Rehabilliterad från utmattning, hur fungerar du nu?

[Lillefrun]

Är det någon som vet rent medicinskt/psykologiskt varför dom flesta upplever att dom aldrig mer kommer tillbaka med samma ork trots att man gjort allt "rätt" enligt regelboken och varit sjukskrivna, vilat, försökt komma tillbaka och som faktiskt vill men inte kan? Jag undrar varför det är så, varför en gång utbränd kan leda till att man har mindre ork hela livet? Eller finns det någon som känner att dom blivit helt bra igen?

 

[vallhund]

Är det någon som vet rent medicinskt/psykologiskt varför dom flesta upplever att dom aldrig mer kommer tillbaka med samma ork trots att man gjort allt "rätt" enligt regelboken och varit sjukskrivna, vilat, försökt komma tillbaka och som faktiskt vill men inte kan? Jag undrar varför det är så, varför en gång utbränd kan leda till att man har mindre ork hela livet? Eller finns det någon som känner att dom blivit helt bra igen?

Hjärnan tar stryk vilket leder till fysiologiska förändringar.

 

[_Taggis_]

@Fibusen Håller med om katastroftänket. Jag är precis likadan. Dessvärre blir jag ju sällan positivt överraskad när det väl händer nåt som ger mig tillfälle att katastroftänka. Det gör ju sitt till erfarenheterna också om att ja, Kan det gå åt skogen då Gör det precis det. Ju mer jag satsar ju hårdare faller jag, vilket gör att energiuttaget sällan och aldrig blir värt insatsen. Om jag inte blev så vansinnigt tjock och rastlös av det, skulle jag lägga mig under täcket och vänta in döden. Men jag försöker slå ihjäl tiden bäst det går med nya projekt, dessvärre kraschar de flesta. Nu senast idag var jag iväg med min hund och ställde ut, har aldrig någonsin gått så dåligt i hela mitt liv. På riktigt. Tidigare i veckan var jag på återbesök med hästen på kliniken, och konstaterade att efter ett par års rehab så kan en bara konstatera att det är osannolikt att det blir annat än skogsmullehäst av den. Jippi. Jag köpte den som påläggskalv för MSV för att det för en gångs skull skulle bli min tur att lyckas komma nån vart. Men icke. 5e hästen i ordningen nu och jag kommer bara ut i skogen. Nä fritiden är inte nåt för mig, jag får helt enkelt se till att jobba all vaken tid så jag inte bemödar mig med nåt som kan gå snett.

 

[Alexandra_W]

Är det någon som vet rent medicinskt/psykologiskt varför dom flesta upplever att dom aldrig mer kommer tillbaka med samma ork trots att man gjort allt "rätt" enligt regelboken och varit sjukskrivna, vilat, försökt komma tillbaka och som faktiskt vill men inte kan? Jag undrar varför det är så, varför en gång utbränd kan leda till att man har mindre ork hela livet? Eller finns det någon som känner att dom blivit helt bra igen?

Den förklaring jag fått är att hjärnan tar stryk och ofta inte riktigt blir helt läkt igen i meningen precis som innan. Lite som när man åldras, man kan underlätta och bygga upp osv till en viss del men det är ändå en försämring jmf när man var ung.

 

[mutant]

Den förklaring jag fått är att hjärnan tar stryk och ofta inte riktigt blir helt läkt igen i meningen precis som innan. Lite som när man åldras, man kan underlätta och bygga upp osv till en viss del men det är ändå en försämring jmf när man var ung.

Ja, eller som med en fysisk skada, det är ju inte alls ovanligt att något som varit skadat därefter är svagare, har sämre funktion eller lättare går sönder igen. Av någon anledning tänker vi att hjärnan ska fungera annorlunda än resten av kroppen

 

[Alexandra_W]

Ja och man har ju kunnat bevisa att utmattningsdepression dels ger synliga skador på hjärnan åtminstone när man är sjuk, dels är helt olikt vanlig depression i vilka områden av hjärnan som påverkas och skadas.

 

[Hyacinth]

Tröttheten är mest påtaglig. Jag sover dubbelt så mycket nu som förut. Jag har också svårare att koncentrera mig och har precis kunnat börja läsa igen. 3,5 år sedan jag mötte väggen, dock aldrig varit sjukskriven för det (kunde pussla med semester och förtroendearbetstid, sen sjukskriven pga graviditetstrelaterade åkommor).

 

[Lillefrun]

Den förklaring jag fått är att hjärnan tar stryk och ofta inte riktigt blir helt läkt igen i meningen precis som innan. Lite som när man åldras, man kan underlätta och bygga upp osv till en viss del men det är ändå en försämring jmf när man var ung.

Tack du och @vallhund och @mutant för bra förklaringar. Jag hade inte tänkt att det faktiskt fanns någon logik i det eller medicinsk orsak utan att det bara var rent psykologiskt. Blev ju själv utbränd både en och fler gånger i ung ålder så jag vet väl inte hur pigg och fokuserad och energisk jag skulle vara som vuxen utan det bagaget.

 

[Lillefrun]

Ja och man har ju kunnat bevisa att utmattningsdepression dels ger synliga skador på hjärnan åtminstone när man är sjuk, dels är helt olikt vanlig depression i vilka områden av hjärnan som påverkas och skadas.

Intressant! Det visste jag inte heller

 

[monster1]

Flera skriver att ni har mer ångest eller oro och så. För mig är det nästan tvärtom. Jag känner att jag bryr mig mindre om saker, mindre oroad och liksom lite likgiltig på en nivå som ibland får mig att fundera på om jag är en psykopat. Lite som att man stänger av den där delen som skulle vara empatisk och oroa sig. Sen är jag såklart inte fri från ångest jag har ju GAD . Men jag tycker den är mer fysisk än tankemässig, i varje fall just nu. Men just det där med likgiltigheten funderar jag en del över...

 

[_Taggis_]

Flera skriver att ni har mer ångest eller oro och så. För mig är det nästan tvärtom. Jag känner att jag bryr mig mindre om saker, mindre oroad och liksom lite likgiltig på en nivå som ibland får mig att fundera på om jag är en psykopat. Lite som att man stänger av den där delen som skulle vara empatisk och oroa sig. Sen är jag såklart inte fri från ångest jag har ju GAD . Men jag tycker den är mer fysisk än tankemässig, i varje fall just nu. Men just det där med likgiltigheten funderar jag en del över...

Jag pendlar periodvis mellan ångest som gör att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och total likgiltighet. Likgiltigheten infinner sig allt som oftast som nån sorts vakuum efter en period med mkt ångest och stress. Då jag liksom gett upp, blir jag likgiltig inför allt. Livet är ändå skit så vad spelar nåt för roll med nåt öht, känner jag då. Jag tycker likgiltigheten i mångt och mkt är värre än ångest, men samtidigt är det så skönt att på riktigt skita i allt. Såna dagar önskar jag att jag kunde hitta ett tåg att ställa mig framför så en kunde få det avklarat. Typ.

 

[monster1]

Jag pendlar periodvis mellan ångest som gör att jag inte vet vart jag ska ta vägen, och total likgiltighet. Likgiltigheten infinner sig allt som oftast som nån sorts vakuum efter en period med mkt ångest och stress. Då jag liksom gett upp, blir jag likgiltig inför allt. Livet är ändå skit så vad spelar nåt för roll med nåt öht, känner jag då. Jag tycker likgiltigheten i mångt och mkt är värre än ångest, men samtidigt är det så skönt att på riktigt skita i allt. Såna dagar önskar jag att jag kunde hitta ett tåg att ställa mig framför så en kunde få det avklarat. Typ.

Hm, jag känner mig nog inte likgiltig så, som när jag var nedstämd och inte kunde känna mig varken uppåt eller nedåt. Snarare är det som att jag inte orkar bli oroad eller orkar engagera mig känslomässigt i något som är ledsamt hjärnan bara rycker på axlarna åt det istället. Min sambo lider av ångest och depressioner och där är det verkligen så att jag kan känna mig helt likgiltig när han har en dålig dag eller period. Jag är helt enkelt en "aning" oempatisk.

 

[_Taggis_]

Min sambo lider av ångest och depressioner och där är det verkligen så att jag kan känna mig helt likgiltig när han har en dålig dag eller period. Jag är helt enkelt en "aning" oempatisk.

Jag tror det är naturligt. Jag orkar inte heller ta in närståendes dåliga måenden när jag har fullt upp med att andas själv. Det finns en begränsad mängd ork över till såna probem, oavsett det är egna eller andras. Tror jag. För mig är det iaf så. Jag orkar inte alls engagera mig i andras mående periodvis, ego eller ej. Jag är nog mest bara slut, snarare än oempatisk.