Rädd för min valp

[Tonto]

Jag tycker det här är väldigt vanligt på showavlade labradorer. I en del linjer så mycket att de är svåra att bryta vid t ex doftfläckar, när de fixerar på någon hund osv.

Vi har så många sådana här. Tyvärr så pass stora att ägarna inte kan få hundarna att flytta på sig/röra sig igen. Dom tvärnitar och stirrar när dom ser andra hundar och ägarna är helt oförmögna att flytta på hunden även om den står mitt i vägen/på stigen. Jag brukar få vända och gå åt andra hållet.

 

[Nepenthe]

Vi har så många sådana här. Tyvärr så pass stora att ägarna inte kan få hundarna att flytta på sig/röra sig igen. Dom tvärnitar och stirrar när dom ser andra hundar och ägarna är helt oförmögna att flytta på hunden även om den står mitt i vägen/på stigen. Jag brukar få vända och gå åt andra hållet.

Trodde det var en rottis av modell större när jag såg hunden på håll men de var en showlabbe. Först stirrade den på oss och då stod båda ägarna o höll i den. Men sen skulle den till någon lukt och lunkade iväg.. de är rejäla endel

 

[Nepenthe]

TS leker hon med någon annan hund ibland? Och isåfall hur funkar det?

 

[Stergo]

Vi har så många sådana här. Tyvärr så pass stora att ägarna inte kan få hundarna att flytta på sig/röra sig igen. Dom tvärnitar och stirrar när dom ser andra hundar och ägarna är helt oförmögna att flytta på hunden även om den står mitt i vägen/på stigen. Jag brukar få vända och gå åt andra hållet.

Kommer aldrig glömma när en sådan stod och stirrade på mitt lilla fluff (hon vill gärna stirra också i och med att hon är så social, men jag har jobbat på avledning från början, så jag kan ju åtminstonde få kontakt med henne, och hon är liten så hon kan ju inte släpa iväg med en heller). Ägaren skulle börja berätta att hens hund gillade min och därför stirrade, och blev skitsur när jag påpekade att många hundar kan ta det där stirrandet som en utmaning/uppleva det som hotfullt.

 

[cewe]

Kommer aldrig glömma när en sådan stod och stirrade på mitt lilla fluff (hon vill gärna stirra också i och med att hon är så social, men jag har jobbat på avledning från början, så jag kan ju åtminstonde få kontakt med henne, och hon är liten så hon kan ju inte släpa iväg med en heller). Ägaren skulle börja berätta att hens hund gillade min och därför stirrade, och blev skitsur när jag påpekade att många hundar kan ta det där stirrandet som en utmaning/uppleva det som hotfullt.

Jag har det omvända problemet, att folk med småhundar låter sina stirra på min större hund tills han blir sur och gruffar.
En gång sa jag (högt) till min när vi gick förbi "skit i den där fula hunden, han är inget att bry sig om" . Tror det var tredje eller fjärde gången kärringen släppt ut flexikopplet och låtit sin raggiga lite skithund för att skälla och morra på min när vi gick förbi.
Varje gång blängde hon skitsurt när min hund svarade emot hennes lilla råtta.

 

[Stergo]

Jag har det omvända problemet, att folk med småhundar låter sina stirra på min större hund tills han blir sur och gruffar.
En gång sa jag (högt) till min när vi gick förbi "skit i den där fula hunden, han är inget att bry sig om" . Tror det var tredje eller fjärde gången kärringen släppt ut flexikopplet och låtit sin raggiga lite skithund för att skälla och morra på min när vi gick förbi.
Varje gång blängde hon skitsurt när min hund svarade emot hennes lilla råtta.

Det är defintivt vanligare! Småhundar är ju defintivt mer bjäbbiga än showlabbarna (sedan om det är ett ägarproblem eller att man tillåter den mentaliteten är en annan fråga). Men andra småhundsägare har jag givit upp på egentligen, där går vi omvägar och jag bara fräser om de inte håller avstånd. Framförallt för att de oftar kör på "hen måste få hälsa för att bli lugn", varav jag brukar svara "närmaste hundtränare som finns 15 min promenad bort har hundmöteskurser" om jag är på pedagogiskt humör.


Just där människan som stod och sa "min hund gillar din hund och stirrar därför" var lite "jaha vad ska jag med den infon till", det är ju inte som att jag kommer tycka det är en bra idé att min glada och sociala men försiktiga 5 kg hund ska hälsa på en främmande 30 kgs labbe vi stött på i parken.

 

[Mellanmatskålochladuvägg]

Fast problemet med metoden kvarstår ju. Om hunden tycker att det är toppenkul, hur tar man det vidare?

Edit, eller blir jätterädd för all del.

Det finns grader av en tillsägelse. Att tex "morra till" eller pipa till innan man avlägsnar sig visar valpen varför man avbryter och går, vilket är i min mening bättre än att enbart avlägsna sig.

Jag håller dock med om att detta är ett vanskligt råd att ge över nätet. Kommunikation är en konst, inte ett trick och quick-fix.

Samtidigt anser jag att inte alla råd måste utmynna i en rekommendation att anlita en tränare. Detta är för övrigt inte heller ett vattentätt råd.

Att TS säger sig vara rädd för sin valp tycker jag är extremt. I den situationen behöver TS få uppleva kontroll, lite oavsett hur faktiskt.

 

[SiZo]

Det är defintivt vanligare! Småhundar är ju defintivt mer bjäbbiga än showlabbarna (sedan om det är ett ägarproblem eller att man tillåter den mentaliteten är en annan fråga). Men andra småhundsägare har jag givit upp på egentligen, där går vi omvägar och jag bara fräser om de inte håller avstånd. Framförallt för att de oftar kör på "hen måste få hälsa för att bli lugn", varav jag brukar svara "närmaste hundtränare som finns 15 min promenad bort har hundmöteskurser" om jag är på pedagogiskt humör.


Just där människan som stod och sa "min hund gillar din hund och stirrar därför" var lite "jaha vad ska jag med den infon till", det är ju inte som att jag kommer tycka det är en bra idé att min glada och sociala men försiktiga 5 kg hund ska hälsa på en främmande 30 kgs labbe vi stött på i parken.

Många småhundar är larmande raser. De SKA skälla. Det är svårare att få dem att sluta skälla eftersom det har varit deras uppgift och man aktivt har avlat på hundar som har lätt till skall i många generationer.

Sen finns det givetvis ägare som inte är så bra ägare. Men jag tycker att småhundar får orättvist mycket kritik om just skällande. Det är ju inte speciellt många som köper en jakthund och sedan förväntar sig att kunna ha den lös bland vilt när det inte är jakt, eller?

Att det sen är jobbigt att möta och hantera - det är en annan sak. Jag tycker också att det är jobbigt när mina småhundar skäller. Och jag gör mitt bästa för att minska skällandet så mycket det går. Men jag är också fullt medveten om att jag aldrig kommer få bort det helt.

 

[Stergo]

Många småhundar är larmande raser. De SKA skälla. Det är svårare att få dem att sluta skälla eftersom det har varit deras uppgift och man aktivt har avlat på hundar som har lätt till skall i många generationer.

Sen finns det givetvis ägare som inte är så bra ägare. Men jag tycker att småhundar får orättvist mycket kritik om just skällande. Det är ju inte speciellt många som köper en jakthund och sedan förväntar sig att kunna ha den lös bland vilt när det inte är jakt, eller?

Att det sen är jobbigt att möta och hantera - det är en annan sak. Jag tycker också att det är jobbigt när mina småhundar skäller. Och jag gör mitt bästa för att minska skällandet så mycket det går. Men jag är också fullt medveten om att jag aldrig kommer få bort det helt.

Jag har också en larmande småhund om än inte en av de extrema och dessutom en av de mer träningsbara raserna om jag förstått det rätt. För mig har det varit viktigt att kunna stoppa skällandet snarare än aldrig skälla. Det gör att hon mycket sällan står och skäller och är omöjlig att få kontakt med. Hennes bästis är ju dock en riktig larmare som är svår att få kontakt med när hon väl dragit igång. Men där finns en ägare som tar ut avstånd, försöker hålla kontakt med sin hund när hon ser triggers etc, inte kör på ”hon måste få hälsa för att hålla sig lugn”.

 

[SiZo]

Jag har också en larmande småhund om än inte en av de extrema och dessutom en av de mer träningsbara raserna om jag förstått det rätt. För mig har det varit viktigt att kunna stoppa skällandet snarare än aldrig skälla. Det gör att hon mycket sällan står och skäller och är omöjlig att få kontakt med. Hennes bästis är ju dock en riktig larmare som är svår att få kontakt med när hon väl dragit igång. Men där finns en ägare som tar ut avstånd, försöker hålla kontakt med sin hund när hon ser triggers etc, inte kör på ”hon måste få hälsa för att hålla sig lugn”.

Nej mina är inte extrema heller. Men ena hunden skäller ofta 1, ibland 2 gånger när vi ser någon annan, hund eller person spelar inte jättestor roll. Hon är aldrig omöjlig att bryta, och blir aldrig okontaktbar. Så visst är det hanterbart.

De få gångerna hon inte skäller får hon massor beröm givetvis.

 

[Vassi]

Är inte showlabbar och vilka hundar som är värst i hundmöten ganska långt ifrån ursprungsfrågan?

 

[Red_Chili]

Vi har så många sådana här. Tyvärr så pass stora att ägarna inte kan få hundarna att flytta på sig/röra sig igen. Dom tvärnitar och stirrar när dom ser andra hundar och ägarna är helt oförmögna att flytta på hunden även om den står mitt i vägen/på stigen. Jag brukar få vända och gå åt andra hållet.

Sådana fanns det massor av på ett ställe där jag bodde förut.
Jag behövde aldrig ta omvägar när jag mötte någon med något amstaffliknande, med bjäbbiga småhundar eller så, men just show-retrievers som kom farandes i full fart med en ägare dinglande bak i kopplet utan möjlighet att få någon som helst kontroll på sin hund... Det var åtminstone 5 olika sådana ekipage som man riskerade att möta i samma område. Och visst, hundarna var troligen snälla, men mina tikar uppskattade inte en brötig, flåsande hanhund som kom i full fart och sket i alla deras signaler om att de ville vara ifred. Vissa ägare började åtminstone ställa sig och hålla i en lyktstolpe eller något när jag till sist blivit arg och förklarat det olämpliga i beteendet. De kunde ju dessutom dra rakt ut framför bilar osv, med ägaren i släptåg.

(Och ja, självklart finns det trevliga och vettiga show-retrievers också! Jag säger ingenstans att alla är såhär. Det enda jag säger är att det på ett specifikt ställe där jag bott fanns ett gäng som man ogärna mötte.)

 

[Lillise]

Kan det vara så att du omedvetet har lärt valpen att hemmakontoret är en plats för vila och avslappning? Alltså inte att det är så fruktansvärt tråkigt för då hade hon väl försökt göra det roligare genom sina hyss, utan att hon vet att där inne tar man det lugnt. Isåfall har du lite hopp där. Kan du lyckas varva ner henne där inne så kan du lyckas i flera rum och situationer.

Så är det. Samma i badrum och kök. Ignorerar jag naturligt för att göra annat, arbeta, tvätta, laga mat, plocka ur disk så är hon lugn. Det är nästan endast i situationer jag engagerar mig och interagerar med henne som de här episoderna uppstår, numera.

 

[Lillise]

Är inte showlabbar och vilka hundar som är värst i hundmöten ganska långt ifrån ursprungsfrågan?

Jo, det tillhör inte frågeställningen.

Jag vill tillägga att jag inte ser något självändamål i att ha en "hård" hund. Jag vet att en del gör det men jag är inte en av dem. Hon är en smart, vacker och fantastisk liten valp, men hon interagerar HÅRT med oss.

 

[Lillise]

TS leker hon med någon annan hund ibland? Och isåfall hur funkar det?

Vi har inte släppt ihop för lek ännu. På onsdag ska vi träffa en kompis och hennes två vuxna labradoodle. Vid möten är hon duktig och glad, svansen viftar och jag upplever henne lugn och trygg men en aning framåt.

 

[Lillise]

Det finns grader av en tillsägelse. Att tex "morra till" eller pipa till innan man avlägsnar sig visar valpen varför man avbryter och går, vilket är i min mening bättre än att enbart avlägsna sig.

Jag håller dock med om att detta är ett vanskligt råd att ge över nätet. Kommunikation är en konst, inte ett trick och quick-fix.

Samtidigt anser jag att inte alla råd måste utmynna i en rekommendation att anlita en tränare. Detta är för övrigt inte heller ett vattentätt råd.

Att TS säger sig vara rädd för sin valp tycker jag är extremt. I den situationen behöver TS få uppleva kontroll, lite oavsett hur faktiskt.

Inte rädd som i att det är min konstanta känsla inför henne, men jag håller med i att det ju är extremt att alls känna så inför sin valp. "Gå ifrån" gör jag inte, hon hänger i och hänger med.

 

[Sel]

Det finns grader av en tillsägelse. Att tex "morra till" eller pipa till innan man avlägsnar sig visar valpen varför man avbryter och går, vilket är i min mening bättre än att enbart avlägsna sig.

Jag håller dock med om att detta är ett vanskligt råd att ge över nätet. Kommunikation är en konst, inte ett trick och quick-fix.

Samtidigt anser jag att inte alla råd måste utmynna i en rekommendation att anlita en tränare. Detta är för övrigt inte heller ett vattentätt råd.

Att TS säger sig vara rädd för sin valp tycker jag är extremt. I den situationen behöver TS få uppleva kontroll, lite oavsett hur faktiskt.

Klart det finns, men var den gränsen går/vad folk menar är svår att avgöra i ett råd på internet tycker jag.

Jag tycker inte heller att tränare alltid måste vara rätt, men om någon kämpat länge med ett problem eller känner att de inte orkar eller behöver vägledning finns det bara så mycket andra kan göra via text. Det funkar likadant i trådar gällande vård tycker jag - folk kan ge exempel på hur de skulle göra men om generella tips inte funkar bör TS söka hjälp IRL.

 

[Lillise]

En hund av vallhundsras är, förutom energisk (och rätt jobbig som valp), även otroligt lättlärd! Det är på gott och ont. Den lär sig bra saker snabbt och det är ju jätteroligt att jobba med! Men, den lär sig också sånt vi inte vill att den lär sig och den lär sig det snabbt. De hundar av vallhundsras jag lärt känna har varit MYCKET lyhörda för sin ägares signaler och kommandon. Återigen, på gott och ont. I träning är det superhärligt! Med mycket små signaler kan man samarbeta med sin hund och det är en underbar känsla! Men den läser också av ens minsta lilla känsla, rörelse etc och tolkar mönsterna och agerar därefter. Detta gör dem roliga att träna men också, om man inte har tillräcklig koll på vilka signaler man sänder ut så kan det bli så att man lär dem något som man inte avsåg att lära dem.

Mitt råd till er är att fundera över om det kan vara så att ni råkat lära den nåt som ni inte avsåg att lära den. T.ex. varför är den lugnare i hemmakontoret än i andra rum? Vad har ni gjort annorlunda där? Var inte rädd för att ta hjälp men var noga med vem du tar hjälp från! Helst någon som kan rasen/rastypen och har samma filosofi som du gällande hund.

Hittar du bara rätt knappar kommer det säkert bli en rolig hund att både hemma och på träning!

Ja, det är inte omöjligt att vi fastnat i något på det vis du föreslår, på grund av illa timing, eller annat. Jag har funderat en del på det här sedan jag läste. Vill du utveckla?

 

[Nepenthe]

Vi har inte släppt ihop för lek ännu. På onsdag ska vi träffa en kompis och hennes två vuxna labradoodle. Vid möten är hon duktig och glad, svansen viftar och jag upplever henne lugn och trygg men en aning framåt.

Det tror jag är bra! Vuxna trygga trevligt mentala hundar kommer visa henne lite hur en beter sig kan bli en realitycheck

 

[Lingon]

Ja, det är inte omöjligt att vi fastnat i något på det vis du föreslår, på grund av illa timing, eller annat. Jag har funderat en del på det här sedan jag läste. Vill du utveckla?

Jag har aldrig haft en egen hund ska jag börja med att säga. Men en förälder är hundmänniska och tränar/har tränat bruks, agility och lydnad hela mitt 40+ liv. Hen har för tillfället vallhundsras. En av dem (och en tidigare av samma ras) har jag gått en hel del promenader med (bl.a. lös) och varit med och hjälpt till på träningar. Så jag har lite erfarenhet även jag inte haft en egen.

En mindre lyhörd hund är mer förlåtande för ens signaler. Man kan göra mer fel utan att det blir fel än med en hund som är så lyhörd för signalerna. Men löser du det kommer du få en mycket rolig hund att träna med som svarar på minsta signal från dig! De är otroligt roliga att träna!

Så jag gissar att eftersom det funkar så bra i vissa situationer men inte andra så gör du på olika sätt i de olika situationerna. Rätt i vissa och fel i andra och felen/skillnaderna kan vara mycket mycket små. Sånt som t.ex. en mindre känslig ras inte ens märkt men som en känslig vallhundsras märker direkt och reagerar på.

Jag skulle säga att den där förmågan att läsa av mönster och signaler som är extra utvecklad hos just vallhundar. Kanske för att de vid vallning behöver läsa av djuren de vallar hela tiden för att förutspå vad de kommer göra? Jag vet inte. Men det är min teori.

Jag tycker att det låter hoppfullt för dig. Valpar av de raserna är jobbiga! Men det finns situationer då hon kan koppla av skriver du så det kommer med största sannolikhet lösa sig dels med tiden då hon blir äldre och dels för att du verkar klok och vill jobba på det.