Personlighetsförändrad, plötsligt rädd hund! Hjälp!

[Jensa75]

Jag söker stöd, råd och hjälp. Har en liten blandrastik på 1,5 år drygt som utmanar mig på sätt jag efter fyra hundar aldrig kunnat drömma om. Är så trött, slut, ledsen och uppgiven….

hon var en godmodig och glad valp. Allt gick som på räls. Efter första löpet började problemen. Hon började matvägra, åt skitdåligt och blev plötsligt rädd för massor av saker, ffa ute, som hon inte varit förrut. Tog henne till veterinären som inte hittade något fel på henne, trots omfattande undersökningar. Vet trodde på skendräktighet. Efter cirka två månader blev hon sig själv igen och allt var frid och fröjd igen.

… Tills andra löpet. Hon blödde i slutet av juli. Samma symptom igen, fast denna gång mycket värre och nu blir hon inte sig själv igen. Har en hund som är så rädd ute att hon mest slokar med svansen och tom. skakar ibland och helst inte vill gå ut alls. Funkar dock bra inomhus. Hon äter i princip bara sitt träningsgodis, knappt någon mat alls (hon är dock inte mager och hon bajsar 1-2 ggr per dag fast väldigt lite). Vi har varit hos veterinären igen - hittar inget fysiskt fel. Tagit hjälp av hundpsykolog som menar att hon är en osäker hund med lågt självförtroende. Har fått råd och övningar att göra och jobbar på med dem. Hoppas så klart att det ska bli bättre, men jag känner mig så värdelös som hundägare och att ha hund, som alltid varit förenat med glädje för mig, känns nu mest som en ledsam kamp.

Vi har en tid bokad gör att kastrera henne i mitten av november (på veterinärens inrådan), men känner mig tveksam till att låta henne genomgå en operation när hon redan tycks så stressad och i dåligt skick.

Ingen kan förklara eller förstå varför det blivit såhär. Någon som har en kvalificerad gissning eller som kan komma med pepp eller råd? Hur orka kämpa på? Hundpsykologen sa att hon kanske är ”en lantishund”. Ska vi behöva omplacera henne? Vill ju inte det. Vi bor inte i centrala stan utan ett vanligt villaområde, men även här kör ju bilar och cyklar och så.

 

[WildWilma]

Låter som svåra allmänna rädslor. Antagligen genetiska, dvs. absolut inte ditt fel. Dålig avel helt enkelt.

Jag har levt med några hundar med rädslor av olika slag (dock inte så illa som din hund har) och det är inte kul för varken ägare eller hund.

Vill man prova något så är det väl medicinering och/eller omplacering som gäller. Utan någon ändring så kommer hon inte bli bättre och att fortsätta en sånt liv som hon har nu är ju inte ett alternativ. Kastrering kanske kan hjälpa men det är nog tveksamt. Dock hade jag nog gjort det innan ev. omplacering så att ingen får för sig att avla på en sådan hund.

Hade det varit min hund hade jag mest troligt låtit den slippa sitt lidande genom att låta den somna in. Rädslor är oerhört plågsamt är hunden och senast jag avlivade en hund var det indirekt pga. hans rädslor.

 

[Roheryn]

Eftersom rädslorna kommer i samband med löp så hade jag gjort som veterinären föreslagit, dvs kastrerat. Det verkar ju onekligen som om rädslorna påverkas mycket av hormoner och kan man då få bort hormonerna så kanske det kan bli bättre?

Vad gäller omplacering och "lantishund" så vet jag inte riktigt om det är så mycket mindre att bli rädd för på landet än i ett vanligt villaområde? Jag bor på landet och här finns också bilar, cyklar och barn. Dessutom traktorer, kor, jägare, hästar mm så inte säkert att rädslorna skulle försvinna för att hon flyttade till landet, tänker jag.

 

[Fetaost]

Vad vet du om hennes släkt? Rädslor är som bekant i hög grad ärftligt och om hon har syskon/föräldrar mm som har liknande problem så kan du nog tyvärr räkna med att det inte blir bättre, inte ens med kastrering. Rädslor tenderar dessutom att öka med åren.

 

[Jensa75]

Har haft kontakt med matten till ett kullsyskon (hane) och han är inte särdeles ängslig, tydligen.
Funderar på att börja med att ta henne en vända till till veterinären för att se så att det inte är något med den fysiska hälsan ändå. Ett mönster hos henne är att hon inte äter och då är ängsligare. I perioder där hon ätit bättre har hon varit betydligt mer ängslig.

 

[Jensa75]

Eftersom rädslorna kommer i samband med löp så hade jag gjort som veterinären föreslagit, dvs kastrerat. Det verkar ju onekligen som om rädslorna påverkas mycket av hormoner och kan man då få bort hormonerna så kanske det kan bli bättre?

Vad gäller omplacering och "lantishund" så vet jag inte riktigt om det är så mycket mindre att bli rädd för på landet än i ett vanligt villaområde? Jag bor på landet och här finns också bilar, cyklar och barn. Dessutom traktorer, kor, jägare, hästar mm så inte säkert att rädslorna skulle försvinna för att hon flyttade till landet, tänker jag.

Tack för ditt svar! Hon har varit med på djurpark och då varit helt obekymrad inför hästar, kor och kameler och dylikt. På landet kommer det väl oftast inte lika ofta bilar. Nu är hon beredd mest hela tiden, känns det som.

 

[Jensa75]

Har haft kontakt med matten till ett kullsyskon (hane) och han är inte särdeles ängslig, tydligen.
Funderar på att börja med att ta henne en vända till till veterinären för att se så att det inte är något med den fysiska hälsan ändå. Ett mönster hos henne är att hon inte äter och då är ängsligare. I perioder där hon ätit bättre har hon varit betydligt mer ängslig.

Låter som svåra allmänna rädslor. Antagligen genetiska, dvs. absolut inte ditt fel. Dålig avel helt enkelt.

Jag har levt med några hundar med rädslor av olika slag (dock inte så illa som din hund har) och det är inte kul för varken ägare eller hund.

Vill man prova något så är det väl medicinering och/eller omplacering som gäller. Utan någon ändring så kommer hon inte bli bättre och att fortsätta en sånt liv som hon har nu är ju inte ett alternativ. Kastrering kanske kan hjälpa men det är nog tveksamt. Dock hade jag nog gjort det innan ev. omplacering så att ingen får för sig att avla på en sådan hund.

Hade det varit min hund hade jag mest troligt låtit den slippa sitt lidande genom att låta den somna in. Rädslor är oerhört plågsamt är hunden och senast jag avlivade en hund var det indirekt pga. hans rädslor.

Tack för ditt svar! Både skönt och ledsamt att du tror att det är genetiska rädslor. Skönt att det inte är mitt fel, och ledsamt att det i så fall är så hopplöst.

jag ska ta henne en vända till till veterinären, tänker jag för att säkert utesluta att det är ngt fysiskt fel på henne. Att avliva henne känns nästan otänkbart, men jag förstår precis ditt resonemang rent intellektuellt.

 

[WildWilma]

Tack för ditt svar! Både skönt och ledsamt att du tror att det är genetiska rädslor. Skönt att det inte är mitt fel, och ledsamt att det i så fall är så hopplöst.

jag ska ta henne en vända till till veterinären, tänker jag för att säkert utesluta att det är ngt fysiskt fel på henne. Att avliva henne känns nästan otänkbart, men jag förstår precis ditt resonemang rent intellektuellt.

Låter klokt!

Det finns hundar som lever med diverse fysiska fel utan att rädslor utvecklas. Sen finns det några enstaka vars redan befintliga rädslor förvärras av något fysiskt fel.

Angående syskon med rädslor så hade jag rätt bar koll på min hunds syskon och andra släktingar och det fanns de som inte alls verkade ha liknande problem men också några som hade liknande problem. Helsyskon har i genomsnitt 50% likadana gener och av dessa så uttrycks i genomsnitt 50% i fenotypen så det kan skilja ganska mycket inom en och samma kull. Samtliga rädslor har en genetisk grund för en hund utan den genetiska predispositionen att utveckla rädslor kommer inte att göra det oavsett vad som händer. Hur lätt en hund får nya rädslor och det låter som din hund har lätt för det vilket är genetiskt styrt.

Hans rädslor eskalerade tyvärr genom livet. Ni i efterhand vet jag att hag började märka dem redan vid 1 års ålder men först vid 2,5 år började de leda till problem och vid 7 år kunde han inte få nödvändig veterinärbehandling (inlagd pga. huggormsbett) utan att vara konstant jätterädd och bitas i självförsvar och då fick gan somna in. Eftersom jag redan visste att vi en dag skulle få ta det beslutet så hade jag hunnit processa det länge, det var ingen enkelt process men tillslut fick hundens bästa och inte våra känslor styra. Rädsla ÄR plågsamt för en hund precis som fysisk smärta. Livet utan en hund med rädslor är mycket enklare då man inte behöver oroa sig över hundens välmående.

 

[SiZo]

Bra att känna till är att kastrering är en chansning. Hon kanske blir stabilare, men det kan lika gärna blir tvärtom. Kastrering kan ge ökade rädslor och aggressivitet enligt studier. Jag själv fick ta bort min hund efter kastrering då hon gick från att vara komplett trygg med allt till att vara komplett livrädd för allt, på nivån att det var bättre för henne att somna in. Den enda varningen jag kanske fick var att hon hade en extrem spökperiod som ung. Där hon då var rädd för det mesta. Om det finns en korrelation där eller inte vet jag inte. Men det är viktigt att känna till detta tycker jag. Framförallt som veterinärer väldigt sällan tar upp risken.

 

[Jensa75]

Låter klokt!

Det finns hundar som lever med diverse fysiska fel utan att rädslor utvecklas. Sen finns det några enstaka vars redan befintliga rädslor förvärras av något fysiskt fel.

Angående syskon med rädslor så hade jag rätt bar koll på min hunds syskon och andra släktingar och det fanns de som inte alls verkade ha liknande problem men också några som hade liknande problem. Helsyskon har i genomsnitt 50% likadana gener och av dessa så uttrycks i genomsnitt 50% i fenotypen så det kan skilja ganska mycket inom en och samma kull. Samtliga rädslor har en genetisk grund för en hund utan den genetiska predispositionen att utveckla rädslor kommer inte att göra det oavsett vad som händer. Hur lätt en hund får nya rädslor och det låter som din hund har lätt för det vilket är genetiskt styrt.

Hans rädslor eskalerade tyvärr genom livet. Ni i efterhand vet jag att hag började märka dem redan vid 1 års ålder men först vid 2,5 år började de leda till problem och vid 7 år kunde han inte få nödvändig veterinärbehandling (inlagd pga. huggormsbett) utan att vara konstant jätterädd och bitas i självförsvar och då fick gan somna in. Eftersom jag redan visste att vi en dag skulle få ta det beslutet så hade jag hunnit processa det länge, det var ingen enkelt process men tillslut fick hundens bästa och inte våra känslor styra. Rädsla ÄR plågsamt för en hund precis som fysisk smärta. Livet utan en hund med rädslor är mycket enklare då man inte behöver oroa sig över hundens välmående.

Tack för dina ord! Det är nästan så att jag hoppas att veterinären hittar något fel på henne. Då skulle jag iaf förstå mer. Hon var inte rädd innan första löpet, utvecklade rädslor under första efterlöpet men dessa gick över av sig själv. Nu vid andra verkar de ha stannat kvar, tyvärr. Fattar inte varför?

förstår det där du beskriver om genetiken. Saken är att hon också är uppfödd väldigt avsides på en gård där jag gissar att det inte finns lika mycket liv och rörelse att bli skrämd av. Så tror inte uppfödaren i så fall kanske skulle ha märkt detta på samma sätt som hon kanske skulle gjort om tiken levt i en lite bullrigare och stökigare miljö.

sorgligt med din hund. Kanske blir det till slut så med vår också. Hittills har hon aldrig visat aggressivitet i någon form vid rädsla. ”Bara” krymper ihop och darrar.

 

[Jensa75]

Bra att känna till är att kastrering är en chansning. Hon kanske blir stabilare, men det kan lika gärna blir tvärtom. Kastrering kan ge ökade rädslor och aggressivitet enligt studier. Jag själv fick ta bort min hund efter kastrering då hon gick från att vara komplett trygg med allt till att vara komplett livrädd för allt, på nivån att det var bättre för henne att somna in. Den enda varningen jag kanske fick var att hon hade en extrem spökperiod som ung. Där hon då var rädd för det mesta. Om det finns en korrelation där eller inte vet jag inte. Men det är viktigt att känna till detta tycker jag. Framförallt som veterinärer väldigt sällan tar upp risken.

Tack! Jag känner till den risken men känner samtidigt att som det är nu inte är hållbart. Antingen blir det bättre, eller så blir det värre och då kanske det blir lättare att fatta ett beslut kring henne.

 

[inverterad]

förstår det där du beskriver om genetiken. Saken är att hon också är uppfödd väldigt avsides på en gård där jag gissar att det inte finns lika mycket liv och rörelse att bli skrämd av. Så tror inte uppfödaren i så fall kanske skulle ha märkt detta på samma sätt som hon kanske skulle gjort om tiken levt i en lite bullrigare och stökigare miljö.

sorgligt med din hund. Kanske blir det till slut så med vår också. Hittills har hon aldrig visat aggressivitet i någon form vid rädsla. ”Bara” krymper ihop och darrar.

Beklagar att din hund har sådana rädslor att hon inte klarar av ett normalt liv med bilar, cyklar och liv och rörelse. Att hon är uppväxt på landet har inget med det att göra - det finns många hundar som föds upp i en lantlig miljö men som klarar stadsmiljö alldeles utmärkt. Även om din hund inte visar aggressivitet så kan jag försäkra dig att hon mår mycket dåligt när hon blir så rädd att hon darrar i vardagen, och om det sker regelbundet så innebär det ett lidande för hunden.

 

[Jensa75]

Beklagar att din hund har sådana rädslor att hon inte klarar av ett normalt liv med bilar, cyklar och liv och rörelse. Att hon är uppväxt på landet har inget med det att göra - det finns många hundar som föds upp i en lantlig miljö men som klarar stadsmiljö alldeles utmärkt. Även om din hund inte visar aggressivitet så kan jag försäkra dig att hon mår mycket dåligt när hon blir så rädd att hon darrar i vardagen, och om det sker regelbundet så innebär det ett lidande för

Beklagar att din hund har sådana rädslor att hon inte klarar av ett normalt liv med bilar, cyklar och liv och rörelse. Att hon är uppväxt på landet har inget med det att göra - det finns många hundar som föds upp i en lantlig miljö men som klarar stadsmiljö alldeles utmärkt. Även om din hund inte visar aggressivitet så kan jag försäkra dig att hon mår mycket dåligt när hon blir så rädd att hon darrar i vardagen, och om det sker regelbundet så innebär det ett lidande för hunden.

Jo, tack. Jag vet att det är ett lidande. Det är ju därför jag är helt utom mig.

menade inte att hennes rädslor beror på att hon är uppvuxen på landet. Menade att det skulle kunna vara så att uppfödaren kanske inte märkt av hennes mammas eventuella rädslor på samma sätt eftersom hon lever i en väldigt stilla miljö där det inte händer så mycket som i en stadsmiljö.

 

[Vipp]

När jag köpte min chihuahua som valp var han typ livrädd för allt. Vrålskällde halsen av sig när vi mötte cyklar, bilar, barnvagnar, människor, vissa hundar. Var rädd för män, ljud av nycklar, vattenglas. Listan kunde göras lång. Däremellan en helt fantastisk hund och hans rädslor visade sig bara på hemmaplan/reviret. Men hans rädslor gick över när han var ca 2 år. Nu är han för det mesta väldigt trygg och jag kan ofta lugna honom om han går upp i stress. Jag vet ju såklart inte vad din hunds rädslor beror på och din hund kanske har det lite värre än vad min hade. För oss funkade det bra så länge vi inte fick störningar. Men hon är ju ung, kanske fortfarande finns hopp om man hittar grundorsaken?

Jag jobbade jättemycket på hans rädslor och att få hans förtroende. Både själv och med hjälp av tränare. När jag började träna tricks och olika hundsporter så tycker jag att hans rädslor försvann mycket. Jag fick helt enkelt bättre kontakt med honom och hur jag skulle hantera honom när han blir rädd. Dessutom hittade vi en gammal muskelskada på honom som ingen veterinär kunnat hitta för några år sedan, vilket mycket väl kan ha förklarat hans beteende som ung. Så det är väl klokt om du åker till veterinär igen som du skrev, för en ordentligt utredning.

Han kastrerades också pga överdriven könsdrift vid 1 års ålder, jag märkte ingenting att han blev mer osäker snarare mer trygg. Men det är såklart väldigt individuellt.

 

[WildWilma]

Jo, tack. Jag vet att det är ett lidande. Det är ju därför jag är helt utom mig.

menade inte att hennes rädslor beror på att hon är uppvuxen på landet. Menade att det skulle kunna vara så att uppfödaren kanske inte märkt av hennes mammas eventuella rädslor på samma sätt eftersom hon lever i en väldigt stilla miljö där det inte händer så mycket som i en stadsmiljö.

Det finns tyvärr många som avlar på rädda hundar även om de vet att de är rädda. Både sociala rädslor samt ljudrädslor verkar mer eller mindre normaliserade i vissa kretsar tyvärr.

Sen behöver inte mamman ha haft problem med rädsla, de generna kan hon ha och nedärva utan att de uttrycks i fenotypen (det man ser). Kanske hade något av henne skullsyskon liknande rädslor som din hund eller för all del hanen och/eller hans kullsyskon.

Det är därför man när man utvärderar mentalitet som avelsresultat och för framtida avel behöver titta på hela kullar eller i alla fall nära på för att få en hum om vad som kan tänkas nedärvas från en hund i den aktuella kullen. Och man bör såklart göra det genom en objektiv beskrivning så som ett MH eller BPH och inte hur personer upplever hunden i vardagen för då kommer samma hund får väldigt olika omdömen då vi har olika preferenser och livssituationer. Jag har mer än en gång fått träffa hundar som av sina ägare/uppfödare beskrivs som sociala och orädda men jag har uppfattat hunden som socialt osäker och svårt att avreagera obehag.

 

[Fetaost]

När jag köpte min chihuahua som valp var han typ livrädd för allt. Vrålskällde halsen av sig när vi mötte cyklar, bilar, barnvagnar, människor, vissa hundar. Var rädd för män, ljud av nycklar, vattenglas. Listan kunde göras lång. Däremellan en helt fantastisk hund och hans rädslor visade sig bara på hemmaplan/reviret. Men hans rädslor gick över när han var ca 2 år. Nu är han för det mesta väldigt trygg och jag kan ofta lugna honom om han går upp i stress. Jag vet ju såklart inte vad din hunds rädslor beror på och din hund kanske har det lite värre än vad min hade. För oss funkade det bra så länge vi inte fick störningar. Men hon är ju ung, kanske fortfarande finns hopp om man hittar grundorsaken?

Jag jobbade jättemycket på hans rädslor och att få hans förtroende. Både själv och med hjälp av tränare. När jag började träna tricks och olika hundsporter så tycker jag att hans rädslor försvann mycket. Jag fick helt enkelt bättre kontakt med honom och hur jag skulle hantera honom när han blir rädd. Dessutom hittade vi en gammal muskelskada på honom som ingen veterinär kunnat hitta för några år sedan, vilket mycket väl kan ha förklarat hans beteende som ung. Så det är väl klokt om du åker till veterinär igen som du skrev, för en ordentligt utredning.

Han kastrerades också pga överdriven könsdrift vid 1 års ålder, jag märkte ingenting att han blev mer osäker snarare mer trygg. Men det är såklart väldigt individuellt.

Angående sista raderna.
Min fick osäkerhet iom kastreringen. Ffa mot andra hundar. Min hade innan inte visat några sådana sidor och var lite över 5 år vid kastreringen. Så ja, det är väldigt individuellt.

 

[BornAgain]

My 50 cents

Min har efter alla turer blivit "mag-hund" - kronisk gastrit. Han är jämnare till humöret och mindre ängslig när jag är noga med hans mat. Många små måltider, inga foderbyten, noga med godis, snälla protein (älg, anka och soya - i en ideal värld väljer man ett). Illamående kan vara ett skäl till "nerver" och dålig aptit. (Har du ytterligare symptom som t.ex. darrningar, vila i bönställning, orolig mage etc då MÅSTE en veterinär utreda magen!)

Tänk efter om kastrering - chanserna att det hjälper för oro är högre för en tik, men det är inte helt säkert. Det kan vara värt att höra efter om det är möjligt att prova med en kemisk kastrering först. På mitt jobb tror de att det ger en god fingervisning om hur den enskilda individen svarar på att bli kastrerad.

 

[Åsa A]

Jättesvårt med rädslor men jag tänker att eftersom hon var normalt orädd från början, blev rädd runt första löpet men sen gick tillbaka till att bli normal igen, för att vid andra löpet åter bli rädd, så är det ju inte omöjligt att en kastrering skulle hjälpa i just detta fallet. Jag har haft ett antal hundar med rädslor och de har varit rädda mer eller mindre från början, aldrig växlat mellan orädd och rädd, i det här fallet är det ju väldigt tydligt kopplat till löp och det ger ju ändå lite hopp om att det kan tänkas hjälpa med en kastrering.

Har de kollat så att hon inte har en pågående livmoderinflammation, med tanke på att hon verkar må så dåligt nu efter senaste löpet?

 

[Jensa75]

Jättesvårt med rädslor men jag tänker att eftersom hon var normalt orädd från början, blev rädd runt första löpet men sen gick tillbaka till att bli normal igen, för att vid andra löpet åter bli rädd, så är det ju inte omöjligt att en kastrering skulle hjälpa i just detta fallet. Jag har haft ett antal hundar med rädslor och de har varit rädda mer eller mindre från början, aldrig växlat mellan orädd och rädd, i det här fallet är det ju väldigt tydligt kopplat till löp och det ger ju ändå lite hopp om att det kan tänkas hjälpa med en kastrering.

Har de kollat så att hon inte har en pågående livmoderinflammation, med tanke på att hon verkar må så dåligt nu efter senaste löpet?

Jag tog henne till veterinären för cirka två veckor sedan men tyckte att de gjorde en alltför grund undersökning. Med tanke på att hon inte hade feber och att hon var så ung trodde de inte på Pro men gjorde heller inga vidare kontroller. Vad kan man be dem göra för att kolla livmodern? Ultraljud?

Har en ny tid för henne på måndag. Nu får hon Galastop för veterinären vill se om hon svara på det eller om man kan tänka bort extremt lång skendräktighet. Jag tror inte på det är det. Hon blödde 20 juli, så det känns alltför länge sedan.

Hon har aldrig varit en särskilt tuff hund men skulle inte heller säga räddhågsen. Jag har ju kunnat ta normala promenader med henne som hon uppskattat och inte varit rädd under. Har ngt skrämt henne (typ cyklist som kört förbi väldigt snabbt och nära) har hon kunnat skifta tillbaka till lugn och glad tidigare, men nu känns det som hon är nästan konstant orolig utomhus.

 

[Jensa75]

My 50 cents

Min har efter alla turer blivit "mag-hund" - kronisk gastrit. Han är jämnare till humöret och mindre ängslig när jag är noga med hans mat. Många små måltider, inga foderbyten, noga med godis, snälla protein (älg, anka och soya - i en ideal värld väljer man ett). Illamående kan vara ett skäl till "nerver" och dålig aptit. (Har du ytterligare symptom som t.ex. darrningar, vila i bönställning, orolig mage etc då MÅSTE en veterinär utreda magen!)

Tänk efter om kastrering - chanserna att det hjälper för oro är högre för en tik, men det är inte helt säkert. Det kan vara värt att höra efter om det är möjligt att prova med en kemisk kastrering först. På mitt jobb tror de att det ger en god fingervisning om hur den enskilda individen svarar på att bli kastrerad.

Jag har också funderat på magen. Men nu äter hon ju i princip ingenting sedan någon vecka tillbaka förutom träningsgodis, som hon fick går en del av som en del i det träningsprogram vi fått av hundpsykologen. Har försökt välja bästa möjliga godis. Svårt alltså att få i henne det jag väljer, om du förstår vad jag menar.

jag trodde internet fanns kemisk kastrering av tikar. Vad är det för något?