Så var det dags för provridning på en ridskola.
Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig första gången på ett nytt ställe. Jag har visserligen ridit på denna ridskola som ersättare några gånger för längesen, men det är nog 15-20 år sen, och dom minnena har bleknat bort.
Jag kom i god tid, gick in och tittade runt lite, läste på anslagstavlan, tittade på stallet och hästarna. Konstaterade att det var ett stort gäng riktigt gamla hästar. Många var runt 20 år. Jag måste säga att jag tycker att det är roligt på en ridskola, att trotjänarna blir och får bli så gamla. Det finns olika åsikter om det, jag vet. Men jag gillar det.
En annan reflektion var att hästarna var väldigt små. Det fanns kanske ett par stora hästar, annars såg nästan hela gänget ut att balansera på ponnymåttet. Åtminstone från min längd sett. :-)
Det kom en ridlärare och presenterade vilken häst jag skulle rida. Det var väl stallets största häst antar jag, men sådär jättestor var han inte. Jag kunde fortfarande se över ryggen på honom. ;-) (men det kan jag ju på i stort sett alla hästar) Det var en gammal fuxgentleman. Verkade kolugn.
Upp i sadeln och rida dressyrlektion igen, för första gången på 2½ år.
Jag måste börja med att ge all eloge till hästen. Vilken gentleman! Supertrevlig, välriden, och oerhört bussig. Gjorde allt han kunde för att vara mig till lags, gick i stadig form, och försökte verkligen lista ut vad jag ville och göra det jag bad om. Han hade kunnat vara både seg, motvillig och tung såhär efter sommaruppehållet, men han jobbade på bra och jag behövde inte alls gå på honom särskilt mycket för att få igenom mina hjälper. Han hade stort överseende med ryttarens missar, och kändes positiv och lufsade på. Kanske inte den typ av häst som får mig att hamna i himlen av ryttarlycka, men verkligen helt OK och väldigt trevlig, och jag skulle inte alls ha något emot att fortsätta rida på honom. En riktig feelgoodkille!
Det var god fart på lektionen. Eftersom terminen inte hade börjat än så tänkte jag att det kanske skulle vara lite lugnt och mycket skritt, men det var en bra lektion med alla gångarter och hela tiden något att göra. Ridhuset saknade klocka, men jag antar att det bara hade gått hälften av lektionen när jag började fundera på vad jag hade gett mig in på och om det kanske kunde tänkas vara slut snart?... :-)
För var det någon som var slut så var det ryttaren! Jösses! Var det verkligen såhär jobbigt det var att rida?? Det hade jag inget minne av. Det kändes ganska övermäktigt att hålla ihop och kontrollera alla delar av min kropp under en hel timme i sträck. "Börjar du bli trött nu?" sa ridläraren en stund in på lektionen. Ha ha! Antagligen fladdrade alla mina lemmar typ helt okontrollerat! :-D Och var i hela världen har jag lagt min handställning?? Den var helt borta. I början av lektionen kändes det som om mina axlar hade hängts upp på en galge och jag var helt stum i handen. Jag försökte slappna av i axlarna, men händerna var sedan överallt och ingenstans. Vid ett tillfälle sa ridläraren till mig att jag var lite för hård i handen, och det är ju nånting som jag ALDRIG brukar vara. Fy. Tragiskt.
Det är nånting med ridskolelektioner som triggar min prestationsjävul. Jag vill vara DUKTIG. Ett tag på provlektionen så satt jag till och med och skämdes, för att jag tyckte att jag red så pinsamt dåligt. Jag vet inte om jag tycker att det är bra. Varför ska jag gå in i prestationsläge? Varför kan jag bara inte njuta och ha kul och se det som ett tillfälle att utvecklas? Jag har ingen som helst anledning att skämmas - på en ridskola måste man ju kunna få vara dålig. Jag har verkligen ingen koll på hur bra eller dåligt jag rider. Ingen aning. Jag har på något sätt fastnat i bilden av mig som en värdelös ryttare, men jag vet inte vad jag har för bevis för den uppfattningen. Jag tror inte att jag har några bevis. Jag bara känner mig dålig.
Nåväl. Jag får försöka jobba på det kanske. Jag blev i alla fall tilldelad en grupp och ska få fortsätta rida. Jag frågade om jag bara kommer att få rida fuxgentlemannen framöver. Det fanns nämligen ett viktschema för hästarna, och fuxgentlemannen var den enda häst jag fick rida enligt det. Men det fanns visst några hästar till som jag kunde få sitta på, och så skulle det komma en ny häst som skulle vara tillräckligt stor för mig, så kanske kunde jag få prova några andra. Jag sa till om att jag gärna vill jobba mer koncentrerat med en eller ett par hästar, och det lät som om det skulle gå bra.
I vilket fall som helst så hade jag riktigt KUL, och jag ser fram emot att få rida regelbundet och försöka få igång mig som ryttare igen! :-)
Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig första gången på ett nytt ställe. Jag har visserligen ridit på denna ridskola som ersättare några gånger för längesen, men det är nog 15-20 år sen, och dom minnena har bleknat bort.
Jag kom i god tid, gick in och tittade runt lite, läste på anslagstavlan, tittade på stallet och hästarna. Konstaterade att det var ett stort gäng riktigt gamla hästar. Många var runt 20 år. Jag måste säga att jag tycker att det är roligt på en ridskola, att trotjänarna blir och får bli så gamla. Det finns olika åsikter om det, jag vet. Men jag gillar det.
En annan reflektion var att hästarna var väldigt små. Det fanns kanske ett par stora hästar, annars såg nästan hela gänget ut att balansera på ponnymåttet. Åtminstone från min längd sett. :-)
Det kom en ridlärare och presenterade vilken häst jag skulle rida. Det var väl stallets största häst antar jag, men sådär jättestor var han inte. Jag kunde fortfarande se över ryggen på honom. ;-) (men det kan jag ju på i stort sett alla hästar) Det var en gammal fuxgentleman. Verkade kolugn.
Upp i sadeln och rida dressyrlektion igen, för första gången på 2½ år.
Jag måste börja med att ge all eloge till hästen. Vilken gentleman! Supertrevlig, välriden, och oerhört bussig. Gjorde allt han kunde för att vara mig till lags, gick i stadig form, och försökte verkligen lista ut vad jag ville och göra det jag bad om. Han hade kunnat vara både seg, motvillig och tung såhär efter sommaruppehållet, men han jobbade på bra och jag behövde inte alls gå på honom särskilt mycket för att få igenom mina hjälper. Han hade stort överseende med ryttarens missar, och kändes positiv och lufsade på. Kanske inte den typ av häst som får mig att hamna i himlen av ryttarlycka, men verkligen helt OK och väldigt trevlig, och jag skulle inte alls ha något emot att fortsätta rida på honom. En riktig feelgoodkille!
Det var god fart på lektionen. Eftersom terminen inte hade börjat än så tänkte jag att det kanske skulle vara lite lugnt och mycket skritt, men det var en bra lektion med alla gångarter och hela tiden något att göra. Ridhuset saknade klocka, men jag antar att det bara hade gått hälften av lektionen när jag började fundera på vad jag hade gett mig in på och om det kanske kunde tänkas vara slut snart?... :-)
För var det någon som var slut så var det ryttaren! Jösses! Var det verkligen såhär jobbigt det var att rida?? Det hade jag inget minne av. Det kändes ganska övermäktigt att hålla ihop och kontrollera alla delar av min kropp under en hel timme i sträck. "Börjar du bli trött nu?" sa ridläraren en stund in på lektionen. Ha ha! Antagligen fladdrade alla mina lemmar typ helt okontrollerat! :-D Och var i hela världen har jag lagt min handställning?? Den var helt borta. I början av lektionen kändes det som om mina axlar hade hängts upp på en galge och jag var helt stum i handen. Jag försökte slappna av i axlarna, men händerna var sedan överallt och ingenstans. Vid ett tillfälle sa ridläraren till mig att jag var lite för hård i handen, och det är ju nånting som jag ALDRIG brukar vara. Fy. Tragiskt.
Det är nånting med ridskolelektioner som triggar min prestationsjävul. Jag vill vara DUKTIG. Ett tag på provlektionen så satt jag till och med och skämdes, för att jag tyckte att jag red så pinsamt dåligt. Jag vet inte om jag tycker att det är bra. Varför ska jag gå in i prestationsläge? Varför kan jag bara inte njuta och ha kul och se det som ett tillfälle att utvecklas? Jag har ingen som helst anledning att skämmas - på en ridskola måste man ju kunna få vara dålig. Jag har verkligen ingen koll på hur bra eller dåligt jag rider. Ingen aning. Jag har på något sätt fastnat i bilden av mig som en värdelös ryttare, men jag vet inte vad jag har för bevis för den uppfattningen. Jag tror inte att jag har några bevis. Jag bara känner mig dålig.
Nåväl. Jag får försöka jobba på det kanske. Jag blev i alla fall tilldelad en grupp och ska få fortsätta rida. Jag frågade om jag bara kommer att få rida fuxgentlemannen framöver. Det fanns nämligen ett viktschema för hästarna, och fuxgentlemannen var den enda häst jag fick rida enligt det. Men det fanns visst några hästar till som jag kunde få sitta på, och så skulle det komma en ny häst som skulle vara tillräckligt stor för mig, så kanske kunde jag få prova några andra. Jag sa till om att jag gärna vill jobba mer koncentrerat med en eller ett par hästar, och det lät som om det skulle gå bra.
I vilket fall som helst så hade jag riktigt KUL, och jag ser fram emot att få rida regelbundet och försöka få igång mig som ryttare igen! :-)
