Sv: Presentations tråd =)
Varning för LÅÅÅÅÅÅÅNG läsning.
Vem är jag? Jaa… Det VET de flesta redan. Jag är ragatan som gör livet surt för folk och stoppar ”trevliga, intressanta, inspirerande och vuxet mogna” diskussioner på diverse forum här på Bukefalos.
I övrigt…
* 1966-01-06 (skulle varit född på alla hjärtans dag), med ändan först. Någonting vid födseln ledde till ett muskelhandikapp, med klena och överrörliga leder, svaga muskler, ruggigt dålig syn med astigmatism.
178 lång
72-78 kg tung
Mörkhårig, som mer och mer går över i skunkgrått
Bruna ögon
Ja, det var väl den viktiga informationen som alla ville ha, eller?
1966-1972 hade jag klippkort på sjukhuset i Örebro, eftersom mitt handikapp var sällsynt, ingen kunde sätta något finger på det riktigt. Jag hade gipsskenor på benen ända upp över höfterna på nätterna till jag var 3 år, lärde mig sitta utan stöd som 2½-åring, lärde mig gå utan stöd som 4½ åring (lärde mig i den vevan att läsa, så jag läste för min två år äldre storebror), började skolan som sexåring och fick i den vevan mina första glasögon, utan glas på ena ögat och ett jätteglas på andra. Hur ofta hade man de glasögonen? Och hur glad blev man när de ”råkade gå sönder” när man klättrade i brädhögen hos grannen som byggde hus?
Började rida på liten skogsridskola 1973, där vi alltid stod i fältsits i trav och galopp, endast nedsittning i skritt och lättridning, fanns inget som hette. Halvvilda hästar, som tog varje chans att mucka gräl eller beta, så föräldrarna som var livrädda fick rycka in och hålla hästarna. Avslutningen var att ridläraren öppnade grinden i paddocken och sen full galopp i fältsits upp till stallplan där man satt av och tog in hästarna.
1974 gick jag över till Örebro Fältrittklubb, som då hade handikappridning enbart på stora hästar och storhästridningen var på norr i Pettersberg. Första ett och ett halvt åren red jag med ledare i skritt och trav, med diverse gymnastiska övningar för att hitta balansen. Men sen gick jag över i ”vanlig” grupp och började få komma lite mer till ridning, så även i galopp. 1978 var jag med på mitt första handikappridläger i Hällefors. 1981 flyttade hela ridklubben upp till Karlslund på väster, där den slogs samman med ponnyridskolan och vi fick tillgång till fantastiska ridvägar, fina ridbanor och ett vettigt ridhus.
1984 tog jag körkort och 1985 började jag sköta två hopptävlingshästar, första halvåret var det mockning, stallplanssopning, intag från hage, borstning, lindning och att följa med på tävlingar. Ridning var det inte tal om. Men så fick jag börja hänga med och skritta ut på hästarna någon gång i månaden, med sadel, men utan stigbyglar, då hon bara hade ett par… Ryttaren fick problem med ryggen och upprepade halsinfektioner, så jag fick börja rida ut oftare och med tiden blev jag även ombedd att rida i skritt och trav på ridbanan. När ryttaren kom tillbaka på hästryggen, började tävlingarna gå bättre och bättre, segrar och placeringar kom. Jag var nämligen noggrann i dressyrarbete och det var inte det som ryttaren annars hade prioriterat, så helt plötsligt var hästarna mjukare, lydigare och mer samarbetsvilliga. Jag fick rida alla gångarterna och dressyrarbetade bägge hästarna två dagar i veckan, mellan tävlingarna och vi red även ut tillsammans. Men så började ryttaren se pojkar och föräldrarna var inte så glada i det, utan satte ultimatum. ”Gör slut, annars säljer vi hästarna.” Hästarna såldes och ryttaren gifte sig med sin prins och skaffade familj. Föräldrarna och ryttaren blev med tiden sams och vad jag har hört, så har ryttaren börjat rida igen.
Jag hittade en ny häst, en tvåårig arabhingst. Jag var medhjälpare när den visades och sedan var det jag som tog hand om unghästhanteringen i mångt och mycket, då ägaren hade små barn och problem med ryggen. Vi hjälptes åt med longering och tömkörning, jag och ägarens femårige sån hängde med tiden på hingsten. I övrigt var det många och långa promenader. När han var tre år, satt jag några gånger på honom innan han fick semester och på hösten skrittade vi lite på honom och som fyraåring kastrerades han och reds i alla gångarter. Sen skickades han på lite tillridning, då varken jag eller ägaren ville ”riskera” att göra fel. När hästen kom tillbaka var han som en gummiboll, kompakt, stark och skickade av oss på löpande band. Det var som att bara sitta på en sadel. Det fanns inget varken bakom eller framför…. =) Han var underbar, men lite för liten. Ägaren och hans sambo startade lite terränghoppning några gånger, men sålde honom sedan pga att han var för liten.
Under den tiden hade jag även två ridtravare på gång, som jag ridutbildade. Ena travaren stod i stamma stall som araben. Travarna var jätteroliga, då de verkligen ville vara till lags. Den ena var 18 år och hade aldrig lärt sig galopp förutom att jagas in i galoppen, vilket kunde vara väldigt otrevligt. Jag tränade den travaren på exakt samma vis som araben och snart satt de lugna fina galopperna och den travaren såldes som gårds- och familjehäst. Den andra travaren var väldigt het och svårriden, men jag fick mkt beröm för mitt arbete. Även denna häst såldes pga att ägaren inte klarade av henne.
Då skaffade jag mig en foderhäst, En gammal hopphäst, med ett humör utan dess like och förslitningar i bakbenen. De förslitningarna märktes inte. Full fart, hoppade mer än gärna och skickade även av mig på löpande band. Det hela slutade på en stallbacke hos en travtränare, då jag blev liggande på en sten, med sex brutna revben och punkterad lungsäck…. Intensiven i dagar med dränage i lungan.
Sen var inte jag tuff längre… utan strök kring stallväggarna på ridskolan och hjälpte till bland ridskoleryttarna men red inget själv. Förrän en dag när telefonen ringde… ”Du vill visst sköta en häst.” Det visade sig att ridlärarna tyckte synd om mig och visste att det fanns en äldre före detta ridskolehäst i ett av privatstallen vid ridskolan. Första halvåret gick jag mest bredvid henen och ut i skogen. Men Å vad jag älskade den hästen. Till sist tvingade ridlärarna upp mig på hästryggen igen och jag började rida igång. En dag frågade en av de ”nyare” ridlärarna om hon fick låna ”min häst” på teorin med dressyrgruppen. Ja, det får du väl sa jag . Men jag vet inte vad hon kan… Det vet inte jag heller svarade ridläraren. Och… om jag säger så… Den hästen kunde massor… vändningar, skänkelvikning, skolor, förvänd galopp, galoppombyten, halvpiruetter. Gissa om hästen var svett… men öronen stod på topp och hon såg så LYCKLIG ut… Oj, sa ridläraren. Vilken trevlig sköthäst du har hittat. Den kan du ha roligt med… Och ja, det hade jag. Jag hade henne som min i fyra år och skötte ALLT, stallskötsel, ringde hovslagare, veterinär, red för tränare, ridlärarna ropade ofta med mig in på sina lektioner och uteritter. Jag var med på lite klubbtävlingar både i hopp och dressyr. Sista två somrarna hade jag med henne på bete med gammelvalacken, som jag är stallkompis med än idag. Men allt underbart har ett slut hästen såldes som 22-åring, på grund av att ägarens särbos dotter ville ha en häst.
Jag återgick till travare i samma stall som jag ridit den svåra travaren förut. Den ägaren hade även ett ungt halvblodssto som en kompis, som jag har med i historien än idag. Jag tränade igång honom och vidareutbildade honom, så att han gick med beröm LA-form i dressyr, grannarna undrade vad jag hade gjort.. Vi red ut tillsammans mycket och ofta. En dag när vi kom till stallet och skulle sköta av hästarna kom ägaren ner till stallet och skramlade med foderhinkarna. Min häst dångade till med huvudet för att visa att han ville ha mat. Jag fick smällen under hakan och därmed krossades femte halskoton och jag fick en bestående ryggmärgsskada. Återigen fick jag börja slåss för min existens, med rollator, träning, krycka, tårar och tandagnisslan. Men jag segrade, jag gjorde det!!!
Och tack vare CillaW och hennes dåvarande make, fick jag även känna att jag fortfarande kunde rida.
Bry er inte om stigläderlängden, jag hade nog jobbigt att våga sitta upp på hästryggen ändå. Då mina nackkotor inte var tillrättalagda än då, utan minsta felsteg kunde sluta i ”träfrack en meter under jord” eller rullstol, förlamad från nacken och nedåt.
Då kom tanken igen. Jag ska ha en häst…
Fortsättning följer i kommande inlägg…