Rädd för förlossning.

[Pysslan]

Ja, nu är jag inte gravid eller ens i närheten men jag undrar ändå.
Jag tycker att det här med förlossning är skrämmande (graviditet också iof). Tror jag skulle vara totalt livrädd för det. Det skulle t.o.m kunna vara ett hinder ifall jag skulle vilja ha barn nån dag.

Hur är det när man väl är där? Är man rädd? Hur minns man smärtan efteråt? Är det för det första nåt att vara rädd för?

Hoppas ni har tålamod med fjantiga frågor...

 

[ameo]

Sv: Rädd för förlossning.

Jag lovar dig, du är inte ensam! (här sitter en till som varit där, men som nu är trebarnsmor)

Mitt råd till dig är att du i god tid tar kontakt med MVC och berättar om din rädsla. Då kan du få komma till en barnmorska som har förlossningsrädsla som specialintresse, som kommer hjälpa dig att bena ut vad det är som skrämmer dig och hur ni ska göra för att det ska bli så bra som möjligt just för dig.
Rädslan beror oftast på okunskap, att man helt enkelt inte vet hur det går till. I många fall minskar rädslan ordentligt så att mamman vågar föda vaginalt, men är rädslan helt oövervinneligt så finns möjligheten att barnmorskan rekommenderar planerat kejsarsnitt - som också är en förlossning!

Det är inga fjantiga frågor alls!!

 

[humlanotrocadero]

Sv: Rädd för förlossning.

jag är gravid och går hos specialistmödrarvård, jag är tyvärr bara ännu räddare än vad jag var innan så rädslan försvinner inte hos alla.

Dock klarar de flesta av att bli gravida o föda trots rädsla, min rädsla är förknippad med mitt underliv så jag ska få snitt.

De jag talat med säger att det underbaraste som har hänt var när de fick deras barn, men att det absolut absolut värsta smärtan de någonsin varit med om var då de skulle föda, min syster fick riktig dödsångest tex.

jag tycker att om du längtar efter barn så är det jättebra att du tar tag i din rädsla innan du blir gravid, precis som du gör nu. När du är där är det liksom redan försent o många mår nog sämre då.

Jag började gå på specialistmödrarvård o fick mitt snitt beviljat redan INNAN jag blev gravid, vågade verkligen inte annars men nu känner jag mig KO-lugn eller tja nästan i alla fall!

Lycka till

 

[Mitten]

Sv: Rädd för förlossning.

Absolut är det inga larviga funderingar. Och inget som skall hindra en från att bli gravid, MVC brukar vara förstående för förlossningsskräck och man kan få både hjälp och stöd och kejsarsnitt om det inte hjälper med samtal!
Själv var jag livrädd för förlossning och även graviditet (jag var rädd att få PANIK över att det rörde sig i min mage!) men nu är jag gravid i v 36 och nu ser jag fram mot förlossningen, på något konstigt sätt. Och alla rörelser i magen är bara magiska och inte läskiga alls!
Förlossningen skrämde mig mycket i början men när jag kommit halvvägs i graviditeten började jag läsa massa om det och det släpper faktiskt mer och mer för varje dag jag kommer närmare. Nu ser jag det som en upplevelse jag inte vill missa. Men det gäller långt ifrån alla - och då FINNS ju kejsarsnitt som är väldigt säkra och smärtfria under själva ingreppet (sedan har man ju ont i operationssnittet och allt efteråt såklart).

Lycka till med din oro som jag oppas släpper!

 

[Acses]

Sv: Rädd för förlossning.

Jag var jätterädd för förlossningen, jag hade ångest och grät så fort jag tänkte på det. Jag kan inte tala för någon annan än mig själv, men när det väl kom till kritan så tänkte jag inte längre på att det gjorde ont eller att jag var rädd. Jag minns att jag tänkte direkt efter förlossningen att "Äh, det var ju inte så farligt, det kan jag göra en gång till, kom igen bara." Adrenalinkicken från det att första krystvärken kom, som höll i sig i drygt 2 dygn efteråt var helt obeskrivlig. Jag har ALDRIG vart så pigg som jag var precis direkt efter förlossningen.

Under grav. så pratade jag inte om att jag var rädd, jag ville inte prata om förlossningen alls. "Pratar jag inte om det så händer det inte, då finns det inte" och jag kunde inte ge BM några vettiga svar om hur jag ville ha min förlossning, för jag lyssnade inte och sa bara "ja det blir bra" till allt.

Alla hanterar vi vår rädsla olika och det finns jättebra stöd att få om man vill och behöver prata om det.

 

[lillamy73]

Sv: Rädd för förlossning.

Jag var livrädd inför min första förlossning.

Rädd och spänd så att benen hoppade.
Vägrade all smärtlindring utan lustgas eftersom jag läst att de flesta smärtlindringar drar ut på tiden.
Kan säga som så många andra visst gjorde det ont. Men det viktiga är att inte tappa kontrollen över sig.
Lustgasen var bra för det gjorde att jag hade kontrollen. Såg på en smärtkurva (ctg apparaten) när värken började.
När barnet kom ut så var all smärta som bort blåst

Med andra barnet var jag inte så spänd. Jobbade mig igenom första fasen av förlossningen enbart med andning och bad.
Ville inte ta till lustgasen förtidigt. Började med den när jag var öppen ca 6 cm. Och även focusen av lustgasen hjälpte mig igenom ytterligare en förlossning utan annan smärtlindring.

Nu ska jag inte ha fler barn inte för att jag är rädd för att föda för det är nog det häftigaste jag någonsin gjort.
Vilken fantastisk kropp vi kvinnor har som har möjligheten att få vara den som får fram ett nytt liv till världen.

Anledningen till att det inte blir mer barn och det är en sorg i sig är att ekonomin inte skulle klara av mer barn. för barn har kostsamma fritids intressen de växer så de knakar så kläd inköp är inte billigt alls.
Skulle vilja ha mer barn men ovannämda säger stopp..

Jag älskar mina två små killlar som jag har De är det bästa som har hänt oss.....

 

[mino]

Sv: Rädd för förlossning.

Vad det gäller graviditeten så är det Extremt Konstigt att vara gravid, i teorin. Men när man är där i praktiken så orkar man inte gå omkring och tycka att det är konstigt att det bor en alien i magen som boxas därinne och att man har två hjärtan i kroppen och såna funderingar. Jag trodde tex innan jag blev gravid första gången att det skulle kännas konstigt när barnet kommit ut och det blir helt tyst i kroppen. Det blev inget sånt. Överhuvudtaget blir allt liksom normalt, lite konstigt när man tänker på det, men det blir ändå en sorts vardag i att vara gravid.

 

[jerseyko]

Sv: Rädd för förlossning.

Jag var oxå rädd innan, det tror jag alla är mer eller mindre, men rädslan blev mindre för varje dag som gick men där emot blev rädslan för snitt bara större och större! Jag fick verkligen panik när jag tänkte på det och vad min kropp utsätts för vid ett snitt, att jag ligger helt bedövad, kanske t.om sövd och kan inte kontrollera någonting!

Hur är det när man väl är där? Är man rädd?
Jag satt hela vägen in till förlossningen "hoppas det inte blir snitt, hoppas det inte blir snitt" och sen var jag rädd för att få gå på förlossningen länge innan det satte igång. Men adrenalinkicken var högre än rädslan.

Hur minns man smärtan efteråt?
Smärta???

Är det för det första nåt att vara rädd för?
Nej, men det går nog inte att undvika att vara rädd och osäker men väldigt förväntansfull. Min son är 5 månade nu snart, vi planerar ett syskon till honom när han blir runt 2-2½ år och jag är redan nu lite rädd för hur den förlossningen kommer gå. Mest för att moderkakan kommer sitta fast då oxå och ännu hårdare



Min förlossning gick väldigt snabbt, vattnet gick kl 5, kl 6 började jag få värkar och 08:04 var han ute, lite för snabbt för jag hann inte riktigt med vad som hände men det var så himla häftigt, de sista värkarna var lite jobbiga men jag måste öppnat mig väldigt fort. Och när krystvärkarna kom *wow* vad ens kropp kan Nu förstår jag mammorna som skaffar +5 barn


Skulle men kunna teleportera bebisar så skulle jag kunna föda din bebis åt dig Förutsatt då att förlossningen går lika bra som med Rasmus

 

[ÅDI]

Sv: Rädd för förlossning.

För exakt sex dygn sedan låg jag där i förlossningssängen med min dotter på magen och undrade vad som egentligen hade hänt!?
Det var inte alls som jag väntat mig.
Framförallt gick det enormt fort, jag hade bara halvstarka värkar som var klart uthärdliga i ett par timmar. Vid 20 i 8 gick vattnet och jag öppnade mig från 4 cm till fullt på ungefär 5 minuter, DET gjorde ont! Men direkt jag fick smärtlindring (älskade lustgas) gick det över.
Jag trodde det skulle vara själva förlossningen som gjorde ont eftersom bäbisen uppenbarligen är större än vägen ut men jag upplevde inte den minsta smärta utan jag var så upptagen med att trycka på att jag inte fattade att det var klart.

Hade jag haft smärtlindring under själva öppningsstadiet också hade jag kanske inte upplevt den smärtan lika stark men efter min förlossning är det 5 minuters ren smärta jag kommer ihåg och de 5 minuterna var absolut inget att vara rädd för.
Det svåra är att alla förlossningar är så olika så man vet ju inte om det går på en timme eller ett dygn så även om du hör 20 riktiga skräckhistorier kan du lika gärna få en jättebra förlossning som jag och pmm var lyckliga nog att få.

 

[jerseyko]

Sv: Rädd för förlossning.

Jag har för mig att jag läst fler här på buke som haft smidiga snabba förlossningar som inte lämnat några spår efter sig (dvs klarat sig helt från att spricka eller bara fått nått litet)

Men när man är gravid så hittar man bara alla hemska förlossningsberättelser, konstigt nog.

 

[Pysslan]

Sv: Rädd för förlossning.

Tack för alla svar. Nu känns det faktiskt bättre

 

[CosmicQueen]

Sv: Rädd för förlossning.

Jag har ALLTID varit livrädd för att föda barn & alltid sagt att ska jag övht ens ha barn någon gång så ska jag adpotera för jag är så rädd för att föda. Har aldrig ens varit speciellt förtjust i barn.
Men så för 1½ år sedan så träffade jag min nuvarande sambo och skaffa barn klockorna började att ringa. Jag blev gravid nästan direkt och jag kan ärligt säga att jag inte en enda gång under graviditeten var orolig över förlossningen.

Många frågade mig iom att dom visste hur rädd jag var, men jag var helcool och det är jag fortfarande, snart ½ året efter förlossningen. Det var ingenting att oroa sig över, allt gick hur bra som helst. Visst, dom sista värkarna, när jag öppnade mig mellan 5-10 cm var hemska. Men det varade ju så kort stund och man får ju så bra hjälp att man glömmer det.

Att ligga ner & krysta vara bara underbart skönt, låter konstigt, men så var det. Och jag som alltid trott att krystandet skulle vara värst. Det gjorde inte minsta ont, var bara en häftig upplevelse och att sedan få sitt knyte på bröstet. Wow säger jag bara.

Nu är jag gravid igen, i v.11. Vi planerade barn tätt och det blev tom ännu tätare än vi hade vägat hoppats på, kommer att skilja 1 år mellan dom. Är inte minsta orolig över kommande förlossning, ser bara fram emot den. Hoppas att den kommer & blir en lika fin upplevelse som den första.

 

[ZorréZaid]

Sv: Rädd för förlossning.

Jag har en son, född med snitt p.g.a sätesbjudning. Förlossningen satte igång innan datum för snitt så det blev akut istället för planerat. Det var dessutom kö för snitt den natten vi kom in. Vi hade ju egentligen ingen brådska så vi fick vänta några timmar. Jag hade kraftiga värkar och fick testa lustgasen. Nice Det hade funkat i flera timmar, lätt. Särskilt som jag nu vet hur ont det gjorde efter snittet. Jag kan säga så här. Hellre där och då än efteråt. Jag hade så jävla ont länge efteråt. Jag vet ju inte hur det är att föda barn men de andra mammorna kunde gå upp, de kunde lyfta sina barn. De var typ människor efteråt. Min sista natt på bb kom en ny tjej in på mitt rum. Det första hon gjorde var att gå och kissa. Det var jag avundsjuk på. Det kan säkert vara ett helvete att gå och kissa men jag menar att hon kunde i alla fall.

Jag vill egentligen inte föda barn men om jag inte gör det blir det inga barn. Mina peppargument: kvinnor har fött barn i alla tider. De flesta som gör det gör dessutom om det. Det kommer att finnas kunniga personer som hjälper mig. Jag känner mig trygg med att föda barn i Sverige år 200X. Går det helt åt pipan finns det snitt. Jag kommer att bli rikligt belönad för mitt arbete (barnet).

En kompis till mig fick barn (vaginalt) tre veckor efter mig. Hon började rida när jag kunde skratta/gråta/nysa utan att börja gråta av det. Det tog flera veckor innan jag kunde resa mig upp/lyfta barnet utan att det gjorde ont.

Jag är gravid igen (v.12) och hoppas verkligen kunna föda vaginalt denna gången. Nu vill jag veta hur det är.

 

[jerseyko]

Sv: Rädd för förlossning.

Vad jobbigt att känna av sitt snitt så mkt, en av anledningarna till min snittskräck men såklart är jag superglad över att det finns.

Jag var på benen efter 1½ timme och vi lämnade sjukhuset 8 timmar efter han kom ut, då satt jag på rummet och rullade tummarna i 1½ timme för att vänta på barnläkaren som aldrig kom, var super rastlös och skitpigg och bebisen bara sov och sov och sov