Oj vad jag onskar att jag haft dig att prata med nar min forsta dotter foddes!!
Hon foddes med katastrofsnitt efter hennes hjarta stannat. Det kom igang igen och allt var bra med henne men hon blev anda tvungen att ligga pa barnintensiven forsta natten. Jag fick henne alltsa inte forran drygt 14 timmar efter hon foddes. Da hade personalen pa intensiven redan gett henne sockervatten pa flaska TVA ganger
Vi var bada lite sloa forsta dagen och sov mycket. Nar hon antligen kom igang och ville amma blev hon skitsur nar dar inte fanns nagon mjolk (pga av snittet tar det ju lite langre innan mjolken kommer). Ungen grat och grat och jag kande hur hela kroppen knot ihop sig. Jag ville da ge henne flaska sa att hon inte skulle vara sa ledsen; det var omojligt for mig att slappna av nar hon grat och skrek. Personalen tvarvagrade och sa att det basta var att amma sa mkt som mojligt sa att mjolken kom in och sen skulle allt vara bra. Jo javlar; en halvtimme att forsoka fa en gratande bebis att suga, en halvtimme vid brostpumpen, tillbaks till bebisen, sedan brostpumpen igen
Jag madde pyton, grat ofta och allt kandes forjavligt. Tyckte jag var varldens vardelosaste mamma; inte nog med att jag nastan hade ihjal ungen for att jag inte kunde foda "vanligt", nu kunde jag inte ge henne mat heller. Personalen pa BB var ingen storre hjalp, ALLT handlade om bebisen och hur jag madde sket de i.
Jag fick for mig att jag SKULLE amma henne, det var det enda som kunde aterstalla min tro pa mig sjalv. I tre manaders tid sa slet jag med brostpump och en gratande bebis. Varje gang jag gav henne valling sa kande jag mig helt vardelos. Helt fortvivlad ringde jag en morgon en nara van som sjalv hade ammat tva barn och bad om rad. Hon borjade predika om hur livsviktig amningen ar och hur man som mamma bara MASTE amma, det ar det enda som duger. Jag lade pa luren ratt i orat pa henne (har inte pratat med henne sedan dess) och borjade stortgrina.
Nar jag grinat fardigt sa packade jag ihop brostpumpen och tog tillbaks den till sjukan. Jag borjade med valling enbart och har inte angrat det beslutet ett dugg. Bebisen var matt och glad, jag var nojd och glad och alla madde bra. Hon ar nu 11 1/2, stor for sin alder, glad och frisk, ar sallan sjuk.
Nar bebis #2 foddes sa tankte jag amma om det gick. Snitt igen och daligt med mjolk. Med tillagg sa ammade jag tills hon var 8 manader. Det jag alrt mig ar att mammans valmaende ar _minst_ lika viktigt som barnets. Lyssna pa goda rad men folj dina instinkter om dig sjalv och ditt barn. BB-personalen och eftervarden var mkt battre har. De hjalpte mig att inse att jag kan vara en bra mamma aven om jag inte kan foda vaginalt eller amma uteslutande.
