EmmaBovary
Trådstartare
Finns det någon menlösare rädsla? Jag är alltså rädd för att bli rejält rädd. Jag antar att jag för det mesta är ganska "försiktig" av mig, men jag vill inte att min feghet ska behöva begränsa mig alltför mycket i min tillvaro, att den helt inte ska ta överhand helt, utan mer vara sundt förnuft.
Förra veckan så ramlade jag av första gången på runt fem år. Vilket jag nästan väntat på! Jag vill avdramatisera det där med att smaka grus. Att det inte behöver vara hela världen. Slog mig inte så farligt ändå, men huvudet fick sig en smäll, och det är naturligtvis extra obehagligt. Hoppade iaf upp på hästen efter en liten andningshämtning och red vidare, utan bekymmer! Men gångerna efter det så har jag kommit på mig själv med att undvika saker han ska reagera på. Har även suttit på andra hästar sedan dess, och det var inga bekymmer. Men han är fortfarande lite läskig. Och till saken hör att han är en knepig häst, och dessutom bra mkt större än allt annat jag suttit på. Han är bortåt 175, och jag är en inbiten ponnymänniska. Hans matte vågar inte rida honom för tillfället (vilket till stor del beror på att hennes kropp är skör efter en bilolycka tidigare i livet). Men till min stora glädje får jag rida honom så mkt jag önskar. Han är en rolig häst som jag ändå tycker att jag klickar med, så därför vill jag inte ge upp.
Han är hälften fullblod och är lite "fjompig" (är dessutom efter Robin z, och man har väl hört en del om hans avkommor ;D)och förvånandsvärt vig för sin storlek. Kastar sig gärna åt sidan om han blir rädd, eller kanske tvärvänder, eller stegrar sig. (Det var vad som hände när jag flög av, han reste sig på bakbenen och tvärvände ). Hur som helst så har det hitills kännts "under kontroll", inte panikartat.
Hästen och jag lär ju känna varandra och han sätts dessutom igång efter att ha stått ett tag. Så jag antar att det här är naturligt. Men.. jag är rädd för att jag ska börja "krypa efter honom" och göra allt för att undvika jobbigheter. Till viss del så handlar ju lära kännandet om kompromisser. Men hur långt kan man gå med det? Det handlar ju om att göra det bra för både sig själv och hästen. Och gå långsamt fram.
ehhh, långt inlägg. Och det finns säkert fler som belyser samma ämne. Men jag vill ändå ha tips och pepp!!!
Förra veckan så ramlade jag av första gången på runt fem år. Vilket jag nästan väntat på! Jag vill avdramatisera det där med att smaka grus. Att det inte behöver vara hela världen. Slog mig inte så farligt ändå, men huvudet fick sig en smäll, och det är naturligtvis extra obehagligt. Hoppade iaf upp på hästen efter en liten andningshämtning och red vidare, utan bekymmer! Men gångerna efter det så har jag kommit på mig själv med att undvika saker han ska reagera på. Har även suttit på andra hästar sedan dess, och det var inga bekymmer. Men han är fortfarande lite läskig. Och till saken hör att han är en knepig häst, och dessutom bra mkt större än allt annat jag suttit på. Han är bortåt 175, och jag är en inbiten ponnymänniska. Hans matte vågar inte rida honom för tillfället (vilket till stor del beror på att hennes kropp är skör efter en bilolycka tidigare i livet). Men till min stora glädje får jag rida honom så mkt jag önskar. Han är en rolig häst som jag ändå tycker att jag klickar med, så därför vill jag inte ge upp.
Han är hälften fullblod och är lite "fjompig" (är dessutom efter Robin z, och man har väl hört en del om hans avkommor ;D)och förvånandsvärt vig för sin storlek. Kastar sig gärna åt sidan om han blir rädd, eller kanske tvärvänder, eller stegrar sig. (Det var vad som hände när jag flög av, han reste sig på bakbenen och tvärvände ). Hur som helst så har det hitills kännts "under kontroll", inte panikartat.
Hästen och jag lär ju känna varandra och han sätts dessutom igång efter att ha stått ett tag. Så jag antar att det här är naturligt. Men.. jag är rädd för att jag ska börja "krypa efter honom" och göra allt för att undvika jobbigheter. Till viss del så handlar ju lära kännandet om kompromisser. Men hur långt kan man gå med det? Det handlar ju om att göra det bra för både sig själv och hästen. Och gå långsamt fram.
ehhh, långt inlägg. Och det finns säkert fler som belyser samma ämne. Men jag vill ändå ha tips och pepp!!!