Jag vet precis vad du menar när du säger att hästen är trög i munnen! Fast det var jättemånga år sedan jag satt på en sådan häst så jag har ingen direkt känsla för vad man skulle kunna göra åt det.
Oftast så sitter det i hur hästens form i övrigt är och hur mycket man driver och ramar in den, men jag vet, det är jättesvårt. Visst var det en ridskolehäst det handlade om? DE stänger ju gärna av ibland litegrann och då gäller det att väcka deras intresse igen eller vad man ska säga. Mycket avsaktningar och igångsättningar, tempoväxlingar och utan att försöka ta så mycket i handen, samt att ge lite mer impulsiva hjälper. Alltså inga seg-långa drivningar och förhållningar.
Ganska ofta med hästar som drar så är det mer effektivt att ge med handen i stället för att ta de gånger man instinktivt vill ta. Fast nu är vi nog mer inne på ridning.
Angående bett så vet jag inte riktigt. Finns ju snällare varianter av skarpare bett, ex D-bett men det skiljer sig inte så mycket från tränsbettet, bara en liten hävstångseffekt.
Kandar kan ju funka men det ä rså himla, himla lätt att ta för mycket i stångtygeln och så tycker man att det känns bra för att hästen böjer på nacken men det är bara lögn! Den böjer bara på nacken och går oftast inte i någon form för det. SEn är det lätt att man blir för hård i handen också.
Men det som är bra med kandar är att man kan rida på bridongtygeln och sen bara klämma till försiktigt i stångtygeln om man känner att hästen inte "hör" vad man vill med bridongen och när den sen lystnar så släpper man den igen, men man har liksom stödet på bridongen. Men det krävs ju en del träning att rida på kandar och det tar ett tag för hästen att vänja sig ofta också.