Problem med dotter

[Monkie]

Min dotter i tioårsåldern har alltid haft problem med sitt humör när hon inte får som hon vill. Hon blir ledsen, sur och tjurig, hänger med huvudet och axlarna, vägrar titta upp, mumlar ohörbara svar. Jag faktiskt svårt att veta hur jag ska bemöta det här. Flera helger utflykter och semestrar har blivit förstörda för att hon börjat tjura, jag tappar humöret och ingen har kul. Jag har som exempel i affären frustrerat sagt "Varför är du sur? Säg vad du vill ha så köper vi det". Utan att få svar. Hon verkar också ha svårare än andra barn i hennes ålder att förstå konsekvenser. När det blir konsekvenser av hennes beteende är hon bara fortsatt sur.

Några exempel. Hon och hennes kompis var med i stallet och red, styra hästen stod på schemat, men hon var lite för vag i sina signaler - hästen förstod inte vad hon ville. Då började hon tjura och släppa tyglarna istället för att som kompisen kämpa lite. Det slutade med att hon inte ville rida mer. När jag ber henne städa sitt rum struntar hon i det tills jag blir arg. Jag talar om för henne att efter det är klart kan hon gå ut igen, men hon väljer att stanna inne och tjura när det är klart. Hon tycker inte om att duscha, men det är ju inte direkt förhandlingsbart.Hon försöker alltid smita undan och när hon väl gör det surar hon. Om hon sjunger, ritar eller annat när alla sitter och äter och jag säger ifrån, reagerar hon oftast direkt, men börjar igen och när jag ryter till blir hon ledsen eller sur.

Jag försöker alltid ge henne möjlighet att "välja rätt", men hon väljer oftast att bli sur. Jag vill hjälpa henne att vara glad, jag har alltid förespråkat att man ska prata med varandra och att man kan komma överens om det mesta.

Hon har kompisar, men jag märker att även kompisarna börjar reagera och inte vilja leka och hon kämpar inte för de utan rycker bara på axlarna om de går hem. Hon är normalbegåvad för övrigt, inga signaler från lärarna och hon har inga större bekymmer med läxorna. Har inte svårt med finmotorik eller med att uttrycka sig när hon är på bra humör. Hon verkar inte ha några bekymmer socialt i skolan, det verkar mest vara hemma hon är sådanhär. Hon är inte selektiv eller tvångig när det gäller mat eller kläder.

Om jag talar om för henne att man inte kan rida ifall man surar och släpper tyglarna, och sedan frågar, "vill du försöka igen" snappar hon upp och reflekterar tillbaka med att "du sa ju att jag inte får rida" och surar för det istället. Ibland lovar jag att vi ska göra något, men hon tjurar och surar och då har jag inte nån lust att åka och köpa godis liksom, och då blir hon sur för det.

Jag har försökt göra överenskommelser med henne, att nästa gång hon blir sur ska hon berätta hur det känns, komma och prata eller ta en timeout och komma tillbaka när hon känner sig bättre. Men det har fallerat varje gång. Jag har varit tydligt med att jag älskar henne, men att jag blir frustrerad och ledsen över hur hon beter sig.

Precis nu kom kompisen in och sa "hon bara gick, jag vet inte varför".
Hon drar ner även mig med sitt humör och jag känner inte för att göra något tillsammans längre eftersom det alltid slutar med att hon av okänd anledning blir sur.

Jag behöver tankar och råd, jag orkar inte ha det såhär längre.

 

[trazel]

Hur har hon hanterat motgångar tidigare? Känns som att hon behöver få insikt i att man behöver träna för att bli bra på något? Har hon haft lätt för sig tidigare och inte behövt anstränga sig så värst för att lyckas, alt fått mycket uppbackning för att klara saker?

Jag tror hur som att det handlar om att lära sig ta motgångar, kämpa och ta nya tag. Lättare sagt än gjort... Hade det varit mitt barn hade jag tillexempel varit noggrann med att "idag tränar vi på att svänga så du blir bättre på det". Alltså tydliggöra att man tränar för att bli bättre.

Angånde likgiltigheten har jag egentligen inga konkreta tips...

 

[GotAsecret]

10 år(-s åldern) är kanske i tidigaste laget, men är det otänkbart att hon kan vara på väg in i puberteten?

 

[Melisen]

Har du testat att prata utifrån att även om man har en viss sinnesstämning så behöver man ändå bemöta sin familj och vänner på ett ok sätt, kom överens om vad det innebär - några enkla tydliga regler som gäller ALLA i familjen (t ex delta vid middagen, säga hej när man kommer hem och hejdå när man går). Och sen ge inga konsekvenser för hennes humör så länge hon håller sig till det ni kommit överens om. Jobba mer med dig själv och dina reaktioner på hennes humör, t ex istället för att hon ska ta time out , säg -" jag upplever dig som sur nu och har svårt att själv behålla mitt goda humör då så jag tar en promenad för att vara ifred en liten stund. Älskar dig. Hejdå. " då visar du hur man kan göra och är ett gott exempel på att man själv är ansvarig för sin sinnesstämning och du talar om hur du upplever henne men utan att säga att hon faktiskt känner på ett visst sätt (hon kanske inte alls är sur utan ledsen). Och när det är läge, ställ mycket frågor och var intresserad av vad som händer i hennes liv. Tror absolut att det kan vara puberteten som någon skrev, själv var jag 9 när det slog till med full kraft.

 

[Cilva]

Jag skriver direkt att jag inte har några barn men jag är lärare så jag kommer med några tankar ändå.

Det kanske är så att hon inte vet varför hon är sur? Den känslan minns jag från den åldern och framåt i tonåren, när föräldrarna uppgivet frågade varför jag var sur så svarade jag sanningsenligt: jag vet inte.
Det kanske inte är så mycket att hänga upp sig på? Ibland behöver man kanske få tjura lite? Mer än en gång har jag fått elever i årskurs sex som jag tänkt måste ha ätit citroner till frukost och helt plötsligt en dag märker jag att surheten passerat. Jag brukar inte hänga upp mig på det utan beter mig som vanligt och likadant som med de flesta andra elever. Jag tycker inte att man behöver vara glad jämt.

Det här med att hon säger: du sa ju att jag inte fick, minns jag att jag också sa och mer än en elev har nog sagt det till mig också. Jag försöker istället förklara vad som händer om man släpper tyglarna (eller vad det nu kan vara). Gällande ridning är det enkelt, barnet får helt enkelt prova och så ser vi vad som händer, oftast något mindre roligt och då brukar barnet hitta motivation till att göra i alla fall något. Eller kanske byte av fritidsintresse vore på sin plats?

 

[Freddie]

Mitt bästa tips är att utgå ifrån att hon faktiskt gör sitt bästa, trots att hon beter sig "illa". Jag har en snart tioårig pojke som har en del gemensamt med din dotter och lågaffektivt bemötande har hjälpt oss att kommunicera utan att det blir bråk och "skärp dig"-diskussioner. Jag kan naturligtvis inte veta om det skulle fungera för din dotter, men för oss har det varit till stor hjälp. För bara några år sedan blev jag ofta frustrerad över att han gav upp så lätt/bröt ihop för att någonting gick emot honom. Jag kunde fråga honom om och om igen varför han betedde sig si och så utan att han kunde ge mig något svar. När jag övergick till att tänka att han gör sitt bästa precis som de flesta, både vuxna och barn, faktiskt gör sitt bästa även när slutresultatet inte blir så bra, blev framför allt stämningen mellan oss mycket bättre. Jag tror faktiskt att både jag och sonen känner oss mindre misslyckade sedan jag bestämde mig för att prova lågaffektivt bemötande (finns en del om det om du googlar). Det är en metod som främst brukar rekommenderas till barn med NPF-diagnoser (och sonen har vissa autistiska drag), men den kan vara väldigt användbar också för "normalstörda" barn.

 

[Monkie]

Hur har hon hanterat motgångar tidigare? Känns som att hon behöver få insikt i att man behöver träna för att bli bra på något? Har hon haft lätt för sig tidigare och inte behövt anstränga sig så värst för att lyckas, alt fått mycket uppbackning för att klara saker?

Jag tror hur som att det handlar om att lära sig ta motgångar, kämpa och ta nya tag. Lättare sagt än gjort... Hade det varit mitt barn hade jag tillexempel varit noggrann med att "idag tränar vi på att svänga så du blir bättre på det". Alltså tydliggöra att man tränar för att bli bättre.

Angånde likgiltigheten har ]
Det här kämpa och ta nya tag är mitt i prick vad hon behöver. Har hon väl blivit sur är det liksom helt kört. Hon kan vara helt med på noterna vad som gäller och ändå tjuras det ihop för minsta lilla. Bra tankar i teorin men jag får det inte att funka i praktiken.

svaret hamnade i citering och går inte att redigera i mobilen!

 

[Monkie]

10 år(-s åldern) är kanske i tidigaste laget, men är det otänkbart att hon kan vara på väg in i puberteten?

Ja möjligt, har tänkt på det men trott det var väl tidigt!

 

[athena_arabians]

Ja möjligt, har tänkt på det men trott det var väl tidigt!

En bekant har en dotter som jobbat på att vara tonåring sedan 9 års ålder Det låter väldigt likt din dotter.

 

[Monkie]

Har du testat att prata utifrån att även om man har en viss sinnesstämning så behöver man ändå bemöta sin familj och vänner på ett ok sätt, kom överens om vad det innebär - några enkla tydliga regler som gäller ALLA i familjen (t ex delta vid middagen, säga hej när man kommer hem och hejdå när man går). Och sen ge inga konsekvenser för hennes humör så länge hon håller sig till det ni kommit överens om. Jobba mer med dig själv och dina reaktioner på hennes humör, t ex istället för att hon ska ta time out , säg -" jag upplever dig som sur nu och har svårt att själv behålla mitt goda humör då så jag tar en promenad för att vara ifred en liten stund. Älskar dig. Hejdå. " då visar du hur man kan göra och är ett gott exempel på att man själv är ansvarig för sin sinnesstämning och du talar om hur du upplever henne men utan att säga att hon faktiskt känner på ett visst sätt (hon kanske inte alls är sur utan ledsen). Och när det är läge, ställ mycket frågor och var intresserad av vad som händer i hennes liv. Tror absolut att det kan vara puberteten som någon skrev, själv var jag 9 när det slog till med full kraft.

Japp, testat ☺. Vi är helt överens när vi pratar om detta när vi är sams. Jag har provat att lämna rum och hus, hon bryr sig inte nämnvärt. Jag har funderat över om det är ledsen hon är, pratat om det med henne men hon nappar inte. Försökt att ge henne en kram för att byta sinnesstämning.

Känns som att jag har slut på verktyg

När hon är på gott humör är hon en klok och rolig tjej, då har vi trevligt tillsammans.

En till som nämner puberteten, intressant!

 

[Monkie]

Jag skriver direkt att jag inte har några barn men jag är lärare så jag kommer med några tankar ändå.

Det kanske är så att hon inte vet varför hon är sur? Den känslan minns jag från den åldern och framåt i tonåren, när föräldrarna uppgivet frågade varför jag var sur så svarade jag sanningsenligt: jag vet inte.
Det kanske inte är så mycket att hänga upp sig på? Ibland behöver man kanske få tjura lite? Mer än en gång har jag fått elever i årskurs sex som jag tänkt måste ha ätit citroner till frukost och helt plötsligt en dag märker jag att surheten passerat. Jag brukar inte hänga upp mig på det utan beter mig som vanligt och likadant som med de flesta andra elever. Jag tycker inte att man behöver vara glad jämt.

Det här med att hon säger: du sa ju att jag inte fick, minns jag att jag också sa och mer än en elev har nog sagt det till mig också. Jag försöker istället förklara vad som händer om man släpper tyglarna (eller vad det nu kan vara). Gällande ridning är det enkelt, barnet får helt enkelt prova och så ser vi vad som händer, oftast något mindre roligt och då brukar barnet hitta motivation till att göra i alla fall något. Eller kanske byte av fritidsintresse vore på sin plats?

Så kan det faktiskt vara, att hon inte riktigt vet. Jag har inte reflekterat över det då hon är väldigt duktig på att uttrycka sig för övrigt både i tal och skrift.

Angående att man inte behöver vara glad jämt har du rätt. Jag brukar ta det med ro men börjar tröttna då det sista tiden varit mer och mer. Hon måste inte rida såklart, hon vill följa med mig till stallet och rida på eget initiativ. Det är lika ofta saker hon själv vill göra som blir förstörda så hittar inget mönster där.

 

[Monkie]

Mitt bästa tips är att utgå ifrån att hon faktiskt gör sitt bästa, trots att hon beter sig "illa". Jag har en snart tioårig pojke som har en del gemensamt med din dotter och lågaffektivt bemötande har hjälpt oss att kommunicera utan att det blir bråk och "skärp dig"-diskussioner. Jag kan naturligtvis inte veta om det skulle fungera för din dotter, men för oss har det varit till stor hjälp. För bara några år sedan blev jag ofta frustrerad över att han gav upp så lätt/bröt ihop för att någonting gick emot honom. Jag kunde fråga honom om och om igen varför han betedde sig si och så utan att han kunde ge mig något svar. När jag övergick till att tänka att han gör sitt bästa precis som de flesta, både vuxna och barn, faktiskt gör sitt bästa även när slutresultatet inte blir så bra, blev framför allt stämningen mellan oss mycket bättre. Jag tror faktiskt att både jag och sonen känner oss mindre misslyckade sedan jag bestämde mig för att prova lågaffektivt bemötande (finns en del om det om du googlar). Det är en metod som främst brukar rekommenderas till barn med NPF-diagnoser (och sonen har vissa autistiska drag), men den kan vara väldigt användbar också för "normalstörda" barn.

Ska kika mer på det, tycker nog att jag är ganska lugn men kanske fokuserar för mycket på att hon ska bli glas igen!

 

[Monkie]

En bekant har en dotter som jobbat på att vara tonåring sedan 9 års ålder Det låter väldigt likt din dotter.

Vågar jag fråga hur gammal hon är nu? (Hoppas att detta kommer försvinna )

 

[Squie]

Surar tänker jag behöver inte ha o göra med att hon är sur, så sätt utan att hon tappar energi. Det jag tänker är HSP-personlighet, känslig för energier (vilken energi människor förmedlar sina budskap med)etc.

Det andra som slog mig var att hon helt enkelt saknar motivation till det hon gör.

 

[athena_arabians]

Vågar jag fråga hur gammal hon är nu? (Hoppas att detta kommer försvinna )

Lilla damen jag känner är en handfull och har alltid varit det. Hon har precis blivit tonåring så det är fortfarande livat.

 

[Monkie]

Surar tänker jag behöver inte ha o göra med att hon är sur, så sätt utan att hon tappar energi. Det jag tänker är HSP-personlighet, känslig för energier (vilken energi människor förmedlar sina budskap med)etc.

Det andra som slog mig var att hon helt enkelt saknar motivation till det hon gör.

Mja.. HSP är jag ganska tveksam till (just lyssnat på en bok om just det och tycker inte det stämde in särskilt bra). Dessutom är jag ju oftast med när det händer och vet att jag bemött henne på ett schysst sätt. Möjligen är jag den utlösande faktorn en del gånger, men när hon är på bra humör har vi haft en bra kommunikation.

Nånstans i det hela behöver hon ju samtidigt bli uppfostrad. Försöker be henne städa rummet ganska ofta, så det inte ska bli en för svår uppgift när hon väl sätter igång, men istället för att ta sig två minuter och röja undan kan hon välja att tjura hela dagen och kvällen. Ofta resulterar det i att hon stormar från middagsbordet och går och lägger sig utan att ha gjort uppgiften. Nästa dag kan hon vakna och ha glömt bort det, när jag vänligt påminner henne samtidigt som jag erbjuder mig att hjälpa henne är karusellen igång igen.

 

[Snurrfian]

Nånstans i det hela behöver hon ju samtidigt bli uppfostrad. Försöker be henne städa rummet ganska ofta, så det inte ska bli en för svår uppgift när hon väl sätter igång, men istället för att ta sig två minuter och röja undan kan hon välja att tjura hela dagen och kvällen. Ofta resulterar det i att hon stormar från middagsbordet och går och lägger sig utan att ha gjort uppgiften. Nästa dag kan hon vakna och ha glömt bort det, när jag vänligt påminner henne samtidigt som jag erbjuder mig att hjälpa henne är karusellen igång igen.

Städar hon rummet till slut eller gör du det? Båda mina kan på olika sätt försöka hitta sätt att slippa göra saker som de tycker är tråkiga, för mig gäller det då att dels ställa krav som är genomför bara. Något som skiljer sig mellan barnen, om vi nu tar rummen så kan jag säga åt den äldsta att städa sitt rum och hon gör det. Även om hon inte tycker att det är kul så vet hon vad hon ska göra. Min yngsta däremot går totalt i baklås om jag ber honom städa rummet, han vet inte var han ska börja och situationen blir för svår för honom. Så honom får jag istället vara specifik till, som exempel, plocka upp legot och lägg det i sina lådor, ta ner tvätten till tvättmaskinen, plocka upp skräpet, osv. Då kan han klara av att göra det och det blir gjort.
Kan det vara något sånt som ställer till det för dina dotter? Att det du säger blir för stort och ogripbart att hon istället går i baklås? Jag tänker även som i ridsituationen, det fungerade inte och instruktionerna kanske var för många och hon klarade inte av att sortera ut vad som faktiskt var det väsentliga precis just där och då även om hon kanske kan det egentligen.
Min son har inga som helst problem i skolan utan ligger snarast i framkant och har ett väl fungerande socialt liv men jag har insett att han ibland helt enkelt behöver väldigt tydliga instruktioner när det är något som han inte riktigt kan hantera.

 

[Monkie]

Hur reagerar din son när han går i baklås? Jag har tidigare uppfattat det som att hon kan göra det mesta, om hon inte tappar humöret för då går inget. Men nu nappar jag på det du skriver, detta känner jag igen tror jag. Saker jag tycker är lätta och bra förklarade () kanske inte är lika lätta och bra för henne.

 

[Cilva]

Så kan det faktiskt vara, att hon inte riktigt vet. Jag har inte reflekterat över det då hon är väldigt duktig på att uttrycka sig för övrigt både i tal och skrift.

Angående att man inte behöver vara glad jämt har du rätt. Jag brukar ta det med ro men börjar tröttna då det sista tiden varit mer och mer. Hon måste inte rida såklart, hon vill följa med mig till stallet och rida på eget initiativ. Det är lika ofta saker hon själv vill göra som blir förstörda så hittar inget mönster där.

Även jag kunde uttrycka mig väl om andra saker men just det där med att vara arg/sur var inte så lätt. Om det inte på något sätt verkar bli destruktivt hade jag inte gjort något "åt det", det brukar ge sig i åttan eller nian är min erfarenhet.

Kan det vara så att hon har lite dåligt självförtroende? Att hon helt enkelt inte tror att hon kommer att lyckas och då är det lika bra att ge upp?

 

[Muninn]

Jag tror det kan vara jättebra om du försöker att strunta i att hon tjurar, inte försöka "få henne glad igen". Du kan uppmärksamma det, så hon känner sig sedd, t.ex "Det verkar som att du är väldigt sur nu, om du vill prata om det så finns jag här". Men sen låta henne tjura. Jag tror det är viktigt att redan från ung ålder lära sig att man får lov att ha alla sinnesstämningar utan att andra försöker styra en i någon riktning. Dessutom får hon ju s.a.s uppmärksamhet när hon tjurar och du försöker allt du kan att få henne på gott humör och hon ser hur det påverkar dig. (Jag menar inte att man ska strunta i ledsna och sura barn nu, men att man inte ska slå knut på sig själv. Uppmärksamma, visa att mamma finns här, och sedan inte låta det påverka en).
Har du funderat på om du kan peppa henne på något sätt när hon tjurar och ger upp? T.ex med ridningen, fokusera på det positiva och inte säga "Man kan ju inte rida om man släpper tyglarna" utan mer "Nejmen, nu kan ju inte hästen förstå vad du vill, försök lite till, du är jätteduktig".
Jag tänker också på att inte ge konsekvenser för surandet. Villkora inte sånt som ni bestämt, som att du lovat att ni ska åka och köpa godis. Surar hon så surar hon, strunt samma. Däremot om man gör något som verkligen går över gränsen, och bryter mot "regler" som barnet verkligen har koll på, så ja, då är det väl rimligt att dra in saker som man skulle gjort.
När det gäller matsituationen så undrar jag lite varför du ryter till när hon börjar sjunga/rita igen? Påminn hellre i samma tonfall som första gången.
Jag är, som någon annan också nämne här, förtjust i lågaffektivt bemötande och det finns massorm ed bra litteratur. Ross Greene har skrivit "Explosiva barn" och Bo Hejlskov har gjort flera böcker och har info på sin hemsida. Nyckeltanken är "Barn gör rätt om de kan" inte att de gör rätt om de vill. Det tycker jag är en bra utgångspunkt.
Om hon får utbrott och blir superarg så skulle jag absolut ta hjälp av det Ross Greene och Bo Hejlskov har skrivit. När det gäller surandet så tror jag det är bättre att jobba med dig och dina reaktioner och känslor som du får av tjurandet. Och var uppmärksam på henne, så att detta inte är uttryck för att hon går och bär på något annat, jag tänker på det här att hon tjurar och drar sig undan från vänner- barn som mår dåligt har svårt att reda i de känslorna och det kan ju vara så att hon egentligen är ledsen och deppig men att det manifesteras som tjurighet.
Hoppas något av detta känns vettigt