Psykisk ohälsa, främst hos barn/ungdomar

Hur läste du nu?

Jag tolkade inlägget som ett konstaterande att människor lättare mår bättre om man får sitt värde bekräftat, oavsett prestationer eller inte.
Alltså, att man mår bra av att få sitt värde bekräftat.
Punkt.[/QUOT

Precis, trogna släktingar o vänner som i ord och handling säger att vi hör ihop oavsett hur bra eller dåligt det går för dig och som sätter värde på ens personlighet.

Jag står också för att dagens skolsystem med storskolor inte är bra. Dels lång skolväg och att barnen inte får samma samhörighet och känsla för bygden som i byskolorna. Men värst tycker jag nog är att alltid finns det några barn som inte funkar socialt. Antingen för att dom är trasiga inuti eller helt enkelt för att dom tycker det är spännande att retas och bråka. Har skolan 1000 elever så får dom mycket större spelrum än i en skola med bara 100... Och angående internet så är det försent att backa... En kompis och hennes man drar ut sladden till routern varje kväll och då blir deras 13-åring jättearg! Men dom två håller ihop så dom klarar av att stå emot.
 
Har en tid tillbaka funderat över det här med psykisk ohälsa hos unga..
Har fler familjer i min närhet som brottas med det och vill ventilera lite här.

Ett tag har jag funderat över några aspekter på det hela. Dels funderar jag om det är ett nytt fenomen att unga skadar sig själva, dels om öppenheten kring självskadebeteenden kan vara negativt, dvs att normen blivit att man ska må dåligt.

Vill verkligen poängtera att jag INTE vill skuldbelägga någon, är enbart intresserad för egen skull.
Gick själv på BUP i min ungdom, dock vet jag inte varför, min diagnos fick jag ca 30 år senare.

Kan det vara skadligt att prata för mycket om psykisk ohälsa, dvs kan det trigga igång beteenden??? Ska man hålla det inom vuxenvärlden, eller ska unga involveras?

Kom gärna med input ;)

Utan att ha läst tråden, men när jag var 13-14 började jag må dåligt psykiskt. Jag tog en rakhyvel och gjorde ett par snitt, för att det var ”så man gjorde” om man mådde psykiskt dåligt. Nu fortsatte inte detta beteende hos mig även om jag fortsatte att må dåligt. Samtidigt måste det förstås pratas om, men jag vet inte exakt på vilken väg detta beteende kom till mig eller exakt vad som påverkade, jag menar bara att det för mig skedde pga någon form av yttre påverkan. Sen är det säkert inte så för alla, men vi var ju flera som mådde dåligt, där bara någon enstaka gick ”all in” med det där.
 
Kan det vara skadligt att prata för mycket om psykisk ohälsa, dvs kan det trigga igång beteenden??? Ska man hålla det inom vuxenvärlden, eller ska unga involveras?
Jag jobbar med människor som mår dåligt. Det som slår mig mest av allting är att de flesta jag jobbar med (missbrukare) har ingen aning om hur man mår bra. De har aldrig mått bra. De behöver lära sig hur det känns.
 
Jag jobbar med människor som mår dåligt. Det som slår mig mest av allting är att de flesta jag jobbar med (missbrukare) har ingen aning om hur man mår bra. De har aldrig mått bra. De behöver lära sig hur det känns.
Åh Ja! Väldigt hög igenkänningsfaktor där rent personligen, även om jag inte haft ett missbruk;) Mitt liv var så vid den tiden jag började hänga på buke. ;)

Men Det även viktigt att känna igen vad som är "normala" humörvariationer jämfört med när det gått över till ett problem, och att kunna stå ut i det tills det blir bättre.

Jag är lite skeptisk hur nyttigt det egentligen är med "lyckotrenden" i samhället Jag upplever att vi haft en period rätt länge nu. Att man liksom MÅSTE vara lycklig känt
Jämt och är man inte det så är det något fel.
Jag tänker att livet ibland är rätt piss, även när man är psykiskt frisk så att säga. Och att Det inte är något fel i det heller.

Man är liksom inte antingen frisk och alltid lycklig eller sjukligt deprimerad.
 
Jag jobbar med människor som mår dåligt. Det som slår mig mest av allting är att de flesta jag jobbar med (missbrukare) har ingen aning om hur man mår bra. De har aldrig mått bra. De behöver lära sig hur det känns.
Jag skrev inte det där som du citerade..tror jag.

Men oavsett så är det lätt när man mår dåligt att man glömmer bort hur det känns när man mår bra. Sen är "mår bra" olika för alla också. Man kan inte träna sig i att må bra, däremot så kan man träna sig att acceptera och hantera känslorna och på det sättet få kontroll över sjukdomen. Sen kanske alla faktiskt inte kan "må bra" heller, inte enligt min läkare iallafall, ibland måste man lära sig att nöja sig med att vara tillfreds helt enkelt och acceptera hur man är.

Att jaga en känsla som är så svårtolkad gör att det blir nästan omöjligt och frustrerande tror jag. Vad är ens "må bra"?
 
Jag skrev inte det där som du citerade..tror jag.

Men oavsett så är det lätt när man mår dåligt att man glömmer bort hur det känns när man mår bra. Sen är "mår bra" olika för alla också. Man kan inte träna sig i att må bra, däremot så kan man träna sig att acceptera och hantera känslorna och på det sättet få kontroll över sjukdomen. Sen kanske alla faktiskt inte kan "må bra" heller, inte enligt min läkare iallafall, ibland måste man lära sig att nöja sig med att vara tillfreds helt enkelt och acceptera hur man är.

Att jaga en känsla som är så svårtolkad gör att det blir nästan omöjligt och frustrerande tror jag. Vad är ens "må bra"?
Tror du att det finns vattensäkra skott mellan de som är psykiskt friska o de som är psykiskt sjuka?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp