Skreppur
Trådstartare
Jag är osäker om jag lyckats posta detta i rätt prefix nu men jag låter moderaterna i eventuellt felaktig slag flytta på den.
Jag är rådvill. Jag behöver råd. Kloka ord från kloka människor.
Jag har haft turen som har hittat min själsfrände. Vi är så sammansvetsade som man kan bli och våra personligheter speglar av oss på varandra i alla lägen, utan minsta undantag. Han är varelsen jag levt ihop med i alla mina tidigare liv.
För en tid sedan separerade mina föräldrar och de flyttade isär, med ett 50 tal mil. Jag och min häst bytte stad, familj och vi letar för fullt efter våran nya trygga punkt, det går krasst. Vi är båda oerhört vilsna och stressade och denna omställning är nog något av det svåraste vi båda varit med om.
Min häst har inte kommit tillrätta i sitt nya hem. Han är uppstressad och ständigt uppjagad, men han håller alltid sin position och försöker aldrig springa på mig, oavsett om han låser sig och blir panikslagen. Jag kan flytta hans bak/framdel endast med blicken, jag kan flytta honom med hjälp av mina axlars vinklar... även när han stressar upp sig som värst. Jag har alltid kontroll. Våra olikheter är att han är en osäker häst medan jag är lugnet själv, dessa olikheter har tidigare gjort oss oslagbara men nu räcker jag inte till. Jag kan helt enkelt inte överföra mitt lugn till honom och det gör mig brydd och orolig som ledare och vän. Han genomgår samma kris som jag och då jag själv inte vet hur jag ska klara av den kan jag inte hjälpa honom.
Kommer vi att ta oss ur detta med hjälp av tiden? Är det lika svårt för en häst att separera sig från sin familj som det är för oss människor? Tar det tid att komma tillrätta? Det har gått 2,5 månad.
Jag har vid tre tillfällen tagit ut en väldigt duktig tränare som har hjälpt oss litegrann då jag trodde att det var vad vi behövde. Hon var väldigt duktig, men hon kunde inte läsa honom som jag och han är en enmannahäst utan like som inte låter sig domderas av någon utomstående. Jag märkte även att vad hon försökte göra med honom kan jag redan och rent kunskapsmässigt står jag inte handfallen.
Då jag inte kan ljuga för honom kan vara så enkelt att jag behöver gå till en psykolog för att hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa honom. Jag försöker att dölja hur jag mår när jag är med honom, jag döljer det så bra att jag själv tror att jag är den starkaste människan på jorden. Jag skulle kunna lura vem som helst, men inte han. Han vet hur jag mår. Han känner på lukten hur jag mår. Han hör hur jag mår och visst kan kan anförtro sin otrygghet till mig men klartsomfullastefan vet han väl att jag inte är förmögen att hjälpa honom. Han själv skulle behöva en psykolog.
Vad jag vill få ut av detta är någon som kan krama om mig och berätta vad som sker just nu.
Jag är rådvill. Jag behöver råd. Kloka ord från kloka människor.
Jag har haft turen som har hittat min själsfrände. Vi är så sammansvetsade som man kan bli och våra personligheter speglar av oss på varandra i alla lägen, utan minsta undantag. Han är varelsen jag levt ihop med i alla mina tidigare liv.
För en tid sedan separerade mina föräldrar och de flyttade isär, med ett 50 tal mil. Jag och min häst bytte stad, familj och vi letar för fullt efter våran nya trygga punkt, det går krasst. Vi är båda oerhört vilsna och stressade och denna omställning är nog något av det svåraste vi båda varit med om.
Min häst har inte kommit tillrätta i sitt nya hem. Han är uppstressad och ständigt uppjagad, men han håller alltid sin position och försöker aldrig springa på mig, oavsett om han låser sig och blir panikslagen. Jag kan flytta hans bak/framdel endast med blicken, jag kan flytta honom med hjälp av mina axlars vinklar... även när han stressar upp sig som värst. Jag har alltid kontroll. Våra olikheter är att han är en osäker häst medan jag är lugnet själv, dessa olikheter har tidigare gjort oss oslagbara men nu räcker jag inte till. Jag kan helt enkelt inte överföra mitt lugn till honom och det gör mig brydd och orolig som ledare och vän. Han genomgår samma kris som jag och då jag själv inte vet hur jag ska klara av den kan jag inte hjälpa honom.
Kommer vi att ta oss ur detta med hjälp av tiden? Är det lika svårt för en häst att separera sig från sin familj som det är för oss människor? Tar det tid att komma tillrätta? Det har gått 2,5 månad.
Jag har vid tre tillfällen tagit ut en väldigt duktig tränare som har hjälpt oss litegrann då jag trodde att det var vad vi behövde. Hon var väldigt duktig, men hon kunde inte läsa honom som jag och han är en enmannahäst utan like som inte låter sig domderas av någon utomstående. Jag märkte även att vad hon försökte göra med honom kan jag redan och rent kunskapsmässigt står jag inte handfallen.
Då jag inte kan ljuga för honom kan vara så enkelt att jag behöver gå till en psykolog för att hjälpa mig själv innan jag kan hjälpa honom. Jag försöker att dölja hur jag mår när jag är med honom, jag döljer det så bra att jag själv tror att jag är den starkaste människan på jorden. Jag skulle kunna lura vem som helst, men inte han. Han vet hur jag mår. Han känner på lukten hur jag mår. Han hör hur jag mår och visst kan kan anförtro sin otrygghet till mig men klartsomfullastefan vet han väl att jag inte är förmögen att hjälpa honom. Han själv skulle behöva en psykolog.
Vad jag vill få ut av detta är någon som kan krama om mig och berätta vad som sker just nu.
Senast ändrad: