Pensionsångest

[Magiana]

Jag har i åratal haft en sån jäkla ångest över min kommande pension och det enda sätt jag kan komma på att klara mig då den dagen kommer, är att ha ett eget hus som är färdigamorterat, så att jag kan bo billigt.

Haken är att jag snart är 42 år och tiden tickar på. Dessutom bor jag i Stockholm. I de här krokarna har jag ingen möjlighet att köpa ett hus och få det färdigbetalt på 23 år, så jag har letat efter hus på annat håll. Tyvärr känns det som om jag vid en flytt till annan ort måste offra både armar och ben, för jag ger ju upp precis allting annat då. Jobbet kan jag ta med mig, men det blir ensamt att jobba hemma helt själv och mitt sociala liv utanför jobbet har aldrig varit något vidare. Det kan gå dagar utan att jag pratar med någon och vid en flytt till annan ort blir det ju ännu värre. Dessutom kommer jag vid en flytt lämna möjligheten att rida för CR-tränare. Det finns så otroligt få av dem och vanligen behöver man då en egen häst, vilket jag inte har.

Alltså, jag vill egentligen inte flytta långt själv och sedan sitta ensam i mitt hus och gråta för att jag inte har något liv längre. Visst är det väl möjligt att bygga upp allt igen som jag har nu, men det tar emot att börja om helt från noll. Samtidigt vantrivs jag väldigt mycket i min nuvarande bostad och pensionsångesten gnager i mig precis hela tiden.

Finns det över huvud taget någon möjlighet att överleva (och leva) som pensionär utan bidrag om jag köper ett hus i Stockholm som då inte hinner bli färdigbetalt? Jag har ju tappad otroligt många års jobb då jag varit sjuk i +10 år. Dessutom har jag ingen tjänstepension. Jag är den enda anställda på mitt jobb och jag tror inte att det är möjligt för mig att få det. Även om det verkar som om jobbet behöver mig mer än jag behöver just det jobbet och jag skulle kunna utnyttja det för lite utpressning (eller nåt) så är det helt enkelt inte min stil.

Usch, jag har åter en dålig dag och sitter åter och klättrar på väggarna över det här. Några tips på hur man kan undvika total misär vid pensionen utan att offra armar och ben?

 

[bettysmatte]

Det här är nog inte svaret du söker, men jag tycker att det låter så sorgligt att fundera på hur man ska klara sig som pensionär. Smart, ja, men du måste ju ändå LEVA nu. Vill du flytta från Stockholm, eller vill du inte flytta? Du kan ju inte leva ett liv som du inte vill bara för att du ska (kanske) klara dig bättre om många, många år. Helt krasst så lever du kanske inte ens då... (det får vi ju verkligen hoppas, men man vet ju aldrig...)

 

[Lovisaleonora]

Usch, jag har åter en dålig dag och sitter åter och klättrar på väggarna över det här. Några tips på hur man kan undvika total misär vid pensionen utan att offra armar och ben?

Lev nu. Du har pratat länge om att flytta, gör det. Förverkliga ditt liv medan du lever. Våga göra saker för att de är bra NU (men pensionsspara). Du oroar dig för att leva i misär som pensionär, men jag tycker du beskriver ditt liv som rätt miserabelt redan idag. Du kanske inte ens lever till du blir pensionär.

Lev idag, gör vad du kan för att förverkliga ditt liv. Våga flytta. Det du beskriver som farhågor är sådant du kan påverka, om som väl blir ungefär som idag.

Lev.

 

[Magiana]

Jag har sett hur illa det gick för en person i min omgivning när denne blev pensionär (6000 kr att leva på i månaden och socialbidragsberoende) och jag ser att samma sak kommer att hända mig. Det känns ju rent av korkat att inte göra något när man ser att det håller på att gå åt helvete.

Den enda anledningen för mig att flytta från Stockholm är just för att det är så ända in i helvete dyrt här. Jag har inte sett några alternativ till en flytt härifrån, men jag vill egentligen inte bo helt ensam långt bort från allt och alla. Det enda jag verkligen, verkligen vill är att ha ett eget hus där jag kan bo resten av mitt liv.

Pensionssparande lär tydligen vara en riktigt dålig idé numera då reglerna ändrats.

 

[Lampan]

Varför glädjer du dig inte istället för livet du har nu?
det är bortkastade år att oroa sig

 

[Lovisaleonora]

Att planera för och oroa sig över är två helt skilda saker. Din pension blir inte bättre av oro. Oroa dig för hur du ska ta tillvara ditt liv, om du känner att du måste oroa dig över något.

Livet handlar om att fylla tillvaron med liv.

Jag hade inte velat bo i Stockholm, jag hade inte kunnat få livskvalité där livet kostar så onödigt mycket för parametrar som jag ändå inte värdesätter.

 

[Rosett]

Köp ett hus där du kan hyra ut en del till en inneboende/företag/semestergäster/veckovis så har du ju en extra inkomst.
Jag har varit inneboende, hade en lgh med egen toa utanför lgh men använde hv:s dusch som var på samma plan.
De hade badrum uppe hos sig men duschade inte där, har insett efteråt att de nog hade det så just för att jag skulle räknas som inneboende = kan sägas upp enklare. (Hade kontrakt med 1 månads uppsägningstid ändå).

 

[sjoberga]

Jag har i åratal haft en sån jäkla ångest över min kommande pension och det enda sätt jag kan komma på att klara mig då den dagen kommer, är att ha ett eget hus som är färdigamorterat, så att jag kan bo billigt.

Haken är att jag snart är 42 år och tiden tickar på. Dessutom bor jag i Stockholm. I de här krokarna har jag ingen möjlighet att köpa ett hus och få det färdigbetalt på 23 år, så jag har letat efter hus på annat håll. Tyvärr känns det som om jag vid en flytt till annan ort måste offra både armar och ben, för jag ger ju upp precis allting annat då. Jobbet kan jag ta med mig, men det blir ensamt att jobba hemma helt själv och mitt sociala liv utanför jobbet har aldrig varit något vidare. Det kan gå dagar utan att jag pratar med någon och vid en flytt till annan ort blir det ju ännu värre. Dessutom kommer jag vid en flytt lämna möjligheten att rida för CR-tränare. Det finns så otroligt få av dem och vanligen behöver man då en egen häst, vilket jag inte har.

Alltså, jag vill egentligen inte flytta långt själv och sedan sitta ensam i mitt hus och gråta för att jag inte har något liv längre. Visst är det väl möjligt att bygga upp allt igen som jag har nu, men det tar emot att börja om helt från noll. Samtidigt vantrivs jag väldigt mycket i min nuvarande bostad och pensionsångesten gnager i mig precis hela tiden.

Finns det över huvud taget någon möjlighet att överleva (och leva) som pensionär utan bidrag om jag köper ett hus i Stockholm som då inte hinner bli färdigbetalt? Jag har ju tappad otroligt många års jobb då jag varit sjuk i +10 år. Dessutom har jag ingen tjänstepension. Jag är den enda anställda på mitt jobb och jag tror inte att det är möjligt för mig att få det. Även om det verkar som om jobbet behöver mig mer än jag behöver just det jobbet och jag skulle kunna utnyttja det för lite utpressning (eller nåt) så är det helt enkelt inte min stil.

Usch, jag har åter en dålig dag och sitter åter och klättrar på väggarna över det här. Några tips på hur man kan undvika total misär vid pensionen utan att offra armar och ben?

Varför skulle du inte få tjänstepension? Det har de allra flesta. Det finns enkla lösningar för arbetsgivare som inte kostar massor.

Här kan du räkna ut vad det kostar för din arbetsgivare så kan du själv bestämma hur hårt du vill driva det. Annars kan man begära mer lön och själv spara också.

https://www.alecta.se/Foretag/Vara-tjanster/Vad-kostar-ITP-2/

 

[Sleepy]

Dessutom har jag ingen tjänstepension.

Börja med att förhandla till dig det. Klart du ska ha.

 

[kolblakkur]

Det finns vänner att få på andra orter.
Det finns andra cr-ridinstruktörer.
Det löser sig.

 

[Magiana]

Varför glädjer du dig inte istället för livet du har nu?
det är bortkastade år att oroa sig

För att jag inte har så mycket att glädja mig åt. Det är så mycket jag hela tiden får avstå från att göra, för att jag måste spara till huset och för att jag inte är bofast och för att jag saknar egen mark. Jag försöker göra det jag kan men det är inte så jättemycket faktiskt. Jag kan rida lite lektioner ibland (vilket alltid är en kompromiss med sparandet) och jag kan gå promenader. Omgivningen runt baracken där jag bor är rätt fin också. Annars vet jag inte. Den här helgen har jag t.ex. inte gjort många knop. Igår gick jag två promenader med ett par hästar som ska igång, men mer har det inte blivit. Min hyresvärd som jag ska rida ihop med har liksom inte tid att rida och jag kan inte rida ut på dem själv. Det bara känns som om inget kommer att hända och de kommer att fortsätta gå i hagen. Dessutom kräks jag lite på mig själv för att jag liksom aldrig lär mig att rida.

Varför skull du inte få tjänstepension? Det har de allra flesta. Det finns enkla lösningar för arbetsgivare som inte kostar massor.

För att det skulle kosta för mycket för min arbetsgivare.

Köp ett hus där du kan hyra ut en del till en inneboende/företag/semestergäster/veckovis så har du ju en extra inkomst.

Tyvärr har jag inte sett några hus till salu som jag kan köpa (fick så lågt lånelöfte) där det är möjligt att hyra ut en del. Det enda som i princip finns är tråkiga fritidshus från 70-talet i lika tråkiga fritidshusområden.

Det finns vänner att få på andra orter.
Det finns andra cr-ridinstruktörer.
Det löser sig.

Jo, jag vet. Men det finns bara en nivå 4 instruktör i Sverige och hon reser aldrig söderut. Sen är det ju ganska svårt när man inte har en egen häst då det är extremt ovanligt att det finns hästar att låna av stället där undervisningen bedrivs, om jag förstått saken rätt.

Idag är en sån dag då allt åter känns så jäkla hopplöst.

Att planera för och oroa sig över är två helt skilda saker. Din pension blir inte bättre av oro. Oroa dig för hur du ska ta tillvara ditt liv, om du känner att du måste oroa dig över något.

Livet handlar om att fylla tillvaron med liv.

Jag hade inte velat bo i Stockholm, jag hade inte kunnat få livskvalité där livet kostar så onödigt mycket för parametrar som jag ändå inte värdesätter.

Jag planerar ju verkligen på både längden och tvären men får aldrig ihop det.

Jag skulle verkligen vilja fylla mitt liv med en massa saker som jag i dagsläget är tvungen att avstå ifrån för att jag saknar resurserna.

 

[Ajda]

Byta jobb då? Det skulle jag satsa på, så du får upp lönen och kan bygga upp ett sparkonto (kanske till pensionen, kanske en egen häst eller vad som gör dig lyckligare) och hitta ett boende där du trivs bättre.

 

[Magiana]

Byta jobb då? Det skulle jag satsa på, så du får upp lönen och kan bygga upp ett sparkonto (kanske till pensionen, kanske en egen häst eller vad som gör dig lyckligare) och hitta ett boende där du trivs bättre.

Jag har så svårt att tro att jag skulle vara värd en högre lön. För 1½ år sedan var det uppenbart att jag hade för låg lön eftersom jag fått helt nya arbetsuppgifter och tog då upp det. Lönen höjdes med 10% på ett bräde men mer än så vet jag inte om jag kan få, varken på det här stället eller något annat. Sen vill jag ju helst inte jobba med så mycket administration som jag gör i dagsläget utan varva med mer med praktiskt fysiskt jobb och då åker nog lönen ner i stället för upp.

Jag har ju tänkt att med ett annat jobb kanske jag kan få tjänstepension men vet inte om det är någon idé då jag ändå bara har 23 år kvar.

Ett sparkonto har jag och jag sparar allt jag kan, men kompromissar ibland då jag vill rida och det kostar. I praktiken sparar jag nog 2 gånger min nuvarande boendekostnad i månaden för att jag ska kunna köpa det där huset.

 

[Masse]

Erkänner att jag hade samma känslor inför kommande pension, när mitt första orangea kuvert kom.
Så jag började pensionsspara och skaffade ett extra jobb och höjde på det sättet mina inkomster. Nu har jag turen att bägge jobben dessutom ger tjänstepension.
Magiana som du lever nu lever du inte egentligen och oroar dig för det som kanske ska komma. Skriver kanske för ingen vet om man verkligen lever fram till pensionen.
Så som många skrivit innan istället för att oroa dig för det lev nu och börja planera med sparande (om det är möjligt) och leta efter ett annat alternativt ett jobb till.

En annan smart sak att göra är att läsa på hur det är idag med t ex bostadstillägg för pensionärer. Tyvärr är det många som inte vet att dom har rätt till det och det kan ju vara precis det som behövs för att du ska kunna bo kvar där du bor nu.

 

[Rosett]

Pensionen är ju alltid på en garantinivå + som @Masse skrev kan man få bostadstillägg på det.

 

[Magiana]

Erkänner att jag hade samma känslor inför kommande pension, när mitt första orangea kuvert kom.
Så jag började pensionsspara och skaffade ett extra jobb och höjde på det sättet mina inkomster. Nu har jag turen att bägge jobben dessutom ger tjänstepension.
Magiana som du lever nu lever du inte egentligen och oroar dig för det som kanske ska komma. Skriver kanske för ingen vet om man verkligen lever fram till pensionen.
Så som många skrivit innan istället för att oroa dig för det lev nu och börja planera med sparande (om det är möjligt) och leta efter ett annat alternativt ett jobb till.

En annan smart sak att göra är att läsa på hur det är idag med t ex bostadstillägg för pensionärer. Tyvärr är det många som inte vet att dom har rätt till det och det kan ju vara precis det som behövs för att du ska kunna bo kvar där du bor nu.

Tyvärr orkar jag inte med ett jobb till utöver mitt heltidsjobb och kan inte spara mer än vad jag gör.

Nej, jag lever inte nu för jag kan inte. Jag har ju inget hem, ingen fast punkt i tillvaron och ingen mark. Det gnager som fan att hela tiden vara på väg mot något och aldrig kunna komma till ro. Jag vill verkligen sluta streta som jag gör.

Bostadstillägg för pensionärer känner jag mycket väl till då jag hade det i åratal när jag hade sjukersättning. Det är ett jävla skit att leva på bidrag och dessutom ha det så knapert som man har då man får bidraget. Det är verkligen inget att stå efter. Man överlever men mer än så är det inte.

Pensionen är ju alltid på en garantinivå + som @Masse skrev kan man få bostadstillägg på det.

Man klarar livhanken på det, men inte mer. Jag vill inte sluta leva för att jag blir pensionär.

Men jag lever ju å andra sidan inte nu heller Jag existerar bara.

För att vara rent ärlig så är jag superavundsjuk på folk som har familj, vänner, hus, häst m.m.

 

[Ajda]

Men du är bara 42. Skillnad om du var 62... Du har möjligheten att förändra och förbättra.

 

[Rosett]

Bostadstillägg för pensionärer känner jag mycket väl till då jag hade det i åratal när jag hade sjukersättning. Det är ett jävla skit att leva på bidrag och dessutom ha det så knapert som man har då man får bidraget. Det är verkligen inget att stå efter. Man överlever men mer än så är det inte.

Man klarar livhanken på det, men inte mer.

Jag har garantinivå på sjukers. + bostadstillägg + ags-ersättning. Tycker inte det är knapert. (Och sjukers. är inte bidrag men du kanske menade bostadstillägget).

 

[Magiana]

Men du är bara 42. Skillnad om du var 62... Du har möjligheten att förändra och förbättra.

Exakt vad kan jag förändra och förbättra? Eftersom jag inte vet det så startade jag den här tråden. Jag gör ju redan allt jag kan, men vet inte vad jag ska göra mer.

 

[Lovisaleonora]

Men jag lever ju å andra sidan inte nu heller Jag existerar bara.

Precis. Gräv där du står. Förverkliga ditt liv. I ditt fall tror jag att du behöver flytta.