Psykisk lösgjordhet

[Yrla]

Dessa frågor har till viss del diskuterats i tråden ”Är sitsen viktigare än kännedomen om hästen?”. Men efter den tråden och särskilt efter att Susan tog upp vad Hempfling skriver (hästen är en spegel av sin ägare) har jag funderat mer på psykisk lösgjordhet, samspel och harmoni.

När man på alla sätt vill skapa så gynnsamma omständigheter som det någonsin är möjligt med bra utrustning, foder, genomtänkta träningsmetoder mm funderar jag på om inte den biten är en viktig pusselbit som blivit bortglömd. Sett till mig själv känner jag att just denna bit hamnat i skymundan. För precis som att det blir fel att inrikta sig för mycket på prestationer i ridningen föreställer jag mig att det är fel att inte öppna ögonen för allt annat runtikring. Just kvaliten på samvaron med hästen tror jag är något vi tyvärr ofta glömmer.

Nu har jag svårt att fatta mig kort och konscist men i stora drag har jag tänkt såhär: Innan allt annat arbete markarbete, ledarskapsövningar, lydnad, ridning sits mm kommer känslan, kommunikationen, kontakten, alltså bortsett från hjälper och tydliga signaler lyssnar hästen på mig, och lyssnar jag på hästen?

Eftersom hästar sannolikt är mer lyhörda än vad vi någonsin kan föreställa oss, undrar jag hur medvetna vi som ryttare är om hur vår egen psykiska avspändhet (eller brist därpå) inverkar på hästen. Vad innebär en stressig miljö utifrån hästens villkor? Hur påverkas hästen av en ryttare som är nervös, stressad eller frustrerad i dess närvaro?

Visst finns uppenbara fall med stökiga skräniga stall, gapiga och hårdhänta ryttare som uppenbart skapar spänningar och frustatration hos hästen. Men utöver sådana extremfall hur anser ni att man på bästa sätt tillgodoser hästens arbetsklimat före, efter och runt ikring själva arbetet vid skötsel mm. Vilka möjligheter finns att skapa en trygghet och psykisk lösgjordhet hos hästen inför det arbete jag oavsett skola eller disciplin kräver av den? Tar vi till fullo hästens perspektiv med respekt för vad slags djur det är med insikt i hur olika sinnestämningar direkt påverkar fysisk prestation och lösgjordhet?

Vad är rimligt att förvänta sig av sin ridning och annat arbete med hästen innan en sådan harmoni är grundlagd? Hur ska arbetet/ridningen kunna försiggå i någon slags avspändhet om ryttaren själv inte grundlägger detta i hela sin samvaro med hästen innan ridpass mm? Om harmonin inte fungerar ens i stallgången är det möjligt att i ridningen förvänta sig något förtroende från hästen? Jag tror att vi rent allmänt underskattar vad psykiska och mentala blockeringar hos hästen kan ställa till med i ridningen. Var tror ni?

 

[Susan]

Sv: Psykisk lösgjordhet

jag är helt med på vad du säger, men gillar alls inte terminologin.

Om du skall vara en bra hästmännisksa så är det viktigt _vem du är_, inte vem du låtsas vara.
därför - hästen är så avspänd som du tillåter den.

All hantering särskilt med unghästar går ut på att de skall få en erfarenhet av att det går att lita på en en.
Är man ngn att hålla i haden när åskan går - eller är man en som själv blir rädd och ryar.

Jag tror att det är där det sitter. Om man går att lita på som människa så sker en binding inte alls olik den mellan mor och barn. Barn följer en mamma de litar på.

Den bindningen kan bara ske om "modern" är emotionellt stabil, och empatisk, dvs lugn och stödjande iställlt för dominerande eller tom aggressiv.

Olydnand om vi bortser från 2 åringens tonårsperiod -bottnar alltid i bristande förtroende omdet är på marken. Uppsuttet så är det brist på kommunikation till 99 %


Och då är frågan; är man som hästägare värd att litas på - det är väl det man _måste upp til bevis om_

jag har fått mycket hästar som ingenannanville sko då jag var tjej. jag har även haft frivllga "fosterbarn"

Det är väl alltid samma fråga från dem...

GÅR DU ATT LITA PÅ

 

[kulltorp]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Hej Yrla,
och tack för ett mycket intressant inlägg.
Jag tror att vi fokuserar alldeles för mycket på hästen i tid och otid.
I filmen "dansa med hästar" av Hempfling finns det ett avsnitt med en häst som är rädd för spöet. I stället för att fokusera på hästen får hästägaren själv börja leka med spöet. Hon blir mer avspänd i kroppen och sänder andra signaler. Visst kan hon komma nära sin häst med spöet sedan.
Jag tror faktiskt att om vi är villiga att bli mer insiktsfulla om oss själva och våra tillkortakommanden så kan vi göra något åt dem. Tex
stress, psykiska spänningar av olika grad, prestige....
Kan vi skala bort så mycket som möjligt av våra "ryggsäckar" när vi är med hästarna tror jag att en annan kommunikation uppstår. Det viktigaste är nog att släppa alla tankar på annat och bara vara närvarande med hästen.
Och hur lätt är det?

Man kan inte mycket mer än att försöka

Annika

 

[Yrla]

Sv: Psykisk lösgjordhet

jag är helt med på vad du säger, men gillar alls inte terminologin.

Jag är inte så bra på att få fram mitt budskap märker jag...

Om du skall vara en bra hästmännisksa så är det viktigt _vem du är_, inte vem du låtsas vara.
därför - hästen är så avspänd som du tillåter den.

All hantering särskilt med unghästar går ut på att de skall få en erfarenhet av att det går att lita på en en.
Är man ngn att hålla i haden när åskan går - eller är man en som själv blir rädd och ryar.

Jag tror att det är där det sitter. Om man går att lita på som människa så sker en binding inte alls olik den mellan mor och barn. Barn följer en mamma de litar på.

Den bindningen kan bara ske om "modern" är emotionellt stabil, och empatisk, dvs lugn och stödjande iställlt för dominerande eller tom aggressiv.

Olydnand om vi bortser från 2 åringens tonårsperiod -bottnar alltid i bristande förtroende omdet är på marken. Uppsuttet så är det brist på kommunikation till 99 %

Och då är frågan; är man som hästägare värd att litas på - det är väl det man _måste upp til bevis om_

jag har fått mycket hästar som ingenannanville sko då jag var tjej. jag har även haft frivllga "fosterbarn"

Det är väl alltid samma fråga från dem...

GÅR DU ATT LITA PÅ

Jag håller helt med dig om det du skriver. Men det jag var ute efter var hur många som faktiskt arbetar på alla sidor av förtroendet. D v s ser all samvaro med hästen som byggstenar i detta förtroende. För som jag tänker är det så lätt att bara fokusera på ridning och medvetna övningar för förtroende och glömma bort det andra. Alltså att det får kanske värre konsekvenser än man tror att vara lite stressad innan eller efter ridning, prata med andra under tiden mm.
Jag tänker mer som att all tid nära hästen är viktig tid med hästen och grundlägger hästens inställning till mig och därmed arbetet. Förtroende måste förtjänas i alla sammanhang.

En häst med psykiska spänningar redan innan ett ridpass borde ha sämre förutsättningar att jobba rätt i något avseende. Som människor är vi kanske inte alltid medvetna om när vi skapar sådana spänningar hos hästen och hur vi på så sätt förstör för både oss själva och hästarna.

Hoppas att jag inte är alldeles för snurrig...

 

[Yrla]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Kan vi skala bort så mycket som möjligt av våra "ryggsäckar" när vi är med hästarna tror jag att en annan kommunikation uppstår. Det viktigaste är nog att släppa alla tankar på annat och bara vara närvarande med hästen.

Exakt så var det jag menade (även om jag nog slog knut på mig själv i mittt försök att komma dithän)!!!

Som du säger är det inte lätt, det tror jag många håller med om. Precis som i ridningen finns en massa brus i kommunikationen med hästen i form av omedvetna signaler till hästen. Men frågan är vad som går att uppnå innan man nått dit, alltså på detta sätt har hästens förtroende och psykiska lösgjordhet? Är det samma som att försöka ta genvägar i ridutbildningen?

 

[Tez1]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Intressant tanke. Helt klart har du en poäng.
Själv avstår jag från att rida då jag är alltför stressad eller arg.
Kan jag inte slappna av och lägga sånt bakom mig medans jag gör ordning hästen vet jag att det kommer gå ut över hästen.
Redan på väg ut i hagen tänker jag att hästen känner av min sinnesstämning och kommer inte tycka det är trevligt att vara med mig om jag är arg eller stressad.

/T

 

[evis]

Sv: Psykisk lösgjordhet

För som jag tänker är det så lätt att bara fokusera på ridning och medvetna övningar för förtroende och glömma bort det andra. Alltså att det får kanske värre konsekvenser än man tror att vara lite stressad innan eller efter ridning, prata med andra under tiden mm.

Här har ju hästarna ett stort budskap och jag tror faktiskt att om man är beredd att lära sej, så kan hästarna lära enormt mycket.
Just för att de är våra speglar, de kan visa oss vilka vi är just idag.
Men man måste vara mottaglig för vad de har att säga - och kanske är det just där som det brister för det mesta, är man inte närvarande här och nu med hästarna, så har man också svårt att verkligen se dem och vad de har att berätta om mej?

Själv tycker jag det är ganska svårt. Jag har nog lätt att bli alldeles upptagen i tankar, stress, alla måsten. Men jag upplever det egentligen som att allt kroppsarbete, men särskilt med hästar involverat - hjälper mej massor.
(det viktiga är att vara mottaglig för vad de har att säga)

Jag hade en märr tidigare som ställde stora krav på sina människor. Ibland var det så att jag kom till stallet, tog in henne och började borsta - och hon var retlig, kittlig, kunde inte stå stilla eller något annat. Om jag då bara stannade upp, tänkte efter och andades visste jag ju att hon reagerat direkt på mej, där fanns något underliggande i mina tankar/mitt sätt att vara - ofta små små saker som att jag kanske var lite fundersam/stressad över disken hemma eller något sådant. Jag brukar säga att vi hamnade på kollisionskurs.
En enda negativ tanke påverkade henne omedelbart. (det värsta jag kunde tänka med henne var "Det går inte"....)
En sån dag var det bara att antingen "meditera" en stund - mycket effektivt ifall man tillåter hästen att vara med (flumflum jag vet), lite tai chi-rörelser kombinerat med healing (av häst - men när man healar andra healar man sej själv med) och OM jag lyckades få en vändning, dvs att hästen pustade ut, mjuknade av, slappnade av bara precis som hon kunde (hon var häftig, när hon slappnade av så gjorde hon dte med en extrem tillit - som om hon la hela sin själ i ens famn - en ganska överväldigande känsla, hade en massör ute till hästen en gång som också fick uppleva det) - ja då visste jag att vi kunde arbeta, att jag faktiskt kunnat släppa "vad det nu var".
Lyckades jag inte komma till en vändning utan hon fortsatte vara stingslig, retlig/arg, orolig på gången eller liknande, så var det bara att ta ut henne i hagen igen och fara hem - ingen mening med att ens försöka om jag inte kunde ta itu med "mitt eget".
Det lärde jag mej den hårda vägen, för jag for ut några gånger utan att ha kommit till en vändning och det slutade odelat i katastrof (bokstavligt talat, när vi väl kommit på kollisionskurs så kunde det gå riktigt illa)

Tyckte för övrigt det var svårt med inackorderingsstall för det är ju verkligen många som sliter och drar i uppmärksamheten, och särskilt just den här hästen tålde inte att man pratade med någon annan när man hade henne på gången. Var vi tillsammans så skulle jag vara där med henne, annars kunde hon lika gärna vara i hagen eller i alla fall i boxen (/ha sin egen tid) tyckte hon.
Så jag har som princip att inte prata med andra när jag är "med" min häst, särskilt inte i stallet - om jag ska babbla med någon annan så får hästen gå in i sin box och ha egen tid också, eller ännu hellre vara med i babblet (det gillade hon - om man riktade pratet till henne.... ).

Lättare då i eget stall upplever jag det som, här kan det vara jag och hästarna (och hundarna och katterna och kossorna förstås ) utan störningar.
Kanske är jag störningskänslig... (här kan jag ju sätta av radion och stänga av mobilen när jag tar in hästarna)

Men i alla fall - just den märren var ju egentligen en härlig "tillgång" då hon reagerade så omedelbart på hur jag var. Ofta när man hetsar på utan eftertanke så missar man ju vad ens egen kropp säger också, det kan behövas en wake up call (en häst som säger "hej där, är du sån kommer du inte nära mej" ) för att man ska känna att det är något som inte står rätt till.
Många andra hästar upplever jag det som har "gett upp" hoppet om att folk lyssnar till dem, de försöker inte ens, eller så har de bara lärt sej att ha överseende med dessa korkade stressade människor.
Det ställer verkligen högre krav på mej som ägare - jag kan ju inte förlita mej på att hästen visar tydligt att jag är "på någon annan planet", här måste jag känna mej själv på ett annat sätt redan innan jag går in i att vara med dem. (men märren har hjälpt mej att komma till närmre insikt om mej själv i alla fall)

Jag har en liten häst här nu som har lite samma grundkonstitution som märren - en liten russfölunge som är uppfödd "halv-vild" på Lojsta hed. Det kan vara små små saker som stör mej, som jag är stressad/fundersam/ledsen över - och ibland märker jag det inte förräns jag kommer ut i hagen och ska hämta honom och han går undan. "Jaha, är det en SÅN dag" får jag tänka då och börja fundera på vad det egentligen är som felas mej... Så får jag ställa mej (eller ännu hellre sätta mej på filosofistocken i hagen ), andas lite, tänka efter, slappna av, coola ner, hitta "här och nu" och under tiden så har lillen helt ändrat attityd och är på väg fram med sina stora varma tillitsfulla ögon.
De andra hästarna jag har är inte alls på samma sätt - deras signaler är bra mycket mer subtila, de är inte lika "allt eller inget" - vet ej riktigt varför...

Nåväl, intressant ämne, sorry att det blev långt, babblar gärna på om sådant här!!

 

[bigganl]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Intressant tråd. Själv gör jag ofta tvärtom mot vad du gör. Om jag känner mig stressad eller lite nera tar jag en lugn ridtur i skogen. Efter en liten stund har stressen runnit av mig och jag sitter och njuter av naturen och samvaron med hästen. Är jag nere från början börjar jag le och må bättre. Ridningen får mig i balans istället.

 

[Yrla]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Mycket intressant! Fortsätt gärna "babbla"!

Jag känner till flera hästar som på det sätt du beskriver vill ha odelad uppmärksamhet och på olika sätt försöker tala och visa sitt missnöje med den psykiska miljön, medan ägarna avfärdar det som ohyfs, olydnad, stoighet, hårt psyke och annat. Steget verkar ofta för långt till att se till en så enkel sak som på vilket sätt man ger hästen sin uppmärksamhet och koncentrerar sig på den.

Precis som du säger, tror jag inackorderingsstall kan vara vanskliga speciellt som många dessutom kommer dit samtidigt som varandra. Det är så lätt att det blir stimmigt, stojjigt och stressigt på hästarnas bekostnad i synnerhet om man låter det sociala med andra människor gå före. Man kan tänka sig hur hästarna måste uppleva det.

En god vän till mig står i ett inackorderingsstall med många tonåringar där de tidigare hade problem med höga ljudnivåer och allt annat än hästfokuserad samvaro. De har löst problemet så att de har begränsat antalet människor som får vistas i stallet genom att portförbjuda all verksamhet i stallet som inte har direkt med någon häst att göra. Följeslagare och andra intresssenter, vilka ibland varit betydligt fler än hästskötarna, får helt enkelt stanna utanför. I stallet är det hästarna som ska vara i centrum, allt annat får vänta.

Jag undrar också hur många andra ”problem” med hästarna och deras humör som indirekt kan härledas till att man inte visar hänsyn mot dem på denna punkt. Kanske är det som med mycket annat, man letar efter fel i utrustning, fysiologi, foder men glömmer att rannsaka sin egen ridning. I det här fallet bör man ta tempen på umgänget med hästen, eftersom det är så viktigt för förtroende och avslappning. Mycket som händer före och efter ridning kan få hästen att förknippa ridningen med något olustigt och negativt.

 

[Yrla]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Kanske är jag störningskänslig... (här kan jag ju sätta av radion och stänga av mobilen när jag tar in hästarna)

Just att odla en sådan "störningskänslighet" tror jag är vad som krävs för att vara en "god hästmänniska" eftersom det innebär att vara lyhörd på deras premisser. För utan tvivel är hästar störningskänsliga, vilket är en av sakerna som gör det så fascinerande att umgås med dem.

 

[Susan]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Jag tycker inte alls att du är ett dugg snurrig. Du har ju en viktigt poäng.

Närvaro är ju en av de egenskaper som inger trygghet och förtroende

Tyvärr blir jag väl lite cynsisk då jag jobbat mycket med andras hästar.:smirk:
Så jag menar att de flesta klarar kanske av att _landa_ i relation till hästen. Men jag ser alldeles för många männsikor som av psykologiska skäl inte klarar av att landa.
Sedan finns det ju också mänsniksor som själva tycker att Åh jag är så bra, så duktig med mina hästar i NUET, men som andra upplever svävar helt uppe i det blå.

Så jag ser det intellektuella i problemet, men också det psykologiska.jag kanske går ett steg för långt
SOLLY

Mår man bra så orkar man vara närvarande, och då kan man vara fokuserad trots störningsmoment.

Att fokusera på nuet är nog så självklart för mig ( Det är väldigt krävande att vara hovslagare, man kan öht taget inte jobba om inte koncentrationen är fullständig.
Man orkar inte - om man inte har FLYT, och flyt är en sorts ostörd rytm) att mår jag bara bra så kan jag vara närvarande.

Ledsen om du tycker jag glider iväg i sidled i tråden, jag gör det lite ifrån "kurser i hästhantering" Där man lär sig låtsas något man inte är, och då är vi tillbaka till ditt inlägg och det du citerade mig ang.

hästen är en spegel.

Vi kan låta hästen vara en slags terapeut och se des beteende som ett svarsbeteende på vad vi själva gör.
och låta detta leda till kontemplation, självstudier, insikt.

Men då måste man ha en stabil grund att stå på först, så man orkar, för det som syns i spegeln är inte alltid vackert.

Eller så kan man gå i terapi....

(OBS detta är ett allmänt inlägg och har ingen avsikt att peka ut enskilda personer, det är bara en reflexion fårn min isda)

 

[Yrla]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Tyvärr blir jag väl lite cynsisk då jag jobbat mycket med andras hästar.:smirk:
Så jag menar att de flesta klarar kanske av att _landa_ i relation till hästen. Men jag ser alldeles för många männsikor som av psykologiska skäl inte klarar av att landa.
Sedan finns det ju också mänsniksor som själva tycker att Åh jag är så bra, så duktig med mina hästar i NUET, men som andra upplever svävar helt uppe i det blå.

Så jag ser det intellektuella i problemet, men också det psykologiska.jag kanske går ett steg för långt
SOLLY

Mår man bra så orkar man vara närvarande, och då kan man vara fokuserad trots störningsmoment.

Jag tänker mig den totala närvaron som den högsta graden av fulländning, vilket inte innebär att allt bortom det skulle vara misslyckanden.

Satt i perspektivet av det du skriver tänker jag på människor som inte ens söker denna typ kontakt med sin häst eftersom de alls inte ägnar den sidan en tanke. De som ser hästen främst som ett verktyg utan att beakta alla dess sidor. Eller de fall där det systematiskt förekommer fel i hästens närmiljö och arbetsklimat utan att ägarna kan eller vill läsa av hästens signaler utan felsöker allt annat utom just sig själva (förträngning?). Sådana fall finns, men kanske är jag alltför fördomsfull. Istället borde den psykiska biten i förhållande till hästen vara minst lika viktig som sits mm. särskilt om man håller i minnet vilka känsliga varelser hästar är. Därmed inte sagt att det är lätt. Jag är själv dålig på att rannsaka min egen psykiska påverkan även om jag försöker.

Att fokusera på nuet är nog så självklart för mig ( Det är väldigt krävande att vara hovslagare, man kan öht taget inte jobba om inte koncentrationen är fullständig.
Man orkar inte - om man inte har FLYT, och flyt är en sorts ostörd rytm) att mår jag bara bra så kan jag vara närvarande.

Ledsen om du tycker jag glider iväg i sidled i tråden, jag gör det lite ifrån "kurser i hästhantering" Där man lär sig låtsas något man inte är, och då är vi tillbaka till ditt inlägg och det du citerade mig ang.

hästen är en spegel.

Vi kan låta hästen vara en slags terapeut och se des beteende som ett svarsbeteende på vad vi själva gör.
och låta detta leda till kontemplation, självstudier, insikt.

Men då måste man ha en stabil grund att stå på först, så man orkar, för det som syns i spegeln är inte alltid vackert.

Eller så kan man gå i terapi....

(OBS detta är ett allmänt inlägg och har ingen avsikt att peka ut enskilda personer, det är bara en reflexion fårn min isda)

Då förstår jag bättre hur du menade i ditt första inlägg.

 

[Susan]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Ja ärligt så känns det lite fördumsfullt. Det är så lätt att det blir en indelning i rätt- och fel människor.

Om man som rätt- människa är lite självrättfärdig - då råkade man ju just trilla dit och bli en fel-människa

Om man har en fördömamnde attityd till andra människor så tvivlar jag starkt på att man kan vara särskilt förstående med sin häst.

Man kan nog gärna lätt tro det - men det är en annan sak

Blir det för psykologiskt???

Det är så lätt att förddömma och så mycket svårare att förstå.

Jag tror att det enda sättet att förhålla sig är att fokusera på vad man själv gör, och hur man själv beter sig.

Du kan inte döma en man förrän du gått ett månvarv i hans mockasiner.........

 

[Susan]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Därmed inte sagt att jag inte höll med dig i ditt första inlägg

 

[Nicke]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Jag försöker jobba med hästar precis som jag jobbar med barn och ungdom.

Team-work, vi jobbar tillsammans med olika typer av projekt, och vi har klart för oss vilka gemensamma mål vi har, och vägen dit ska vara någorlunda trevlig.
Ingen ska vara osäker i mitt sällskap, man ska vara trygg, eftersom jag inte ballar ur eller skäller på folk eller fä.
Rutiner, som skapar en ram runt jobbet och tillvaron
Jag accepterar inte vad som helst, utan reglerna är tydliga
Och sist men kanske viktigast- ren och skär vänskap och vänlighet med varandra
Tålamod
Jag känner att mitt jobb är att peppa och uppmuntra, inte straffa.
Man ska försöka skapa en stämning av att känna sig glad över att se varandra på morgonen när man möts inför dagens arbete.
Man kan inte alltid vara glad, men tro det eller ej, om man låtsas smittar det inte bara andra, utan tom en själv i förlängningen.
Ingen människa eller djur är perfekt, men jobbar man med utgångspunkten - Jag gillar dig, nu ska vi ha trevligt idag! Funkar det så oändligt mycket bättre än om man visar negativ inställning.

Jag GILLAR verkligen att jobba med hästar, hundar o ungdom!

 

[kulltorp]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Det här med att ha sin häst uppstallad där man inte trivs ställde till riktiga problem för mig. Kommentarer som - hästar gillar inte kel, sätt henne på plats, antingen är man en ledartyp eller inte......med flera liknande påverkade mig så mycket att det inte var roligt att åka till stallet överhuvudtaget. Vare sig jag ville det eller inte så påverkades min relation till min häst av att alltid höra/se denna attityd mot hästar och hästägare. Att vara här och nu fanns inte. Så här i efterhand ser jag att hon sökte kommunikation med mig men jag kände mig bara pressad att prestera så jag var verkligen inte öppen för hennes signaler till mig. Till skillnad mot nu när vi har både boende och stallplats på samma gård.
Vi trivs som fisken i vattnet. I stallet är stämningen lugn och skön.
Nu är jag i m,itt rätta element och vips så har jag en häst som är tillitsfull och cool. Vi har jättetrevligt tillsammans.

Så ibland kan det vara idé att förändra de yttre förutsättningarna för att hitta sitt inre lugn.

Annika

 

[Susan]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Absolut - De ÄR ju på riktigt - De är ju närvarande

Jag tycker att man alltid måste ha koll på sin egen attityd.

Men man kan inte spela Tryggare än vad man är - ingen går ju på det...
vare sig Hundar hästar eller ungar, eller hur

 

[Susan]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Har de fler hus där ????

 

[kulltorp]

Sv: Psykisk lösgjordhet

Har de fler hus där ????

Ja, men de är upptagna. I ena huset har de bott i 30-talet år tror jag. Så småningom så.....

Ooops får man säga så?
Annika

 

[Kattennizze]

Sv: Psykisk lösgjordhet

jag är helt med på vad du säger, men gillar alls inte terminologin.

Om du skall vara en bra hästmännisksa så är det viktigt _vem du är_, inte vem du låtsas vara.
därför - hästen är så avspänd som du tillåter den.

All hantering särskilt med unghästar går ut på att de skall få en erfarenhet av att det går att lita på en en.
Är man ngn att hålla i haden när åskan går - eller är man en som själv blir rädd och ryar.

Jag tror att det är där det sitter. Om man går att lita på som människa så sker en binding inte alls olik den mellan mor och barn. Barn följer en mamma de litar på.

Den bindningen kan bara ske om "modern" är emotionellt stabil, och empatisk, dvs lugn och stödjande iställlt för dominerande eller tom aggressiv.

Olydnand om vi bortser från 2 åringens tonårsperiod -bottnar alltid i bristande förtroende omdet är på marken. Uppsuttet så är det brist på kommunikation till 99 %


Och då är frågan; är man som hästägare värd att litas på - det är väl det man _måste upp til bevis om_

jag har fått mycket hästar som ingenannanville sko då jag var tjej. jag har även haft frivllga "fosterbarn"

Det är väl alltid samma fråga från dem...

GÅR DU ATT LITA PÅ

Jag håller med dig. Men det går att vända på steken också, jag har jobbat på behandlingshem där hästen använts i terapeutiskt syfte. Där krävs det ju att hästarna förmedlar sitt lugn och värme, en fantastisk uppgift som de hästarna tar på största allvar! Så visst speglar hästen sin ägare men hästarna är ju mer fantastiska än så, de vet sitt arbete och går på jobbet som alla andra, höll jag på att skriva.
I övrigt håller jag med trådskaparen. Jag läste i senaste numret av hästf*cus om en islandshästtränare som hellre köpte en fritt riden isis från Island än en hårt kontrollerad isis från Sverige. Jag höll inte med om allt han sa, men jag funderade en del på om jag själv har fastnat i "teknik-träsket" och tappat bort den sanna glädjen med att hålla på med hästar...