Planering

Jag har funderat lite på det här vad andra planerar, gör och hinner med, jämte vad jag själv planerar, gör och hinner med. Till exempel så förstår jag inte hur folk hinner med 2 eller fler hästar. Och hund. Själv skulle jag nog inte ens hinna med en häst. När jag hade hund red jag inte.

När jag åker till stallet så tar det 4 timmar från att jag lämnar hemmet tills jag är hemma igen. Nästan en timme av detta är restid. Så 3 dagar i veckan hinner jag väl som mest om jag även ska kunna göra annat, men även det har ju känts som lite för mycket.

Sen läser man om vad folk har tänkt hinna göra och jag baxnar lite när jag ser vad en del tänker hinna. Det enda jag hittills hunnit göra med huset har varit att installera en duschkabin och att måla kökstaket med två lager färg. Det sista lagret är kvar att göra. En av de workawayers som var här förrförra året målade också huset utvändigt. Utomhus har det dock blivit en del. Jag hade ju en hel del växter med mig från förra stället så det mesta har jag lyckats göra rabatter åt och plantera. Parksliden blev också uppgrävd med hjälp av två workawayers. Grönsaksland har jag också haft i två år, men i år tänkte jag ta en paus och täcka nästan hela ytan med gammalt hö. Det är bara jordgubbarna som ska få omvårdnad.

I september förra året skrev jag två inlägg om prioriteringar. Den ena finns här och den andra finns här. Jag har upplevt att jag trots att jag teoretiskt sett har haft tid, så har det inte reflekterats i min verklighetsuppfattning. En del säger att de har 5 timmar ledig tid efter jobbet att göra vad de vill på. När jag räknar får jag ihop 3-4 timmar. När jag jobbar som vanligt så slutar jag klockan fem och sen fixar jag mat och äter. Vid halv sex som tidigast är det tid till annat. Vid nio vill jag lägga av med alla aktiviteter för att varva ner inför natten. Jag vill vara klar för sängen vid tio, även om det inte alltid blir så.

Om en uppgift tar 2-3 timmar att göra så borde jag teoretiskt sett ha en timme över då, men i stället för att göra mer saker den kvällen så får det vara bra för den dagen. Andra klämmer in ännu mer att göra.

Jag har tidigare försökt minutplanera mina dagar, men det fungerade inte så bra. Jag blev stressad av det. Jag behöver lite slack i mina dagar. Men å andra sidan, när jag inte har hunnit det jag velat, så har det också stressat mig. Så nu tänkte jag se om jag kan hitta något sätt att balansera det jag vill göra utan att "köra i diket". Jag hoppas att jag kan hitta en app som kan hjälpa mig att jonglera vardagen. Just nu gör jag ju inte så mycket utan försöker bara att steg för steg komma ikapp, men jag behöver lära mig att hantera min tid, mig själv och det jag vill göra, för jag kommer ju inte att förbli i det här läget för evigt. Någon gång kommer de där "vill-göra-grejerna" att flyttas till min "att-göra-lista". Då vill jag kunna göra det på ett sätt som inte skapar kaos och som ger utrymme för spontana aktiviteter eller att bara slappa också (och slappardelen är rätt stor just nu ).

 

[Magiana]

Om du gick en kurs i t ex svetsning, eller något annat hantverksmässigt, så skulle du kunna slå två flugor i en smäll: dels syssla med något lustfyllt lärande, dels komma förbi hej-hej med andra kursdeltagare. När man pratar om ett gemensamt intresse brukar det inte lika lätt knyta sig för en.

Jag har gått kurser och utbildningar och diverse aktiviteter förr och lyckades inte komma förbi hej-hej på dessa. Jag har väldigt svårt för att knyta an till andra.

 

[mandalaki]

Jag har gått kurser och utbildningar och diverse aktiviteter förr och lyckades inte komma förbi hej-hej på dessa. Jag har väldigt svårt för att knyta an till andra.

Sådär gör du ofta - nej det går inte för jag är si och jag är så. Men man kan ändra sig! Under sin levnad ändrar man sig på olika punkter många gånger. Men du tänker aldrig så, du bara hänvisar till hur det varit förut som om det var en naturlag.

En ny kurs innebär nya människor, du har ingen aning om hur det skulle utveckla sig socialt. Det enda man kan vara säker på är att sitter man kvar hemma, så händer inget alls.

 

[Trissa]

Jag har gått kurser och utbildningar och diverse aktiviteter förr och lyckades inte komma förbi hej-hej på dessa. Jag har väldigt svårt för att knyta an till andra.

De flesta kurser och utbildningar jag har gått genererar inte mer än hej-hej för mig heller. Men det är en början, och det ger kontakter och folk att småprata med. Rätt vad det är så dyker det upp någon som är mer än hej-hej. Under tiden kan du öva på de andra.

 

[Hyacinth]

För mig är utmaningar ofta samma sak som problem. Och problem är jobbiga. Det jag vill göra är att ha mer variation och testa nya saker som jag finner intressanta. Det finns massor med saker jag skulle vilja göra, men som inte är jobbrelaterade. Exempelvis skulle jag vilja lära mig svetsa och sedan göra lite olika spaljeer i smide. Det skulle jag förmodligen kunna tjäna en liten slant på också, men jag skulle inte vilja hålla på med det jämt. Då tröttnar jag.

Det svåra för mig är ju den sociala biten. Jag vill vara själv en stor del av tiden då sociala kontakter tar energi, men det är inget vidare att sitta ensam jämt heller och aldrig prata med någon. Jag har också svårt att komma förbi det ytliga hej-hej-stadiet när jag träffar folk.

Jag tror vi menar samma sak men har olika namn på det. Om du kan, och det känns okej, kan du ju säga det från början. ”Jag kan upplevas som reserverad i början/är blyg, men uppskattar om ni pratar med mig”. Det är skitläskigt i början men sen fick i alla fall jag ändra frasen till ”be mig hålla klaffen om det behövs, jag tar inte illa upp”.

Svetsa är jättekul! Om du kan ta en kurs. Suveränt att kunna och vill du jobba med det är ju trädgårdskonst alltid populärt.

 

[EmmaW]

Ibland kan det vara skönt att starta på nytt. Tex i en ny relation med en vän, i stället för att vara den man är så kan man vara den man vill vara.
Dom vet ju inte hur du varit som du inte är tillfreds med. Man kan börja om på nytt, man behöver inte använda sig av sitt gamla mönster.

 

[Magiana]

Sådär gör du ofta - nej det går inte för jag är si och jag är så. Men man kan ändra sig! Under sin levnad ändrar man sig på olika punkter många gånger. Men du tänker aldrig så, du bara hänvisar till hur det varit förut som om det var en naturlag.

En ny kurs innebär nya människor, du har ingen aning om hur det skulle utveckla sig socialt. Det enda man kan vara säker på är att sitter man kvar hemma, så händer inget alls.

Men hur ändrar man sig? Jag vet ju inte hur jag ska göra. Och hur kommer man över sina rädslor att bli illa behandlad? Jag tror ju inte att någon kommer att tycka om mig eller uppskatta mitt sällskap. Jag tycker inte att jag har något att ge utan är nog mest besvärlig. Inte ens mina föräldrar tyckte om mig. Jag fick ju stryk, fick aldrig kramar och så lämnades jag gång på gång. Det där var inget som direkt ändrades till det bättre när hela min familj lämnade mig på ett bräde för drygt ett år sedan.

Jag tror vi menar samma sak men har olika namn på det. Om du kan, och det känns okej, kan du ju säga det från början. ”Jag kan upplevas som reserverad i början/är blyg, men uppskattar om ni pratar med mig”. Det är skitläskigt i början men sen fick i alla fall jag ändra frasen till ”be mig hålla klaffen om det behövs, jag tar inte illa upp”.

Svetsa är jättekul! Om du kan ta en kurs. Suveränt att kunna och vill du jobba med det är ju trädgårdskonst alltid populärt.

Jag tror att jag uppfattas som lite taggig och avig. Och jag vill inte uppfattas som någon som folk får offra sig för.

 

[mandalaki]

@Magiana Jag tror att man prövar nya saker, helt enkelt. Typ letar upp en svetskurs eller något annat kul. Eller struntar i att man har ostädat och bjuder in sin hästägare på fika.

Och försöker att avvisa negativa tankar om sig själv. Och försöker att inte ha så fasta uppfattningar. ... när hela min familj lämnade mig på ett bräde för drygt ett år sedan har du skrivit så många gånger nu. Och vi är flera som har försökt erbjuda lite andra tolkningsmöjligheter av den situationen men du tar inte in det, du har bestämt dig för att din familj lämnade dig. I stället för att tänka att Ja, det är min version, men det kanske finns andra versioner också.

 

[Trissa]

Jag tycker inte att jag har något att ge utan är nog mest besvärlig.

Kan du inte låta andra avgöra själva vad de tycker i det fallet?

 

[Magiana]

@Magiana Jag tror att man prövar nya saker, helt enkelt. Typ letar upp en svetskurs eller något annat kul. Eller struntar i att man har ostädat och bjuder in sin hästägare på fika.

Och försöker att avvisa negativa tankar om sig själv. Och försöker att inte ha så fasta uppfattningar. ... när hela min familj lämnade mig på ett bräde för drygt ett år sedan har du skrivit så många gånger nu. Och vi är flera som har försökt erbjuda lite andra tolkningsmöjligheter av den situationen men du tar inte in det, du har bestämt dig för att din familj lämnade dig. I stället för att tänka att Ja, det är min version, men det kanske finns andra versioner också.

Jag vet att det finns en annan version. Jag har hört den. Den är bara en förklaring till varför det blev som det blev, men ingen ursäkt till att de behandlade mig som skit.

 

[mandalaki]

Jag vet att det finns en annan version. Jag har hört den. Den är bara en förklaring till varför det blev som det blev, men ingen ursäkt till att de behandlade mig som skit.

Det skar sig mellan er. Kan du inte se det så?

 

[Magiana]

Kan du inte låta andra avgöra själva vad de tycker i det fallet?

Jag törs faktiskt inte. Det gör för ont när andra går ifrån mig (eller är elaka). Det är därför jag inte vågar släppa människor nära.

Det skar sig mellan er. Kan du inte se det så?

Jo. Men jag kan inte förlåta. De gjorde mig för illa. Så jag har ingen kontakt med dem p.g.a. min självbevarelsedrift för jag vill inte råka ut för samma sak igen.

 

[mandalaki]

Jo. Men jag kan inte förlåta. De gjorde mig för illa.

Som jag minns det var detta mitt i det du brukar kalla din näraväggen-upplevelse. Du hade sannolikt kort stubin och hade ännu svårare än vanligt att ha folk inpå dig, folk som tar plats i ditt hus. Därför kan ert gemensamma julfirande ha varit ett minfält redan från början. Du har dessutom minst en syster med sannolika svårigheter i det sociala samspelet pga atypisk autism, och en mamma av typen som slår sina barn. Lars Norén kunde inte lagt upp bättre förutsättningar för drama, jag är mest förvånad över att samtliga inblandade överlevde rent fysiskt.

De skickade ett sms i stället för att stannar kvar tills du kom hem. De kanske inte vågade säga hejdå, eftersom du verkat så känslig under deras vistelse? De kanske trodde att det skulle bli lättare även för dig om de bara åkte och sms-ade en förklaring? De kanske trodde att du ville bli av med dem fortast möjligt?

Jag säger inte att det är så här. Bara att situationen gav utrymme för fler tolkningar än den du gör.

 

[Hyacinth]

Jag törs faktiskt inte. Det gör för ont när andra går ifrån mig (eller är elaka). Det är därför jag inte vågar släppa människor nära.


Jo. Men jag kan inte förlåta. De gjorde mig för illa. Så jag har ingen kontakt med dem p.g.a. min självbevarelsedrift för jag vill inte råka ut för samma sak igen.

Man måste våga för att vinna. Tyvärr.
Du kommer från en dysfuktionell familj, det innebär inte att du är dysfunktionell. Jag älskar kurser för att jag träffar andra människor med samma intressen. Sen klickar man ju inte med alla, men man kan ha trevligt där och då. Det finns de som tycker jag är högljud och urjobbig och gräslig, men det finns de som tycker om mig. Jag lovar att det finns bukefalister som träffat mig och suckat av lättnad att slippa mig i vardagen, men också tvärt om.
Kan du hitta det lilla som andra ger? Även om det inte blir en vänskap kan det bli en trevlig bekant?

 

[mandalaki]

Vad gäller julfirande i familj: ända tills mina föräldrar flyttade till äldreboende frågade min mamma varje jul om jag inte skulle sova över, trots att jag inte gjort det på sådär en 30 år. Jag skulle bara inte klara av det, trots att jag älskar mina föräldrar och har haft en helt harmonisk uppväxt.

Risken att vi skulle ryka ihop även om det bara gällde en natt är för stor, jag har alltid satt mig i bilen och åkt. Det är alltså inget unikt att det är risk för haveri när man som vuxen plötsligt delar boende med sin familj igen.

 

[Unafraid]

Jag törs faktiskt inte. Det gör för ont när andra går ifrån mig (eller är elaka). Det är därför jag inte vågar släppa människor nära.


Jo. Men jag kan inte förlåta. De gjorde mig för illa. Så jag har ingen kontakt med dem p.g.a. min självbevarelsedrift för jag vill inte råka ut för samma sak igen.

Antingen får du prova fast du inte törs och kanske uppleva något fantastiskt, eller så får du sitta hemma, fast i din situation. Chans till att uppleva något nytt slår helt klart risken att inte lyckas i min värld

 

[cassiopeja]

Jag törs faktiskt inte. Det gör för ont när andra går ifrån mig (eller är elaka). Det är därför jag inte vågar släppa människor nära.

Jo. Men jag kan inte förlåta. De gjorde mig för illa. Så jag har ingen kontakt med dem p.g.a. min självbevarelsedrift för jag vill inte råka ut för samma sak igen.

Jag tror - observera TROR - att den svårhanterliga rädslan för känslomässig smärta är något man kan arbeta med och lära sig bemästra. Men det är inte så enkelt, och jag förstår de som inte vill ge sig in på det.

Själv har jag tidigare i mitt liv alltid förknippat känslomässig smärta med att kastas rakt ner i ett depressionshål där det enda jag kan tänka på är hur jag bäst ska ta död på mig. Känslomässig smärta har alltså inneburit ett indirekt livshot för mig. Inte konstigt att jag har försökt hitta strategier för att aldrig bli sviken eller sårad eller känna smärta. Men sen började jag lära mig mer och mer om hur man kan göra för att försöka hantera depressioner. Nu börjar jag tro på att jag faktiskt skulle kunna avvärja en depression och inte falla så djupt ner i den. Sen började jag lära mig mer och mer om ett annat förhållningssätt till svek och smärta än det jag hade tidigare. Att det är en del av livet, att det inte är farligt, att jag aldrig kan undvika dem utan behöver acceptera att de dyker upp och istället lära mig hur jag bäst hanterar dem. Att arbeta med det har inte varit jätteroligt eller "en enkel promenad i parken" och har tagit en del tid, men jag valde ändå att göra det eftersom jag tyckte att min dåvarande rädsla för smärta var ett hinder för mig.
Nu vet jag dessvärre inte var man kan få hjälp med detta (eftersom jag är en sån som inte kan be om hjälp utan helst jobbar på egen hand - jag har inte gått "be om hjälp"-kursen än... ), men jag tror som sagt att det är möjligt att förändra - om man vill.

 

[Mabuse]

Men hur ändrar man sig? Jag vet ju inte hur jag ska göra. Och hur kommer man över sina rädslor att bli illa behandlad? Jag tror ju inte att någon kommer att tycka om mig eller uppskatta mitt sällskap. Jag tycker inte att jag har något att ge utan är nog mest besvärlig. Inte ens mina föräldrar tyckte om mig. Jag fick ju stryk, fick aldrig kramar och så lämnades jag gång på gång. Det där var inget som direkt ändrades till det bättre när hela min familj lämnade mig på ett bräde för drygt ett år sedan.


Jag tror att jag uppfattas som lite taggig och avig. Och jag vill inte uppfattas som någon som folk får offra sig för.

Människor gillar i regel att känna sig omtyckta, att man får känslan av att den andre uppskattar en och tycker att man är en bra och duglig människa. De flesta gillar inte att känna sig dissade eller avfärdade - tänker man att ”du lever ett trist och meningslöst liv, för du bara jobbar, tränar, är med familjen och sover, du intresserar mig inte”, så kommer den andre märka det, och bli lite låg. Tänker man gott om folk och är intresserad av dem så märks det, de flesta blir glada av att träffa nån som tänker gott om dem, och människor man blir glad av att träffa vill man i regel ofta träffa igen.

 

[Magiana]

Som jag minns det var detta mitt i det du brukar kalla din näraväggen-upplevelse. Du hade sannolikt kort stubin och hade ännu svårare än vanligt att ha folk inpå dig, folk som tar plats i ditt hus. Därför kan ert gemensamma julfirande ha varit ett minfält redan från början. Du har dessutom minst en syster med sannolika svårigheter i det sociala samspelet pga atypisk autism, och en mamma av typen som slår sina barn. Lars Norén kunde inte lagt upp bättre förutsättningar för drama, jag är mest förvånad över att samtliga inblandade överlevde rent fysiskt.

De skickade ett sms i stället för att stannar kvar tills du kom hem. De kanske inte vågade säga hejdå, eftersom du verkat så känslig under deras vistelse? De kanske trodde att det skulle bli lättare även för dig om de bara åkte och sms-ade en förklaring? De kanske trodde att du ville bli av med dem fortast möjligt?

Jag säger inte att det är så här. Bara att situationen gav utrymme för fler tolkningar än den du gör.

Min morsa har har aldrig slagit oss. Däremot gick hon inte emellan när farsan gjorde det.

Jo, de trodde att jag ville bli av med dem trots att jag försökte bita ihop så mycket det gick. De märkte att jag mådde dåligt, men ingen försökte prata med mig. Ett sms från min ena syrra, långt efter att skadan var skedd, hjälpte ingenting. När jag åkte till stallet den dagen frågade hon hur länge jag skulle vara borta. De talade däremot inte om att de skulle åka. De bara försvann. De gick alltså bakom ryggen på mig. Sen har de inte hört av sig efteråt heller, utom morsan som behandlar mig som ett barn hela tiden. Hon talar om saker för mig som jag redan vet, ger mig saker jag redan sagt att jag inte vill ha, frågar inget om hur jag mår. Hon tror väl inte att jag vet så hon talar i stället om för mig hur jag mår.

Man måste våga för att vinna. Tyvärr.
Du kommer från en dysfuktionell familj, det innebär inte att du är dysfunktionell. Jag älskar kurser för att jag träffar andra människor med samma intressen. Sen klickar man ju inte med alla, men man kan ha trevligt där och då. Det finns de som tycker jag är högljud och urjobbig och gräslig, men det finns de som tycker om mig. Jag lovar att det finns bukefalister som träffat mig och suckat av lättnad att slippa mig i vardagen, men också tvärt om.
Kan du hitta det lilla som andra ger? Även om det inte blir en vänskap kan det bli en trevlig bekant?

Jag kan snacka lite ytligt bla-bla, men sen då? Ytlighet ger inte så mycket och det är inget som är stabilt. Just där och då kan det ju vara trevligt eftersom jag aldrig pratar med folk annars, men sen är jag lika ensam igen.

Antingen får du prova fast du inte törs och kanske uppleva något fantastiskt, eller så får du sitta hemma, fast i din situation. Chans till att uppleva något nytt slår helt klart risken att inte lyckas i min värld

Haken är att när det skiter sig för mig gör det så ont att jag vill dö. Det är fruktansvärt.

Det jag har lärt mig är att ingen vill umgås med mig när jag mår dåligt. Jag måste vara perfekt hela tiden, inte göra fel eller säga fel. Det var ju så det blev när jag umgicks med @Tranan . En morgon när jag inte hade kunnat sova var jag superstressad och i upplösningstillstånd. Det där vände jag inåt för att det inte skulle märkas och det slutade med att jag stängde av och gick och satte mig i ett hörn. Sen sket sig allting.

 

[mandalaki]

Aha, då mindes jag fel om din mamma. Men jag har för mig att du skrivit att även hon förmodligen platsar för någon diagnos.

Men sedan - att hon behandlar dig som ett barn. Det är en klassiker! Det är SÅ himla vanligt. När föräldrar och vuxna barn möts så tar de lätt de roller de alltid haft. Mamma har lätt att falla in i mammarollen och barnet i barnrollen. Jag kan fortfarande få utbrott som när jag var tonåring på mina föräldrar. Det är oerhört barnsligt och så gör jag ju inte mot någon annan, jag får inte utbrott på dem.

En morgon när jag inte hade kunnat sova var jag superstressad och i upplösningstillstånd. Det där vände jag inåt för att det inte skulle märkas och det slutade med att jag stängde av och gick och satte mig i ett hörn. Sen sket sig allting.

Du är ju klarsynt, som i det jag citerat. Du förstår orsak och verkan i ditt eget beteende. Det är första steget till förändring! Och det är sådant som du bör ta några varv med din psykolog.

 

[Hyacinth]

Min morsa har har aldrig slagit oss. Däremot gick hon inte emellan när farsan gjorde det.

Jo, de trodde att jag ville bli av med dem trots att jag försökte bita ihop så mycket det gick. De märkte att jag mådde dåligt, men ingen försökte prata med mig. Ett sms från min ena syrra, långt efter att skadan var skedd, hjälpte ingenting. När jag åkte till stallet den dagen frågade hon hur länge jag skulle vara borta. De talade däremot inte om att de skulle åka. De bara försvann. De gick alltså bakom ryggen på mig. Sen har de inte hört av sig efteråt heller, utom morsan som behandlar mig som ett barn hela tiden. Hon talar om saker för mig som jag redan vet, ger mig saker jag redan sagt att jag inte vill ha, frågar inget om hur jag mår. Hon tror väl inte att jag vet så hon talar i stället om för mig hur jag mår.


Jag kan snacka lite ytligt bla-bla, men sen då? Ytlighet ger inte så mycket och det är inget som är stabilt. Just där och då kan det ju vara trevligt eftersom jag aldrig pratar med folk annars, men sen är jag lika ensam igen.


Haken är att när det skiter sig för mig gör det så ont att jag vill dö. Det är fruktansvärt.

Det jag har lärt mig är att ingen vill umgås med mig när jag mår dåligt. Jag måste vara perfekt hela tiden, inte göra fel eller säga fel. Det var ju så det blev när jag umgicks med @Tranan . En morgon när jag inte hade kunnat sova var jag superstressad och i upplösningstillstånd. Det där vände jag inåt för att det inte skulle märkas och det slutade med att jag stängde av och gick och satte mig i ett hörn. Sen sket sig allting.

Men de flesta relationer börjar väl så? Man pratar ytligt, känner varandra på pulsen och ibland pratar man vidare. Dock måste någon ta det initiativet.
Man får må dåligt. Faktiskt. Men kombon av två dom inte mår så bra är sällan lyckad.