Rehabilliterad från utmattning, hur fungerar du nu?

[monster1]

Att det får jag leva med. Ibland står hjärnan stilla bokstavligen så jag får backtracka för att komma på rätt spår. Men man lär sig leva med det, ibland tror jag att jag är dement men det är jag inte . Bara seg .

Okej men du mår inte dåligt utan du blir bara segare?

 

[Korven]

Okej men du mår inte dåligt utan du blir bara segare?

Ja så kan man säga. Jag har inga andra bakomliggande konstaterade diagnoser annat än hypotyreos. SEn hade jag "tur" att jag måste operera höger axel så jag inte kunde komma tillbaka till jobbet , arbetsskada som betalade min ledighet fram till pensionen.

 

[Sonic76]

Vet inte om jag kan kalla mig rehabiliterad men jobbar heltid
Min hjärna kan inte memorera saker så bra numer så jag måste alltid läsa på lite innan lektionstillfällena.
Men än så länge går det bra

 

[Alexandra_W]

Jag funderar över hur andra som varit sjuka i utmattning fungerar efter att de rehabilliterats och är tillbaka i livet efter sjukskrivning. Jag har varit "frisk" i 3 år nu minst och tycker fortfarande att jag kämpar med orken trots att jag inte jobbar heltid. Jag har svårt med koncentration, fokusera ögonen emellanåt, huvudvärk, trötthet etc. Jag har haft tre utmattningar, en i slutet av 90-talet och två under 200-talet. Funderar mest på om jag gör något "fel" eller vad det nu är. De signaler man fick från sjukvården var ju att man skulle bli helt frisk i stort sett. Men jag känner nog att jag har en stor del av symtomen kvar även nu när livet är lugnt och jag är rehabbad. Hur är det för er?

Det är 20 år sen. Men orken och stresståligheten är inte vad den var innan. Ffa är jag stresskänslig på fritiden. Har jag ett måste en ledig dag är dan "förstörd".
MINNET är helt uruselt! Tröttheten är kvar.

Så jag blev långt från helt återställd. Men jag fungerar tillräckligt bra för att jobba heltid osv. Men på bekostnad av annat.

 

[Tiffany]

Jag funderar över hur andra som varit sjuka i utmattning fungerar efter att de rehabilliterats och är tillbaka i livet efter sjukskrivning. Jag har varit "frisk" i 3 år nu minst och tycker fortfarande att jag kämpar med orken trots att jag inte jobbar heltid. Jag har svårt med koncentration, fokusera ögonen emellanåt, huvudvärk, trötthet etc. Jag har haft tre utmattningar, en i slutet av 90-talet och två under 200-talet. Funderar mest på om jag gör något "fel" eller vad det nu är. De signaler man fick från sjukvården var ju att man skulle bli helt frisk i stort sett. Men jag känner nog att jag har en stor del av symtomen kvar även nu när livet är lugnt och jag är rehabbad. Hur är det för er?

 

[Tiffany]

Jag fick höra av läkare att jag skulle få ökad stresskänslighet resten av livet. Det stämde. Jag kan arbeta och leva ett normalt liv men jag behöver vara extremt noga med sömn, mat och motion och med tid för återhämtning för att det ska fungera. Behöver också vara noga med min arbetsbelastning på jobbet blir den för hög så börjar det snurra i huvudet....

 

[Daff]

Problemet för mig är nog att jag tycker att jag gör alla de där sakerna. Även om jag skulle eliminera allt i mitt liv utom jobbet som ändå bara är på 75 % tjänst och dessutom typ 75% eller mindre av min kapacitet så är det 6 h på kontoret + 1 h lunch och 1 h transport = 8 h av aktivitet utan möjlighet till att dra sig undan. Mitt största problem är inte att jag känner att jag inte kan acceptera att jag behöver göra mindre utan att jag helt enkelt slutar många arbetsdagar med yrsel, huvudvärk och illamående, ibland börjar de så. Ett problem då blir ju att jag inte klarar av att tex läsa på skärmen eller klarar inte av att koncentrera mig på mötena osv. Möjligen skulle jag behöva jobba mindre, men det accepterar inte försäkringskassan det är därför jag jobbar deltid nu. Jag har kört hela vändan med långsam upptrappning osv under två år det är tre år sedan nu. Jag har även en bakomliggande stress jag inte kan göra så mycket åt dvs generaliserat ångestsyndrom. Det ger mig ett lite extra ångest/stresspåslag hela tiden. Jag tar även ssri sedan många år tillbaka.

Vad jobbar du med? Finns det möjlighet för dig att få eget rum så att du har mindre kontakt med kollegor/kunder?

Har ni vilorum på jobbet så att du skulle kunna lägga dig där en halvtimme varje lunch?
Hur pendlar du? Om du åker med allmänna kommunikationer skulle jag rekomendera brusreducerande hörlurar.

 

[Monstermom]

Hur är det för er?

Jag är inte som jag var. Jag är betydligt dummare, jag kan inte koncentrera mig lika länge, allmänt helt enkelt en lite annan person. Men det händer ju, tänker jag. Man blir äldre, man blir sjuk, man är med om något trauma. Livet händer. Man är inte samma person idag som man var igår. Anledningen i mitt fall är att jag drämde huvudet i väggen, men oavsett anledning är ju verkligheten här idag den jag lever i.

Jag har senaste veckorna hittat mobilen i kylskåpet flera gånger, bilnyckeln i bilen, och glömt vart jag är på väg när jag sitter och kör. Det är typiska varningstecken för mig att jag måste bromsa nu, spelar ingen roll vilka "måsten" jag har framför mig. Det är väl framförallt det jag har med mig egentligen... Jag kan försöka hur mycket jag vill, med vad jag vill (men jag vet att jag är dummare och långsammare än jag en gång var och det får jag vara ok med), men det finns väldigt hårda gränser som jag inte kan töja på. Det får jag bara acceptera.

Jag tror ingen blir som man var igen? På samma sätt som att ett sår kan läka hur fint som helst, men där blir ett ärr.

 

[Unafraid]

Skulle säga att min ork kanske är 75% av vad den var före? Slutade jobba och började plugga när jag blev sjuk, eller, ett år efter. Det första året hade jag inte kunnat lära mig något nytt alls. Jag hoppas att jag ska orka jobba heltid när jag har pluggat klart, annars får jag försöka klara mig på 75-80%.
Jag har gjort mig av med hästarna pga detta. Finns inte en chans att jag orkar jobba heltid och ha häst längre, tyvärr.

 

[_Taggis_]

Jag är väldigt trött och seg i huvudet. Sån där trötthet som det absolut inte hjälper att sova bort. Blir stressad och orolig för smågrejer, och kan grubbla sönder saker. Det är som om hjärnan är på högvarv hela tiden, samtidigt som den är på sparläge. Glömsk och virrig, kan tex råka lägga tvdosan i kylskåpet, mjölken i skafferiet osv. Jag tycker det blivit värre faktist, även fast jag varit ”frisk” ett längre tag. Skriver jag inte upp saker så är det bortglömt.

Vill minnas som i somras när jag ringde och bokade tid till läkare, så fort vi lagt på så hade jag glömt vilken tid vi sagt, kom i håg datumet, men hade ingen aning om vilket tid, så jag fick ringa tillbaka.

Jag måste sitta och gå igenom dag för dag vad som ska göras, i vilken ordning, för annars så kan jag missa något. Problemet är att det stressar mig också, för nu har jag fastnat i det så hårt så jag blir nästan maniskt och sitter och repeterar och repeterar i huvudet vad,när och hur.

Tragiskt men sant, det där hade jag kunnat skriva själv. Jag får dubbelcheka mig själv hela tiden. Ibland har jag nästan paranoida drag för jag vet inte om jag glömt/missat eller om nån spelar mig ett spratt tex när det gäller att tappa bort saker. Obehagligt.

 

[_Taggis_]

Jag fick en utmattningsdepression innan jag ens hunnit ta mig igenom gymnasieskola osv,. Jag hoppade av inför trean och gick folkhögskola istället, det året kraschade jag. Så jag vet inget annat än att vara vuxen med begränsad ork. Jag är 35 år nu och hela mitt vuxna liv har på nåt vis levts i hänsyn till att jag alltid ligger på minus på orkeskontot. Jag tänker att jag har ett 100%-igt uttag av energi bara av att rodda vardagen, därför finns ingen ork över till sånt som "vanligt folk" orkar med utöver. Tex bakslag även av mindre omfattning såsom att bilen krånglade, ett djur blev sjukt eller nåt trivialt såsom att jag borde dammsugit men bara inte tar mig för.
Jag vet att andra som kört in i kaklet har samma upplevelser av orkesbristen, därför känns det mer som regel än undantag att en blir mer eller mindre kapacitetsbegränsad efter en utmattningsdiagnos. För resten av livet eller åtminstone en stor del av det.


Jag tycker att precis-allting-är-jobbigt och tar energi att genomföra. Jag hoppas att "friska" människor inte ser livet och vardagen på det viset för isf ser jag inget värde öht för mänskligheten generellt sett.
Ytliga bekanta ser inte detta på mig, men de jag känner vet kanske varför jag bara inte orkar med saker och ting som ter sig rätt simpla. Min ork räcker helt enkelt inte till för så mkt annat än att sköta mitt jobb, mina djur, betala räkningar och andas. Typ. Jag gör en hel del saker utöver, men det är mer i nån form av stress över att "måste hinna med innan jag brakar igen" som nån så träffande beskrev det här i tråden... eller så för att periodvis måste jag se till att ha häcken full bara så att jag slipper ha tid att känna hur tungt allting går.

 

[vallhund]

Jag är inte som jag var. Jag är betydligt dummare, jag kan inte koncentrera mig lika länge, allmänt helt enkelt en lite annan person. Men det händer ju, tänker jag. Man blir äldre, man blir sjuk, man är med om något trauma. Livet händer. Man är inte samma person idag som man var igår. Anledningen i mitt fall är att jag drämde huvudet i väggen, men oavsett anledning är ju verkligheten här idag den jag lever i.

Jag har senaste veckorna hittat mobilen i kylskåpet flera gånger, bilnyckeln i bilen, och glömt vart jag är på väg när jag sitter och kör. Det är typiska varningstecken för mig att jag måste bromsa nu, spelar ingen roll vilka "måsten" jag har framför mig. Det är väl framförallt det jag har med mig egentligen... Jag kan försöka hur mycket jag vill, med vad jag vill (men jag vet att jag är dummare och långsammare än jag en gång var och det får jag vara ok med), men det finns väldigt hårda gränser som jag inte kan töja på. Det får jag bara acceptera.

Jag tror ingen blir som man var igen? På samma sätt som att ett sår kan läka hur fint som helst, men där blir ett ärr.

Det hade jag kunnat skriva.

 

[_Taggis_]

Det är 20 år sen. Men orken och stresståligheten är inte vad den var innan. Ffa är jag stresskänslig på fritiden. Har jag ett måste en ledig dag är dan "förstörd".
MINNET är helt uruselt! Tröttheten är kvar.

Så jag blev långt från helt återställd. Men jag fungerar tillräckligt bra för att jobba heltid osv. Men på bekostnad av annat.

Känner Så igen mig. Tackolov älskar jag mitt jobb, och att jobba. Det är faktiskt bara på jobbet jag är lite peppig. Men sen går det ju såklart ut över att jag sen inte orkar vara kul på min fritid. Dock är det ju bra för jag jobbar heltid och ibland mer, och betalar skatt och räkningar. Men lite knasig känns det ju att leva för att jobba. Ska det stå på min gravsten att jag var en jävel på att jobba skift och sen jobba extra med blivande yrke på min fritid?

 

[Fibusen]

Jag fick en utmattningsdepression innan jag ens hunnit ta mig igenom gymnasieskola osv,. Jag hoppade av inför trean och gick folkhögskola istället, det året kraschade jag. Så jag vet inget annat än att vara vuxen med begränsad ork. Jag är 35 år nu och hela mitt vuxna liv har på nåt vis levts i hänsyn till att jag alltid ligger på minus på orkeskontot. Jag tänker att jag har ett 100%-igt uttag av energi bara av att rodda vardagen, därför finns ingen ork över till sånt som "vanligt folk" orkar med utöver. Tex bakslag även av mindre omfattning såsom att bilen krånglade, ett djur blev sjukt eller nåt trivialt såsom att jag borde dammsugit men bara inte tar mig för.
Jag vet att andra som kört in i kaklet har samma upplevelser av orkesbristen, därför känns det mer som regel än undantag att en blir mer eller mindre kapacitetsbegränsad efter en utmattningsdiagnos. För resten av livet eller åtminstone en stor del av det.


Jag tycker att precis-allting-är-jobbigt och tar energi att genomföra. Jag hoppas att "friska" människor inte ser livet och vardagen på det viset för isf ser jag inget värde öht för mänskligheten generellt sett.
Ytliga bekanta ser inte detta på mig, men de jag känner vet kanske varför jag bara inte orkar med saker och ting som ter sig rätt simpla. Min ork räcker helt enkelt inte till för så mkt annat än att sköta mitt jobb, mina djur, betala räkningar och andas. Typ. Jag gör en hel del saker utöver, men det är mer i nån form av stress över att "måste hinna med innan jag brakar igen" som nån så träffande beskrev det här i tråden... eller så för att periodvis måste jag se till att ha häcken full bara så att jag slipper ha tid att känna hur tungt allting går.

Just sånna där ”vanliga” bakslag tar nästan död på mig. Startade en tråd för inte så längesen att min motorlampa lyste. Jag väntade mig en större summa pengar som skulle gå till att betala klart ett kreditkort jag hade, plus en start på sparkonto, sen började alltså motorlampan lysa i bilen, och det skulle gå på närmare 10.000kr att laga, alltså var all min planering att bli av med krediten och få ett startande till sparande förstörd, och jag hade sååååån panik och ångest över detta, medans en del tyckte att ”det var ju bra att jag fick in en större summa pengar så jag kunde fixa det”, i välmening förstås, men för mig var allt bara katastrof!

Och hästen var halt ett par dagar i början av sommaren, jag började planera för att ta bort honom. Katastroftänket kickar igång DIREKT, jag bryter ihop inombords och vill bara låsa in mig och gömma mig under täcket.

Nu vart det inget mer med hästen tack och lov, han blev bra på ett par dagar, men jag har fortfarande inte vågat göra så mycket mer än att skritta, OM det var något allvarligt.

Som ett exempel bara idag... Jag har alltid sett mig som den mest stresståligaste personen som går i ett par skor. Inget kunde rubba mig, jobbade på konditori och även när kön ringlade sig lååååångt ut på gatan vid tex lucia (alla skulle ha lussebullar) så var pulsen helt normal, även om grejer krånglade, beställningar försvunnit, kassan bråkade, så gjorde det inte mig det minsta. Vänner sa alltid att dom var avundsjuka på mitt lugn hela tiden.

Idag hamnade jag i en kö inne på McDonalds. Maskiner pep, personalen halvsprang, arga kunder som väntat länge. Nånting jag inte ens hade höjt på ögonbrynet åt för några år sen. Nu blev jag nästan svimfärdig, pulsen gick i taket och jag blev alldeles kallsvettig, jag fick ont i magen över dom där stackarna som jobbade, och jag sa till killen att ”fy fan vad stressigt att jobba här” och han svarar lugnt att ”det går nog på rutin för dom bara”

För 6 år sen hade jag fixat att stå där själv utan problem, idag kunde jag knappt klara av att vara kund....

Det jobbigaste är att inte ”våga” dela sina tankar, för man får alltid höra att ”det är väll inget att stressa upp sig över!” ”Sluta tänk så mycket” ”Du tänker då det värsta jämt du!” ”Du är så negativ jämt”

Så jag har lärt mig att bara vara tyst, sen småkrashar jag med jämna mellanrum hemma under en filt i soffan och varken orkar se eller prata med någon annan på ett par dagar...

 

[Freazer]

Jag funderar över hur andra som varit sjuka i utmattning fungerar efter att de rehabilliterats och är tillbaka i livet efter sjukskrivning. Jag har varit "frisk" i 3 år nu minst och tycker fortfarande att jag kämpar med orken trots att jag inte jobbar heltid. Jag har svårt med koncentration, fokusera ögonen emellanåt, huvudvärk, trötthet etc. Jag har haft tre utmattningar, en i slutet av 90-talet och två under 200-talet. Funderar mest på om jag gör något "fel" eller vad det nu är. De signaler man fick från sjukvården var ju att man skulle bli helt frisk i stort sett. Men jag känner nog att jag har en stor del av symtomen kvar även nu när livet är lugnt och jag är rehabbad. Hur är det för er?

Tåler och orkar fortfarande mindre än de flesta andra. Blir väldigt trött av att träffa mkt folk och för mkt surr rent allmänt. Tror inte du gör ngt fel. Min ork har blivit sämre för varje gång. Om jag tex varit iväg en helg låt säga för bröllop så är jag däckad flera dagar efter.

 

[monster1]

Vad jobbar du med? Finns det möjlighet för dig att få eget rum så att du har mindre kontakt med kollegor/kunder?

Har ni vilorum på jobbet så att du skulle kunna lägga dig där en halvtimme varje lunch?
Hur pendlar du? Om du åker med allmänna kommunikationer skulle jag rekomendera brusreducerande hörlurar.

Jag har ett eget rum, det finns ett vilorum i en annan del av byggnaden men jag vet inte om jag skulle känna mig bekväm med att använda det. Det är mer en skrubb med en säng. Jag kör till jobbet så tyvärr kan jag inte slappna av då.

 

[skerper]

Jag är mycket trött och sover mycket .Blir det för stressigt så börjar hjärnan krångla och har problem med att minnas vad saker heter .Tydligen får man dras med det så jag behöver ett liv med rutiner och inte för mycket stress .Då fungerar det bra förutom sovandet

 

[tanten]

Nej likadan blir jag inte.

Jag brukar säga att jag gegs t i mindre upplaga numera. Jag är densamma som förr. Fast inte lika länge. Inte lika mycket.
En mycket klok äldre man i min bekantskapskrets sa glatt om sin egen pensionärstillvaro att det numera tar längre tid att vila upp sig än att bli trött.
Ungefär så är det för mig också. Jag får göra budget över orken.

Sen går det inte att bortse från att vi alla blir äldre. En 40-åring är inte som en 20-åring. Och jag som är 60 är definitivt inte som en 40-åring.

 

[monster1]

Nej likadan blir jag inte.

Jag brukar säga att jag gegs t i mindre upplaga numera. Jag är densamma som förr. Fast inte lika länge. Inte lika mycket.
En mycket klok äldre man i min bekantskapskrets sa glatt om sin egen pensionärstillvaro att det numera tar längre tid att vila upp sig än att bli trött.
Ungefär så är det för mig också. Jag får göra budget över orken.

Sen går det inte att bortse från att vi alla blir äldre. En 40-åring är inte som en 20-åring. Och jag som är 60 är definitivt inte som en 40-åring.

Frisk eller rehabiliterad är ju inte som jag var när jag var 20. Det är inte alls det jag menar.

 

[Lillefrun]

Jag gör en hel del saker utöver, men det är mer i nån form av stress över att "måste hinna med innan jag brakar igen" som nån så träffande beskrev det här i tråden...

Samma här! Jag kör på i full fart när jag väl är igång och sen kraschar det. Som imorse, jag tyckte köksbänken behövde torkas av och att jag verkligen behövde dammsuga mattan, tänkte göra det innan frukosten så jag kunde slappna av för när jag väl fått för mig något vågar jag inte vänta ifall jag inte orkar sen. Jag har lite tvång kring alla moment som ska städas, det är väl sisådär 30 punkter eller mer som ska med. Andra hade väl tänkt att jaja, då torkar jag bänken och fixar mattan, jag städade min tvåa i i över 2 timmar. Inne i ugnen, allt kakel i hela badrummet och köket, alla lister och dörrbågar, dammade allt in i detalj, kröp på knäna för att skura där på golvet där det är svårt att komma åt, bakom, under, mellan saker, inne i alla skåp och kylskåpet och sen dammsög jag och skurade golvet. Allt detta för att jag har tvång men också den här rädslan för att inte orka sen, att jag därför måste göra allt direkt. Så det som bara skulle gått på 5 minuter med köksbänk och en matta tog över 2 timmar.

Sprang sedan ner till affären för att jag kände att jag snart skulle krascha och var tvungen att handla, släpade hem en tung väska och en tung påse och ut med hunden. Frukosten glömdes bort så tänkte ta något nu.

Hunden måste få en riktig promenad när jag ätit för det andra har bara varit rastningsrundor men nu orkar jag ju knappt inte göra något. Jag hade tänkt gå med hunden i parken, där kan han vara lös men det innebär också att jag måste fokusera och hålla uppsikt på honom hela tiden, inte för att han är besvärlig, han är mycket lydig men det kommer ju bilar och cyklar och människor och hundar och det blir för mycket för mig. Hade tänkt ta med gotte gotte godis ut och träna lite också. Men nu får det bli min reservplan som jag känner mig som en misslyckad hundägare för, jag ska gå i industriområdet här med en ljudbok i öronen. Industriområdet för att jag aldrig träffat en annan fotgängare där, det finns inte mycket att se och jag får fokusera på boken istället. Så lite intryck som möjligt alltså. Får träna lite här hemma sen när vi varit ute och kanske vilat lite.

Det jobbigaste är att inte ”våga” dela sina tankar, för man får alltid höra att ”det är väll inget att stressa upp sig över!” ”Sluta tänk så mycket” ”Du tänker då det värsta jämt du!” ”Du är så negativ jämt”

PRECIS vad min pappa alltid säger! Hatar dom orden