Enda sättet att hantera en sådan arbetsgivare är att hitta en annan.
Så kommer det förmodligen också att bli...
/Lizzie
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Enda sättet att hantera en sådan arbetsgivare är att hitta en annan.
Ekonomin. Det är billigare. Vi sitter i landskap där vi trängs ihop fler och fler för att det är billigare. Företaget kan hyra mindre yta.Men suck, har inte alla undersökningar visat att öppna kontorslandskap och otrygghet vad gäller arbetsplatser är ett stort stressmoment för arbetstagarna? Jag trodde att det var allmänt känt.
Vad är det som förbättras menar ledningen?
Själv sa jag upp mig efter 9 år på mitt förra jobb. Inga hard feelings eg mer än att jag var ganska trött på det och blev headhuntad till ett annat jobb.
Jag blev öht inte avtackad och det kändes ju sådär... hade kanske förväntat mig en flaska vin iaf![]()
Många bra svar.
Som HR-person, som dessutom sagt upp mig efter snart 15 år i samma organisation (börjar nytt jobb på måndag) så har jag följande reflektioner:
som några redan sagt: om någon säger upp sig så ska man inte försöka övertala personen om att vara kvar. Man ska heller inte ta det personligt om man råkar vara personens chef; man ska förhålla sig professionellt.
Om man tycker reaktionen från kollegor och chefer är ovanligt "sval" så kan det bero på just det som någon nämnde: kanske är kollegor/chefer/ledning faktiskt ganska nöjda med att NN säger upp sig.
Däremot kan jag tycka det av rent medmänskliga skäl, av etiska/moraliska skäl finns en uppförandekod som kan följas även när/om den mest "jobbiga" medarbetaren säger upp sig. Man behöver inte ljuga och t ex säga "å, vad synd!" Om man inte tycker det. Men det är normalt hyfs att i alla fall reagera på NÅGOT sätt; att t ex säga "jaha, var ska du börja nu?" "Det låter spännande med nytt jobb - lycka till!" Eller dylikt.
Jag har fått normala/förväntade reaktioner från min närmaste chef och kollegor. De gillar mig och har sagt att de tycker det är tråkigt, men att de önskar mig lycka till och att de förstår att det är något jag vill, annars hade jag ju inte sökt mig bort. De har sagt att det är en förlust för dem.
MEN; jag har en annan person; "chefens chef" vars reaktion var ytterst ohyfsad. När jag sa att jag sagt upp mig (vi hade bara en allmän konversation där hen frågade om "läget" mm och då berättade jag att jag sagt upp mig någon dag tidigare) så blev reaktionen "jaha" och sen började hen tala om annat. Frågade INGET om var jag ska börja istället, sa INGET om lycka till. Det tycker jag var smått oförskämt. Som HR-chef har jag i samtliga ärenden jag varit inblandad (där vi även sagt upp folk pga misskötsamhet) i någon form av uttryck önskat dem lycka till i framtiden.
Jag tror dock att denna person är ganska självupptagen och kanske har hen en aning om att hen själv är EN av orsakerna att jag sagt upp mig. Jag misstänker att hen inte "vågade" beröra ämnet för att hen anar att det skulle kunna komma en del sanningar ur min mun.
Å andra sidan fick ju reaktionen mig än mer övertygad i mitt beslut om att sluta i organisationen.
Själv sa jag upp mig efter 9 år på mitt förra jobb. Inga hard feelings eg mer än att jag var ganska trött på det och blev headhuntad till ett annat jobb.
Jag blev öht inte avtackad och det kändes ju sådär... hade kanske förväntat mig en flaska vin iaf![]()
När jag sa upp mig på mitt förra jobb, efter 7 år där, fick jag inte heller nåt. Kollegorna sa lycka till, cheferna blev bara sura och tyckte att jag svek dem. Gjorde bara att mitt beslut kändes ännu mer rätt.
Är dock fortfarande lite bitter att sommaranställda fick fika, blommor mm men jag inte nåt. Och jo, jag vet att de var mer än nöjda med mig som anställd.. Innan jag sa upp mig alltså
.
Man måste väl ändå skilja på kreativa ingenjörsjobb och myndighetsutövande socialsekreterare?
Jag tror inte att jag mer än en enda gång fått avtackningspresent av företaget. Av arbetskamrater, ja. Men inte av företaget.Och rent generellt. Det handlar inte om att man ska försöka få personen att tveka eller stanna kvar, bara att av artighet utrycka någon form av tacksamhet mot den anställde. Får en person vara kvar i 30 år har den med säkerhet varit någon form av tillgång. Personen i fråga är otroligt kompetent och den person hela personalstyrkan vänder sig till i svåra ärenden, hon är inte ersättningsbar då det ej existerar personer som jobbat i samma befattning som besitter samma kunskap, då det är ett väldigt smalt arbetsområde.
Det som förundrar mig är att på mitt jobb har flera medarbetare slutat utan att chefer eller HR haft något avslutande samtal om anledningen utan det har bara varit tack och hej. Ok, att det kan vara skönt att bli av med en del medarbetare, men som i några fall har det kostats på dyra internutbildningar och resor kors och tvärs hos andra företag runt om i norden och när de är självgående har de valt att hoppa av. Några redan första året, andra efter ett eller ett par år.
När så många slutar är det något som är väldigt fel, men det verkar ingen vilja eller våga ta i. Helt ärligt så skulle jag själv sluta om jag hittade ett lämpligt jobb med hyfsat betalt.
Har kollegor längre upp i den kommunala hierarkin som ibland säger: -Jaha, ska vi leka kommun en stund. Dessa upplever att deras arbete inte tas på allvar och att det är rena Grönköping. Sen kommer det helt plötsligt bastoner från ovan och dom tänker skönt, nu blir det struktur....men nähäpp...nya tokigheter. Vi långt ut drabbas naturligtvis av deras situation och vi har det tufft men jag är så glad att jag inte är i deras skor.Det är synd att inte lära sig något av det som händer. Hos oss är det obligatoriskt att både chef och HR har separata så kallade exit interviews. Det handlar fokuserat om att tanka lärdom för att bli bättre framöver.
Jag är 150 cm och ska kunna anpassa stol, bord och skärmar med samma utrustning som någon som är 195 cm. Ibland kanske 4 ggr per dag. Jag är tveksam till det. Vi som är för korta eller för långa avviker för mycket från normen. Dessutom jobbar jag bland annat med digitalisering och har helt andra krav på mus och tangentbord än någon som jobbar med ekonomi. De som tror att vi ska kunna dela allt i en aktivitetsbaserad miljö har kanske för lite erfarenhet av olika arbetsuppgifter.Att inte sitta vid exakt samma bord på samma stol varje dag är just ergonomiskt. Alltför många sitter fast vid sin ergonomiska plats som de inte nyttjar korrekt
Jag är 150 cm och ska kunna anpassa stol, bord och skärmar med samma utrustning som någon som är 195 cm. Ibland kanske 4 ggr per dag. Jag är tveksam till det. Vi som är för korta eller för långa avviker för mycket från normen. Dessutom jobbar jag bland annat med digitalisering och har helt andra krav på mus och tangentbord än någon som jobbar med ekonomi. De som tror att vi ska kunna dela allt i en aktivitetsbaserad miljö har kanske för lite erfarenhet av olika arbetsuppgifter.
Alla är ersättningsbara. Allt annat är bogus och en orsak till att onödiga kriser utlöses. Problemet ligger ofta i att man begränsar sig till att man ska ersätta exakt. Då kan det vara både svårt och omöjligt.
Om man lyfter blicken och ser till problemen organisationen ska lösa, ser man ofta stora möjligheter. Har beroendet av en enda varit stor går det ofta att förbättra.
Det vore väldigt respektlöst mot den mångåriga kollegan att inte respektera dennes beslut att lämna.
Problemet är att en INTE ersätts. Någon ny anställs men får andra arbetsuppgifter.Om man inte är ersättningsbar, så har företaget andra och stora problem.
Det beror ju lite på hur ofta dessa småmöten uppstår och hur många som pågår samtidigt. Det är ju inte alls säkert att grannen alltid uppskattar att bli involverad (jobbar kanske inte alls med samma sak). Jag håller med om att det kan vara trevligt. Men lika ofta störande. Hur störd man blir är ju individuellt, en kollega till mig hör dåligt, för henom är det möjligt att sitta i stora landskap. Mänsklig kontakt har jag tillräckligt ändå.Jag tycker snarare det är betydligt effektivare. Nån kommer förbi för en enkel fråga, visar sig att min bordsgranne har svaret så plötsligt löser vi tre problemet. Dessutom behöver vi inte avsätta tid för fika där vi ska samlas för att prata. Nu sker det öppet och spontant.
Satt i rum i höstas, sååå uttråkad och liksom desperat efter mänsklig kontakt. Att få ha det
där surret runt mig gör mig effektiv.
Jag rör mig ganska mycket ändå, sitter i olika sammanträdesrum, är iväg på möten "på stan", jobbar med laptopen på tåget mm. På min arbetsplats (eller om jag besöker ett annat kontor i företaget) kan jag stå eller sitta, har ergonomiskt tangentbord och två stora skärmar. Skulle få oerhört ont i ryggen utan den basen för mitt arbete.Att inte sitta vid exakt samma bord på samma stol varje dag är just ergonomiskt. Alltför många sitter fast vid sin ergonomiska plats som de inte nyttjar korrekt
Det är inte min erfarenhet. Ibland sitter jag på speciella projektkontor, på sådana arbetsplatser kan jag hålla med dig. Men om de flesta i landskapet arbetar med olika projekt så blir dynamiska småmöten lätt störande. Och så undviks de och/eller ersätts av skype.Det är det som inte händer med ingenjörer som vill vara bofasta i eget rum. Själva lösningen att sitta flera i samma projekt i samma rum, sänker tröskeln för kommunikation inom projektet och skapar alla dessa nödvändiga dynamiska småmöten.
Det är inte min erfarenhet. Ibland sitter jag på speciella projektkontor, på sådana arbetsplatser kan jag hålla med dig. Men om de flesta i landskapet arbetar med olika projekt så blir dynamiska småmöten lätt störande. Och så undviks de och/eller ersätts av skype.