Rädd fralla omplacering eller avlivning?

[Matte1984]

Hej!

Jag behöver er kloka hjälp i frågan om vår lilla franska bulldogg ska omplaceras eller i värsta fall avlivas.
Hon är bara 2 år gammal, har sedan hon kom hem till oss som valp varit extremt rädd och försiktig. Hon är inte nyfiken, endast rädd, för allt men mest för det som låter och eller rör sig snabbt. Hon skäller extremt mycket på det som gör henne rädd och gör utfall. När jag sitter i soffan och hon ligger och sover så har hon gjort utfall mot mina barn, hon studsar upp till stående, skäller, och ibland springer hon fram till dem och skäller frenetiskt. Jag har tidigare trott att det hade med hennes rädsla att göra, att hon blir överraskad och skäller, men en tanke har dykt upp att hon kanske vaktar mig (jag är hennes favorit här hemma även om övrig familj oftare ger henne mat och fysisk + psykisk träning). Inomhus skäller hon och springer fram och tillbaka mellan fönstren när hon ser en människa, barnvagn, bil, cykel, ja you name it. Den enda gången hon är lugn är om hon får sova under täcket i matte och husses säng på natten.

Vi har fokuserat på social träning för vår hund, sakta men säkert gå från en tyst skog till att vara bland saker som rör sig. I början var det löv och gräs, senare nya människor och hundar. Hon går inte ihop med nya människor, hon skäller som en galning. Hon gör likadant mot nya hundar men det är ingen hund som reagerat med aggressivitet mot henne så jag tror inte hon visar aggressiva signaler utan mer rädda. Vi aktiverar hennes hjärna genom att dessutom träna sök och promenader på nya ställen med nya dofter.

För en månad sedan hände det som inte får hända, hon gjorde ett fullskaligt utfall och högg veterinären (som enbart satt sig ner på golvet i rummet med rygg/sida vänd mot hunden). Veterinären kunde inte göra undersökning och ta prover, vilket jag fick göra istället.
Förra veckan hände detta ytterligare en gång, en god vän till familjen (vuxen) kom hem till oss när hunden var ensam med hundvakten, de hälsade på varandra och hunden fick lite kli på rumpan som hon brukar få och tycker om. När vår vän skulle ta på sig skorna står hunden och tittar på, rätt var det är flyger hon fram 3 meter och hugger vännen i handen. Inget blod, men rispor.
Jag och min man har kommit överens om att vi inte kan ha det så här. Vem ska bli biten nästa gång? Våra barn? Men frågan är, är det omplacering eller avlivning? Jag har en tid hos veterinär för en fysisk undersökning och ett samtal kring detta men det är ett tag kvar och det är det enda jag kan tänka på. Hur hade ni tänkt?

 

[Fetaost]

Vad säger uppfödaren? En hund som är så rädd är sällan ensam i släkten med rädslor.

 

[Milosari]

Jag tycker att du ska avliva. En hund som har det på det viset har alldeles för dålig livskvalitet. Dessutom är den farlig om den biter till synes oprovocerat.

 

[Matte1984]

Vad säger uppfödaren? En hund som är så rädd är sällan ensam i släkten med rädslor.

Uppfödaren har tidigare sagt att ingen annan uppvisat beteendet. Har ingen kontakt med andra köpare av valpar från kullen tyvärr.

 

[Matte1984]

Jag tycker att du ska avliva. En hund som har det på det viset har alldeles för dålig livskvalitet. Dessutom är den farlig om den biter till synes oprovocerat.

Jag är inne på samma tanke, men då man är så förälskad i hunden så hittar min hjärna så många ursäkter till att omplacera...

 

[Dentaku]

Det låter som om rädslorna gör att er hund har en väldigt jobbig tillvaro. Det är inte omöjligt att det förvärrats av fysisk smärta, frallor har t ex ofta ryggproblem.

Oavsett så skulle jag avliva. Hunden mår inte bra och en omplacering skulle inte rätta till grundproblemet. Dessutom riskerar fler människor att bli bitna.

 

[Praefatio]

Jag hade en otrygg häst en gång i tiden. Kämpade mig blå med den pållen, det var klinikbesök och equiterapeuter och hippologer och tränare av olika slag, men han blev aldrig bättre och gick aldrig att rida på. Frisk och kry, fin stam, men otroligt rädd för precis allting. Rädd för sig själv, typ.

Jag gav bort honom till en person som jag hade god anledning att lita på och ändå har jag i alla år ångrat att jag inte beslutat att avsluta hans sorgliga liv, för han blev naturligtvis en vandringspokal… Nu har jag ingen aning om var han är, men jag kan föreställa mig att om han lever har han varit igenom det mesta vid det här laget. Tänk om han bara hade fått slippa istället.

 

[stjarnhimmel]

Jag fattar att det är skitsvårt.

Jag skulle också ha börjat med tid hos veterinär för att se om man kan hitta någon anledning där.

Annars så tänker jag att om man ska omplacera så ska man göra det för hundens skull dvs för att hunden har möjlighet att få ett bra liv. En hund som är konstant rädd mår inte bra och man får fråga sig om vilken livskvalitet den får. Dessutom är det inte lätt att hitta ett hem till en sådan hund. Om du omplacerar så gäller det att vara väldigt restriktiv och absolut inga barnfamiljer.

Det kommer säkert finnas folk som säger att de har vara av hund men som inte är tillräckligt kunniga. Jag har också sett folk i facebookgrupper som tycker det är så hemskt med avlivning att de är villiga att ta vilken hund som helst bara för att den ska få leva. Och tyvärr finns alltid risken att en sådan hund kommer få vara med om flera omplaceringar dvs folk kommer tro att de klarar av hunden och sen visar det sig att de inte gör det.

 

[Gnist]

Jag hade avlivat baserat på det enkla faktum att när hunden biter så att seriösare skada uppstår (ve och fasa om det då är ett barn som drabbas) så vill jag inte ha det på mitt samvete.

 

[Fetaost]

Jag tänker att om hunden är så otrygg i det enda hem den känner till så mår den knappast bättre av att komma till en okänd miljö med nya människor.

 

[Vovve]

Jag hade utifrån de du skrivit låtit hunden somna, den mår ju inte bra heller av att gå o va rädd o att utsättas för ny okänd miljö med okända människor kommer den nog inte må bättre av.

Jag vet att de e ett skittufft beslut men för hundens skull o mående så skulle jag säga att de e bättre o ge ett värdigt slut.

 

[Lhas]

Hade faktiskt tagit bort den omplacering hade inte varit att tänka på.

 

[tanten]

Hej!

Jag behöver er kloka hjälp i frågan om vår lilla franska bulldogg ska omplaceras eller i värsta fall avlivas.
Hon är bara 2 år gammal, har sedan hon kom hem till oss som valp varit extremt rädd och försiktig. Hon är inte nyfiken, endast rädd, för allt men mest för det som låter och eller rör sig snabbt. Hon skäller extremt mycket på det som gör henne rädd och gör utfall. När jag sitter i soffan och hon ligger och sover så har hon gjort utfall mot mina barn, hon studsar upp till stående, skäller, och ibland springer hon fram till dem och skäller frenetiskt. Jag har tidigare trott att det hade med hennes rädsla att göra, att hon blir överraskad och skäller, men en tanke har dykt upp att hon kanske vaktar mig (jag är hennes favorit här hemma även om övrig familj oftare ger henne mat och fysisk + psykisk träning). Inomhus skäller hon och springer fram och tillbaka mellan fönstren när hon ser en människa, barnvagn, bil, cykel, ja you name it. Den enda gången hon är lugn är om hon får sova under täcket i matte och husses säng på natten.

Vi har fokuserat på social träning för vår hund, sakta men säkert gå från en tyst skog till att vara bland saker som rör sig. I början var det löv och gräs, senare nya människor och hundar. Hon går inte ihop med nya människor, hon skäller som en galning. Hon gör likadant mot nya hundar men det är ingen hund som reagerat med aggressivitet mot henne så jag tror inte hon visar aggressiva signaler utan mer rädda. Vi aktiverar hennes hjärna genom att dessutom träna sök och promenader på nya ställen med nya dofter.

För en månad sedan hände det som inte får hända, hon gjorde ett fullskaligt utfall och högg veterinären (som enbart satt sig ner på golvet i rummet med rygg/sida vänd mot hunden). Veterinären kunde inte göra undersökning och ta prover, vilket jag fick göra istället.
Förra veckan hände detta ytterligare en gång, en god vän till familjen (vuxen) kom hem till oss när hunden var ensam med hundvakten, de hälsade på varandra och hunden fick lite kli på rumpan som hon brukar få och tycker om. När vår vän skulle ta på sig skorna står hunden och tittar på, rätt var det är flyger hon fram 3 meter och hugger vännen i handen. Inget blod, men rispor.
Jag och min man har kommit överens om att vi inte kan ha det så här. Vem ska bli biten nästa gång? Våra barn? Men frågan är, är det omplacering eller avlivning? Jag har en tid hos veterinär för en fysisk undersökning och ett samtal kring detta men det är ett tag kvar och det är det enda jag kan tänka på. Hur hade ni tänkt?

Funderar du på omplacering för hundens skull eller för din egen skull?

En så rädd och osäker hund mår inte bra!
Varför skulle den må bättre på en ny främmande plats? Tror snarare tvärtom.

För HUNDENS skull - låt den somna.

 

[nullo-modo]

Säger också avlivning. Hunden kan ju inte undersökas av vet för att kunna avgöra om smärta ligger bakom betendet eller inte.
Även om det inte ligger smärta bakom så tycker jag inte det är ett värdigt liv för en hund att vara så rädd hela tiden oavsett vem som äger den.

 

[Matte1984]

Jag fattar att det är skitsvårt.

Jag skulle också ha börjat med tid hos veterinär för att se om man kan hitta någon anledning där.

Annars så tänker jag att om man ska omplacera så ska man göra det för hundens skull dvs för att hunden har möjlighet att få ett bra liv. En hund som är konstant rädd mår inte bra och man får fråga sig om vilken livskvalitet den får. Dessutom är det inte lätt att hitta ett hem till en sådan hund. Om du omplacerar så gäller det att vara väldigt restriktiv och absolut inga barnfamiljer.

Det kommer säkert finnas folk som säger att de har vara av hund men som inte är tillräckligt kunniga. Jag har också sett folk i facebookgrupper som tycker det är så hemskt med avlivning att de är villiga att ta vilken hund som helst bara för att den ska få leva. Och tyvärr finns alltid risken att en sådan hund kommer få vara med om flera omplaceringar dvs folk kommer tro att de klarar av hunden och sen visar

Jag fattar att det är skitsvårt.

Jag skulle också ha börjat med tid hos veterinär för att se om man kan hitta någon anledning där.

Annars så tänker jag att om man ska omplacera så ska man göra det för hundens skull dvs för att hunden har möjlighet att få ett bra liv. En hund som är konstant rädd mår inte bra och man får fråga sig om vilken livskvalitet den får. Dessutom är det inte lätt att hitta ett hem till en sådan hund. Om du omplacerar så gäller det att vara väldigt restriktiv och absolut inga barnfamiljer.

Det kommer säkert finnas folk som säger att de har vara av hund men som inte är tillräckligt kunniga. Jag har också sett folk i facebookgrupper som tycker det är så hemskt med avlivning att de är villiga att ta vilken hund som helst bara för att den ska få leva. Och tyvärr finns alltid risken att en sådan hund kommer få vara med om flera omplaceringar dvs folk kommer tro att de klarar av hunden och sen visar det sig att de inte gör det.

Oj vad jag håller med om ditt inlägg. Vill jag omplacera för hundens skull? Ja, för att hon ska få leva! Vill jag omplacera för min skull, ja för att hon ska få leva! Men vilket liv blir det? Usch, vet nog vart det barkar hän

 

[Matte1984]

Funderar du på omplacering för hundens skull eller för din egen skull?

En så rädd och osäker hund mår inte bra!
Varför skulle den må bättre på en ny främmande plats? Tror snarare tvärtom.

För HUNDENS skull - låt den somna.

En del av min hjärna håller fullständigt med dig! En annan del skapar dock ursäkter för hunden; "det blir säkert bättre i ett hem utan barn", "ett hem mitt ute i skogen med husse/matte som är hemma jämt", "vi kanske inte har tränat henne rätt", "tänk om vi avlivar en hund som kunde bli världens bästa"........

 

[Fetaost]

En del av min hjärna håller fullständigt med dig! En annan del skapar dock ursäkter för hunden; "det blir säkert bättre i ett hem utan barn", "ett hem mitt ute i skogen med husse/matte som är hemma jämt", "vi kanske inte har tränat henne rätt", "tänk om vi avlivar en hund som kunde bli världens bästa"........

En hund blir inte sån för att man inte tränat rätt. Det är arv

 

[Praefatio]

En del av min hjärna håller fullständigt med dig! En annan del skapar dock ursäkter för hunden; "det blir säkert bättre i ett hem utan barn", "ett hem mitt ute i skogen med husse/matte som är hemma jämt", "vi kanske inte har tränat henne rätt", "tänk om vi avlivar en hund som kunde bli världens bästa"........

Jag vill verkligen inte slå ner dina argument här, fattar att man hoppas och önskar. Såklart man vill, man älskar ju sina djur!

Problemet är att det finns tusentals hundar med aggressionsproblematik där ute som skulle behöva just ett hem ute i skogen/på landet med barnfri matte/husse som är hemma jämt Men hur många sådana hem finns det, som är tillräckligt hundkunniga för att klara av en sådan hund och ge den en bra tillvaro, OCH dessutom vill skaffa omplaceringshund OCH tycker det verkar toppen att ta emot en hund med aggressionsproblematik istället för en av alla tusentals harmoniska och balanserade hundar som behöver nya hem där ute?

Det där drömhemmet är lite av en utopi. Kolla bara på Blocket, det är många hundar där som söker ett hem på landet, barnfritt, utan ensamtid.

Vi skaffade ny hund nyligen och bortsett från att vi bor i lägenhet (med stora naturområden precis inpå husknuten) och har (hundvana) barn påminner vi om det där ”drömhemmet” som många tänker sig: närapå noll ensamtid för hunden, hundkunniga vuxna med stort hundintresse, ville gärna ha omplaceringshund, har haft oerhört älskad ”problemhund” tidigare som somnade in i hög ålder efter över tio lyckliga år hos oss. Jag skrev en sökes-annons som jag fick ta ner igen en dag senare för vi fullkomligt översköljdes av förfrågningar, från jättetrevliga hundar till hundar med komplicerad problematik. Rashundar, blandisar, unga, gamla, dyra, billiga… Tänker att de där barnfria, avsides boende pensionärerna utan barnbarn får ännu fler.

Du kan självklart prova! Jag förstår verkligen, innerligt, om du vill ge det en chans. Det kan vara skönt att hoppas, att drömma, att göra ett ärligt försök. Inte minst för att det känns bra att ha testat alla utvägar. Men det är faktiskt också okej att fatta beslutet att det är bäst för hunden att somna in.

Och som Fetaost skrev ovanför, den typen av besvär du beskriver beror inte på felträning

 

[dobbis]

som fd uppfödare av rasen säger jag med avliva, det finns tyvärr en hel del dåliga frallor,oftas bland icke skk reggade med "fräcka" färger.

 

[kolblakkur]

Hade absolut låtit den somna in.