänger samman. Om livet och själen är samma (däråt lutar jag i nuläget), vad det är som minns osv.

Tillägg; och det är ju precis vad ditt mask-exempel också inbjuder till för typ av frågor för mig @Mia_R

 

[nullo-modo]

Intressant, jag läste för mycket länge sedan om ett experiment på jag tror det var rundmaskar, hur minnen kunde ärvas. Maskarna utsattes för ett ljussken samtidigt som de fick en stöt så de drog ihop sig, efter några gånger räckte det med ljusskenet för att de skulle dra ihop sig även när stöten uteblev.

När sedan en mask hackades upp och användes till att utfodra andra maskar så bytte de maskarna beteende, utan att själva varit utsatta för experimentet. De nya maskarna som ätit av maskarna som experimenterats med drog ihop sig av ljussken medan andra maskar som inte ätit av dem eller själva varit utsatta, inte gjorde det.

Vad intressant, har inte hört om det innan men läst en del av hur trauma nedärvds genetik.

 

[Mia_R]

Det är ju verkligen jättespännande att tänka på hur minnen, materia och icke-materia hänger samman. Om livet och själen är samma (däråt lutar jag i nuläget), vad det är som minns osv.

Tillägg; och det är ju precis vad ditt mask-exempel också inbjuder till för typ av frågor för mig @Mia_R

En del urfolk har ju sysslat med rituell kannibalism. Genom att äta av den döde skulle den eller dens egenskaper leva vidare, vilket blev ett stort problem med sjukdomen Kúru. Efter att kannibalism förbjöds på 1950-talet på Papua Nya Guinea har sjukdomen minskat kraftigt.

 

[Otherside]

Jag tänker ibland på jaget/medvetandet/"själen" som mjukvaran i en dator. Dvs den kan förflyttas även om hårdvaran/datorn förstörs. Ingen har ju ännu lyckats hitta var medvetandet sitter ELLER ens VAD "medvetande" är. Det är ett mysterium.

Så, ja, jag kan föreställa mig någon form av reinkarnation, eller fortlevade av medvetandet/"själen".

Men. Sen har jag funderat en del: OM reinkarnation existerar och jag mao levt oräkneliga tidigare "liv" i fysisk form ... så minns jag inget av dem. Så ... (detta blir knepigt att forma i ord, känner jag) - om jag ändå inte minns mina tidigare liv, vad är då skillnaden på att födas som "ny"? Varje människa har ju ett unikt jag, varje människa upplever sig som "jag" och inte någon annan. Då är ju detta i princip detsamma som om mitt nuvarande jag dök upp i en ny kropp - men jag inget minns. (Jag vet att det finns de som menar att de minns tidigare liv, men ofta menar de att de varit typ Napoleon eller Kleopatra eller nån liknande känd person. Den personen kan ju inte gärna ha haft flera jag så det är helt orimligt).

Svårt att förklara begripligt, men .... Om en person föds som "ny" själ, eller återföds som reinkarnerad - är det ingen skillnad för just det medvetandet. Jag kommer aldrig att känna, att wow nu är jag här igen, vad bra! Varje person är "ny" ändå.

Oj så svamligt det låter, men..... Kanske vi alla är ett enda stort gemensamt medvetande, uppdelat i olika platser/kroppar?

Den fantastiske Brian Cox pratar ofta om ifall där finns liv på andra planeter. Med tanke på det oändliga antalet galaxer i redan det universum vi kan "se", är det troligt att där myllrar av liv. Men - har något av dessa liv ett medvetande likt vårt eget, eller medvetande alls? Är det mesta i form av bakterier och liknande? Att som vi kunna se ut i universum och förundras innebär att vi är universums medvetande och det är STORT! Och kanske den enda meningen med någonting?

 

[Motacilla]

Nä reinkarnation tror jag inte på.

Däremot tycker jag att epigenetik är väldigt intressant, speciellt hur tidigare generationers upplevelser kan påverka efterkommande generationers hälsa.

Klipp om vad epigenetik är, från Hjärnfonden:

"Epigenetik
Epigenetik handlar om hur gener fungerar utan att själva DNA:et ändras. Det handlar om olika sätt som celler kan använda generna på, som att slå av eller på dem. Dessa förändringar kan påverka allt från hur en cell utvecklas till vilka sjukdomar vi kan få."

 

[nullo-modo]

Började fundera på om tidigareliv upplevelser och genetiskt minne är samma sak. Att det genetiska minnet är det folk upplever som tidigare liv upplevelse. 10 generationer är ju ändå 1024 förfäder samtidigt som det ju bara är ca 300 år. Vi har ju inte haft kunskap om hur genetiskt minne fungerar så länge och på ett sätt är det ju genetiskt minne en form av tidigare liv.

 

[escodobe]

Nej, Jag tänker att personligheten/själen är något som skapas av gener och uppväxt.