Rätt som det är så blir det fel...

[corona]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Säg inte åt sonen som leker med en klädnypa: "sätt den inte i snoppen"

Aj aj aj ...

 

[mimus]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Men det borde väl inte vara svårare att lära sig jag och mig än andra ord? Jag tycker att det tyder på att man har tagit på sig en roll som har en titel och det är inte den typ av raka relation som jag vill förmedla. Dessutom måste det ligga nåt annat bakom, man gör ju samma sak till djur (kom till matte), kanske har det med hur makt och respekt demonstrerades för (genom att inte dua).

Nja, jag håller inte med.

När barnen är små, så pratar man och benämner det man gör.
När man börjar lära dem ord, så är det ofta ord som,
var är LAMPAN, man betonar lampan.
Vid tittut lekar, var är MAMMA, man betonar ordet mamma, och när barnet sedan upprepar det ordet man betonar, så brukar de allra flesta föräldrar automatiskt upprepa det ordet.

Det är början till en dialog och ett samspel.

Sedan är det lätt att fortsätta benämna sig själv i tredje person.
Jag tror inte det har med makt att göra.

Att vi sedan pratar så med våra djur, har väl snarare med våra föräldrainstinkter att göra.

 

[mimus]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Hoho, här har du en som burit ut ungar från affärer eller lagt ned dem som pitbullvalpar på golvet och återtagit ledarrollen

Det brukar vara lika delar förskräckt som beundrande publik men hittills har ingen polisanmält i alla fall...

Och vi handlar nästan alltid med båda barnen.

Jag har burit ut många skrikande barn ur affärer, aldrig blivit anmäld.
Min egen son lärde sig extremt tidigt att förhandla, så han har inte ens skrikigt i en affär, han hade helt andra strategier.

Däremot har jag en flyktig bekant, som tog tag i sitt barn, hårt i armen när de var på stranden.

Efter ca 10 min kom det fram en kvinna och sa till henne att ser jag dig göra så en gång till, så anmäler jag dig!

 

[Mirraya]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Jag har inga tips på hur man gör saker eftersom jag inte har barn själv.. eller, det är väl nu jag kan vara expert snarare Det är nu det är lätt

Men.. jag har däremot slutat umgås med en vän sedan hon fick barn då hon har absolut 0 koll på sina barn!! Försökte vara där och fika och fick plocka ned hennes 5åriga son från mitt huvud flera gånger(han ville sitta på mina axlar tror jag) och sedan tog han ett vattengevär och sprutade vatten genom huset och siktade på mig och henne... Efter att hon sagt till honom "sluuuta nuuuuu.... mamma tycker inte om att *gurgel* få vatten på siiig..." så fick jag not och tog geväret och lsde upp det på en garderob.

Mamman suckade och sa "det där hjälper int.. han når med en stol.." mycket riktigt, 2 min senare igång igen...
Då fick han ett "Vänta tills pappa kommer hem!!"

Jag hoppas jag inte blir sån ! Låter ni era barn attackera era gäster?? Det kunde i så fall vara ett tips.... att de inte gör så

 

[mino]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Nja, jag håller inte med.

När barnen är små, så pratar man och benämner det man gör.
När man börjar lära dem ord, så är det ofta ord som,
var är LAMPAN, man betonar lampan.
Vid tittut lekar, var är MAMMA, man betonar ordet mamma, och när barnet sedan upprepar det ordet man betonar, så brukar de allra flesta föräldrar automatiskt upprepa det ordet.

Det är början till en dialog och ett samspel.

Sedan är det lätt att fortsätta benämna sig själv i tredje person.
Jag tror inte det har med makt att göra.

Att vi sedan pratar så med våra djur, har väl snarare med våra föräldrainstinkter att göra.

I så fall är det rätt korkat att lära barnet fel grammatik, det är bättre att säga rätt från början, lampa heter ju lampa men att säga mamma i stället för mig eller jag är ju fel.

Ska man använda det som ett led i språkutvecklingen borde det vara en medveten handling, för egen del så kommer det bara utan att jag vill.

Att det skulle finnas en föräldrainstinkt som får oss att uttrycka oss på det sättet till djur tror jag inte på (milt sagt).

 

[Mustasukka]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Man kan också tänka sig för så man inte kallar barnet vid namn hela tiden.
Vill Kalle ha en macka? Är Oskar trött? osv...
Gjorde det misstaget med min stora son.
Han kallade sig själv vid namn till han var 3 år.
En följd av att jag kallade mig mamma och tilltalade honom vid namn.

Har märkt att många gör så, vissa gör det fortfarande när de pratar med honom. Han är 5 år

Lilla sonen säger jag du till. Och jag är jag.

 

[mimus]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Jag tror inte det är en slump, de allra flesta yngre coltbarn kallar sig själv vid namn.

 

[mimus]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

I så fall är det rätt korkat att lära barnet fel grammatik, det är bättre att säga rätt från början, lampa heter ju lampa men att säga mamma i stället för mig eller jag är ju fel.

Ska man använda det som ett led i språkutvecklingen borde det vara en medveten handling, för egen del så kommer det bara utan att jag vill.

Att det skulle finnas en föräldrainstinkt som får oss att uttrycka oss på det sättet till djur tror jag inte på (milt sagt).

Jag kan inte förstå att det skulle vara korkat - du är väl mamma?

Fundera på varför du pratar om dig själv i tredje led, och varför det kommer med automatik.

Kanske är det värt en egen tråd?

 

[KisseNova]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Det står ju lite här och där om barn att man ska säga om dom i 3.e person för att dom ska lära sig sitt namn.

Nää, jag fortsätter nog som jag gör...blandar mamma, mig, dig och Dominic i en salig blanding. Han verkar inte lida så mycket av dig, mer än när han säger "bära dig", eftersom jag alltid säger "ska jag/mamma bära dig?", så han härmar egentligen bara ord. Han är 2 förresten min lille skrutt

 

[Sar]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Jag gillar att vara "mamma", det betonar att jag har en extra speciell relation med mina barn som jag inte har med någon annan. På 70-talet var det ju väldigt populärt att kalla sina föräldrar vid förnamn (opersonligt tycker jag), de flesta barn på mitt dagis kallade min mamma för "mamma" eftersom de kallade sina mammor vid förnamn och trodde att min mamma hette så ,

 

[mimus]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

kl

Det där med barn.

Hur har era barns åsikter gått gällande att deras förädrar pratar i telefon.

Är det då någon gång sonen vill ha ovillkorlig uppmärksamhet, så är det vid de tillfällen jag pratar i telefonen.

Nu är han ju snart 10 år, men det var värst när han var 4-6 års åldern.

 

[Mustasukka]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Ja, telefonen.
Får sällan prata ostört någon längre stund för min 5-åring.
Han börjar gnälla och klaga, mamma du har pratat hela dagen.
Fast det har blivit bättre nu, påminner varje gång att jag måste få prata ifred. Att han får vänta med att prata med mig tills jag lagt på.

 

[mino]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

jag vill absolut inte ha bort ordet mamma och ersätta med namn. Man kan tex tänka sig att man använder mamma när man syftar på ägande, alltså "den är mammas". Men framför allt "jag" tycker jag inte borde ersättas av mamma, "nu tänker mamma laga mat". Jag tycker som sagt att en stor anledning till att inte säga mamma i tid och otid är att det blir ett rakare språk och relation om man inte titulerar sig själv i tid och otid. Det är alltså lika mycket för den vuxnas del som för barnets. Dessutom är det väl bättre att säga vad det heter så att barnet lär sig rätt, ungefär som att det är bättre att säga hund häst och fågel än vovve pålle och pippi.

 

[bananabambi]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

*knapplån*

Varför kan man inte blanda de olika orden?

"Den är mammas"
"Den är min"

"Var är pappa?"
"Var är Björn?"

Kanske inte det första man gör, men senare, när man befäst ordet mamma och pappa?

Jag blandar utan att tanka mig för.
Kallar t.ex. katten för olika saker, och min son (8 månader) skrattar lika gott åt allt, eftersom han kopplar både "Kissen" "Katten" och "Bosse" till just katten.

 

[Jane_Done]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Men det är ju svårt. Ibland kallas du mamma, av andra, ibland refererar du till dig själv som "mig" andra gånger "jag".

Har en känsla av att man släpper att tala om sig själv som mamma när barnet är moget för det.

 

[Petruska]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Att det skulle finnas en föräldrainstinkt som får oss att uttrycka oss på det sättet till djur tror jag inte på (milt sagt).

Jag har aldrig någonsin pratat om mig själv i tredje person med ett barn. Jag sa jag om mig själv, pappans namn om pappan, mormors namn om mormor osv från början. Och är uppvuxen så själv. Första gången jag minns att jag som barn hörde någon annans mamma säga mamma om sig själv fattade jag inte vem hon pratade om.

Trots det säger jag Mattes allra sötaste kamel, och annat begåvat pladder till hästen.

Så jag har väl en matteinstinkt då, men inte en föräldradito.

 

[mino]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Humpf...jag kan även kläcka ur mig följande på ren "instinkt" som bara kommer till min dotter:
"Stopp och belägg min lilla dam"
"Hallå där lilla fröken Fräken"


Lägger man av med det också när de blir äldre...?

 

[Petruska]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Ja! När man, trots att man inte ville det, har gjort bort dem med att säga sådant - efter en viss ålder som nog varierar - så biter man sig i tungan.

Det var många år sedan jag sist hojtade Var är min lilla gris?

 

[havreflinga]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

personligen brottas jag med att SLUTA PRATA OM MIG SJÄLV I TREDJE PERSON. Det är skitsvårt. "Det är mammas mat", "vill du komma till mamma"... Förutom att ingen människa (av de jag har frågat) har nån vettig förklaring till varför man säger mamma i stället för jag/mig så märker jag att jag menar mer vad jag säger när jag säger jag i stället för mamma. Det är inget jag blurrar ur mig på samma sätt.

Så jag skulle vilja uppmana alla att reflektera över varför de titulerar sig själva i stället för att säga det mer raka jag/mig. Testa en dag att inte säga mamma om dig själv får du se vad svårt det är.

Jag jobbar nästan åt motsatt håll! Det faller sig inte alls naturligt för mig att prata om mig själv i tredje person. Jag säger "jag" av bara farten. Jag har försökt tänka på att kalla mig själv mamma, för att alla andra gör det, så jag trodde det liksom var bra för barnet. Hmm...har nog inte ifrågasatt varför egentligen... Men då behöver jag alltså inte lära mig säga "mamma älskar dig" istället för "jag älskar dig" o s v...? Om man ändå ska vänja sig av med det sen. Vad bra!

 

[havreflinga]

Sv: Rätt som det är så blir det fel...

Första gången jag minns att jag som barn hörde någon annans mamma säga mamma om sig själv fattade jag inte vem hon pratade om.

Min svärmor benämnder alla släktingar efter vilket släktskap de har till hennes 18-åriga dotter, har jag upptäckt. Det är väldigt förvirrande! När hon säger farmor/faster/mormor o s v menar hon alltså inte sin egen farmor/faster/mormor (vilket jag först trodde), utan sin svärmor/svägerska/mor.

Jag har nästan slutat lyssna på vem hon pratar om, för jag orkar inte översätta allt i mitt eget huvud...