Nu ska jag göra något som sitter extremt långt inne...
Men jag blir lite ledsen av att läsa delar av den här tråden. Både när mående alltför mycket kopplas ihop med yta, men också det omvända. Det mer eller mindre mellan varven uttalade att det på något vis är negativt, osäkert och överdrivet fåfängt att använda makeup osv. Att idealet är att inte göra det etc.
Jag kan åka och handla utan smink, jag får inte panik om någon ser mig utan smink etc. Jag kan om jag behöver det jobba utan smink. Osv.
Men ja jag känner mig faktiskt bättre med smink. Och det är därför jag sminkar mig. Utan att det för all del betyder att jag saknar självkänsla eller inte mår bra om inte ytan är si eller så. Men jag är faktiskt mer bekväm, trygg och mer jag med smink. Och det sitter i att jag känner mig finare.
Det som sitter så långt inne då..
Bilderna är tagna samma dygn. I exakt samma ljus (spotlight med dagsljusspektra riktat mot ansiktet). Jag har försök titta likadant osv för att göra det så rättvist som möjligt.
För mig är det värt 20 minuter per dag. För mig är det värt pengarna att köpa smink. För mig så mår jag bättre, blir självsäkrare, visar mer av min personlighet (den inre alltså) etc etc.
Fåfängt, ytligt, obegripligt eller vad man än vill kalla det. Jag är ingen grå mus personlighetsmässigt sett. Jag vill att utsidan ska matcha insidan någorlunda. Och eftersom jag som synes (och bilen är SNÄLL) är rätt mycket grå mus utan smink så ordnar jag till så både ut och insidan känns som jag. Fast utsidan är fusk.