Det var dags för hopplektion igen. Jag kunde inte låta bli att fundera över vilken häst jag ville hoppa, och det namn som dök upp i huvudet på mig var Coiette. Fina milda snälla trygga Coiette med sammetsögonen – Coiette den klockrena hoppmaskinen, som jag red på en hel del förra gången jag red på ridskolan. HON skulle vara rolig att sitta på efter halvkatastrofen förra lektionen.
På parkeringsplatsen utanför ridskolan träffade jag en tjej i samma ridgrupp som jag. Vi började prata och jag frågade vilken häst hon helst skulle vilja hoppa, och jag berättade vilken jag helst skulle vilja ha. ”Ja om du får min och jag får din så kan vi ju byta” skojade hon. När vi kom in i stallet kunde vi inte låta bli att ropa högt och brista ut i skratt! – Jag hade fått hennes önskehäst och hon hade fått min!! Av 30 hästar att välja på så hade vi fått precis dessa två! Precis som vi hade pratat om sekundrarna innan! Hur sannolikt är det?? Så sagt och gjort – bytt var bytt och jag fick den stoooora glädjen av att sitta på Coiette igen!
(Behöver jag skriva att jag tror ganska mycket på ”som man önskar så blir det”...)
Lite nervöst var det, för det var ca tre år sen jag satt på Coiette sist och fem år sedan jag hade henne som ”projhekthäst”, då jag fick rida henne 6-7 lektioner i rad och lyckades komma på knapparna på henne, vilket jag hade haft lite svårt för innan. Skulle jag minnas nånting om hur man red henne, eller skulle det vara borta nu såhär flera år senare? Hon är inte den mest lättridna hästen, kan vara stel och kan lätt lägga sig på i handen och bara springa. (Faktiskt litegrann lik ”den omöjlige” som jag red på den andra riskolan i höstas).
Först blev det i alla fall myspys i boxen med väna fina Cojan, men det var en lite konstig känsla att tycka att en 165-centimetershäst känns jättestooor, efter dom småkottar till hästar jag har fått rida hittills. :-) Så lustigt att jag blir satt på såna småhästar här nu. Den häst jag egentligen stod uppskriven på är också en av de mindre.
Jag tyckte tyvärr inte att jag fick till det riktigt som jag ville med kontakt, form och eftergivenhet i framridningen. Tänkte att jag kanske inte riktigt mindes hur jag skulle hitta knapparna på henne. Men å andra sidan var det hoppning och det fanns inte tid att fokusera på dressyrform, och när vi började hoppa så var hon så jäkla fin och reglerbar och allt kändes bara så himla skoj! Hon bjöd fram och sög mot hindren utan att rusa eller lägga sig på, och mjuka fina språng. Ridläraren varnade flera gånger för att Coiette kunde bli springig och dra iväg, men jag kände aldrig några tecken på det. Tvärtom var hon helt mellan hand och skänkel på mig, var med mig i svängarna, bytte galopp så smidigt bara jag gjorde en halvhalt, och det där reglerbara suget mot hindrena och dom fina sprången var ju bara ren och skär... lycka!
Lektionens övning var hinder som stod i typ ett W på medellinjen, så kunde vi hoppa små banor genom att rida åttor åt olika håll. I slutet av lektionen frågade en hur höga hindrena var, jag gissade på 40-50 men ridläraren mätte upp dom till 75-80, så det var faktiskt något som började likna hinder för ovanlighetens skull. :-) Coiette hoppar ju så stabilt och lätt så det kändes verkligen som småpluttar.
Det var bara såååååå himla roligt, ett riktigt lyckopiller!! Tack finaste Cojan för hoppglädjen!
På parkeringsplatsen utanför ridskolan träffade jag en tjej i samma ridgrupp som jag. Vi började prata och jag frågade vilken häst hon helst skulle vilja hoppa, och jag berättade vilken jag helst skulle vilja ha. ”Ja om du får min och jag får din så kan vi ju byta” skojade hon. När vi kom in i stallet kunde vi inte låta bli att ropa högt och brista ut i skratt! – Jag hade fått hennes önskehäst och hon hade fått min!! Av 30 hästar att välja på så hade vi fått precis dessa två! Precis som vi hade pratat om sekundrarna innan! Hur sannolikt är det?? Så sagt och gjort – bytt var bytt och jag fick den stoooora glädjen av att sitta på Coiette igen!
(Behöver jag skriva att jag tror ganska mycket på ”som man önskar så blir det”...)
Lite nervöst var det, för det var ca tre år sen jag satt på Coiette sist och fem år sedan jag hade henne som ”projhekthäst”, då jag fick rida henne 6-7 lektioner i rad och lyckades komma på knapparna på henne, vilket jag hade haft lite svårt för innan. Skulle jag minnas nånting om hur man red henne, eller skulle det vara borta nu såhär flera år senare? Hon är inte den mest lättridna hästen, kan vara stel och kan lätt lägga sig på i handen och bara springa. (Faktiskt litegrann lik ”den omöjlige” som jag red på den andra riskolan i höstas).
Först blev det i alla fall myspys i boxen med väna fina Cojan, men det var en lite konstig känsla att tycka att en 165-centimetershäst känns jättestooor, efter dom småkottar till hästar jag har fått rida hittills. :-) Så lustigt att jag blir satt på såna småhästar här nu. Den häst jag egentligen stod uppskriven på är också en av de mindre.
Jag tyckte tyvärr inte att jag fick till det riktigt som jag ville med kontakt, form och eftergivenhet i framridningen. Tänkte att jag kanske inte riktigt mindes hur jag skulle hitta knapparna på henne. Men å andra sidan var det hoppning och det fanns inte tid att fokusera på dressyrform, och när vi började hoppa så var hon så jäkla fin och reglerbar och allt kändes bara så himla skoj! Hon bjöd fram och sög mot hindren utan att rusa eller lägga sig på, och mjuka fina språng. Ridläraren varnade flera gånger för att Coiette kunde bli springig och dra iväg, men jag kände aldrig några tecken på det. Tvärtom var hon helt mellan hand och skänkel på mig, var med mig i svängarna, bytte galopp så smidigt bara jag gjorde en halvhalt, och det där reglerbara suget mot hindrena och dom fina sprången var ju bara ren och skär... lycka!
Lektionens övning var hinder som stod i typ ett W på medellinjen, så kunde vi hoppa små banor genom att rida åttor åt olika håll. I slutet av lektionen frågade en hur höga hindrena var, jag gissade på 40-50 men ridläraren mätte upp dom till 75-80, så det var faktiskt något som började likna hinder för ovanlighetens skull. :-) Coiette hoppar ju så stabilt och lätt så det kändes verkligen som småpluttar.
Det var bara såååååå himla roligt, ett riktigt lyckopiller!! Tack finaste Cojan för hoppglädjen!
