Det kanske blir fler trådar då det här är en droppe i en bägare..
Jag tycker inte att pappan till vårt barn som nu är 2 år fungerar. Men jag är osäker på vad som är rätt att göra? Eller om min känsla är helt överdriven? Pappa och barn har i alla fall knutit an till varandra på ett kärleksfullt sätt, vilket jag är glad för och verkligen uppskattar.
Själv är jag är slut, ledbruten och vågar inte ta det där snacket då det leder till att jag bara bryts ner ännu mer. (Jag måste isf be om ursäkt och ta på mig "skulden" för vad jag sagt, då minsta felskiftning i vad jag säger eller hur jag säger det gör pappan djupt sårad och kränkt.) Jag måste linda in allt, men inte ens det är jag bra på. Jag lyckas ändå såra honom.
Två ggr har jag fått sova 8 timmar sedan början av december. Annars är nätterna oftast 6-6,5 timmar. Någon gång har jag sovit igen lite på dagsvilan på helgen. Jag jobbar 85-90%. Jag har ledvärk som kommer och går. Jag har aldrig någonsin egentid, utom när jag jobbar. Efter en helg/ledighet är min kropp helt slut.
För att ta några exempel..
Pappan äter, med sporadiska undantag, inga måltider med oss. Ibland kommer han till bordet och sitter med, men det blir "kaos". Pappan sitter och leker med barnet, inte lite småbus, utan med livlig/hög röst och fullt fokus på lek. Att få i barnet av maten existerar i huvudsak inte. (Jag försöker då oftast styra in barnet på maten som att ta maten på skeden osv, och samtidigt få pappan att ta det lite lugnare.)
Idag fick jag skäll för att jag "gjort miner" och "rullat med ögonen" när han satt med vid bordet. Sen förklarade han för mig att anledningen till att han gör så vid bordet är för att få barnet att äta då hen blir ofokuserad vid slutet av måltiden. Jag svarade att det var stressande med leken vid bordet, att jag ville att vi skulle ha lugn och föreslog att man kan fokusera på maten. Det var dock fel, för han menar att hans sätt fungerar jättebra för honom.
Vi har haft besök på middag som reagerat på den dåliga matron för barnet också. Annars sitter pappan aldrig bredvid barnet om vi har middagsgäster, och då fungerar det jättebra för då pratar pappan med gästerna istället.
Pappan är kärleksfull och beskyddande mot barnet. Det är det ingen tvekan om, men han har börjat "uppfostra" barnet. Lite på samma sätt som man säger till en hund med ett hårt Nej!. Men sen fortsätter han förmana barnet ända tills hen börjar gråta. Och lite till.
Häromdagen jämförde han det med att hen kan börja gråta när jag lyfter upp henom för att gå iväg och natta. Jag svarade att man kan säga ett mjukt Nej och sedan förklara pedagogiskt om man tycker barnet gör något som man inte vill. Då förklarade han för mig som om jag är dum i huvudet att en så ung som en 2-åring inte förstår någon pedagogisk förklaring. Gång på gång tryckte han på att det är inget fel om barnet börjar gråta och att man måste vara konsekvent.
För mig känns det så in i hjärtat fel... Att mitt barn gråter och protesterar kan hända, ibland måste man gå hem från förskolan fast man inte vill, men att förmana ett barn tills det börjar gråta och försöker ta till alla medel hen känner till för att trösta med plåster, medicin, klappa och förmaningarna/"du gjorde illa pappa" tar inte slut . Det skär mitt hjärta i bitar - och ja, jag försöker aktivt avstyra dessa händelser.
Jag har föreslagit pappan att vi ska gå på familjerådgivning, men han vill inte. Jag har avverkat två psykologer (som pappan inte vet något om), men de har inte kunnat hjälpa mig. Det är pappan som behöver komma dit. Jag har skrivit ett brev till honom som han vägrar besvara på något sätt, då han föredrar att prata. De tillfällen som vi har börjat prata så har han avstyrt pratet med någon anledning och sedan vid andra tillfällen anklaga mig för att inte vi inte pratat.
Jag har försökt prata med BVC, men eftersom både pappan och sköterskan är negativa till amning så vill jag inte gå vidare där. Pappan anser att jag är superäcklig och konstig som fortfarande ammar. Han använder även amningen som argument till att inte natta eller vissa andra saker runt barnet. Ni kan nog räkna ut hur jämställdheten ser ut hemma hos oss... Mina föräldrar var förträffliga i det om man jämför.
Så nu står vi här. Pappan kommer finnas med i barnets liv oavsett hur det blir med oss. Vissa saker blir "lättare" för att barnet blir större och mer självgående, men andra problem kommer komma upp. Pappan är "snäll", men är samtidigt övertygad om sin egen förträfflighet på alla plan. Det gör att han kan prioritera sig själv framför sitt barn, utan att fatta det. Han tror att han är precis tvärtom. Samtidigt är han skör, nedstämd, osäker och lättsårad. Praktiskt runt barnet har det blivit lite bättre under tid. Det är förstås bra.
Hur gör jag nu? Långsiktligt för barnets relation med sin pappa?
Jag tycker inte att pappan till vårt barn som nu är 2 år fungerar. Men jag är osäker på vad som är rätt att göra? Eller om min känsla är helt överdriven? Pappa och barn har i alla fall knutit an till varandra på ett kärleksfullt sätt, vilket jag är glad för och verkligen uppskattar.
Själv är jag är slut, ledbruten och vågar inte ta det där snacket då det leder till att jag bara bryts ner ännu mer. (Jag måste isf be om ursäkt och ta på mig "skulden" för vad jag sagt, då minsta felskiftning i vad jag säger eller hur jag säger det gör pappan djupt sårad och kränkt.) Jag måste linda in allt, men inte ens det är jag bra på. Jag lyckas ändå såra honom.
Två ggr har jag fått sova 8 timmar sedan början av december. Annars är nätterna oftast 6-6,5 timmar. Någon gång har jag sovit igen lite på dagsvilan på helgen. Jag jobbar 85-90%. Jag har ledvärk som kommer och går. Jag har aldrig någonsin egentid, utom när jag jobbar. Efter en helg/ledighet är min kropp helt slut.
För att ta några exempel..
Pappan äter, med sporadiska undantag, inga måltider med oss. Ibland kommer han till bordet och sitter med, men det blir "kaos". Pappan sitter och leker med barnet, inte lite småbus, utan med livlig/hög röst och fullt fokus på lek. Att få i barnet av maten existerar i huvudsak inte. (Jag försöker då oftast styra in barnet på maten som att ta maten på skeden osv, och samtidigt få pappan att ta det lite lugnare.)
Idag fick jag skäll för att jag "gjort miner" och "rullat med ögonen" när han satt med vid bordet. Sen förklarade han för mig att anledningen till att han gör så vid bordet är för att få barnet att äta då hen blir ofokuserad vid slutet av måltiden. Jag svarade att det var stressande med leken vid bordet, att jag ville att vi skulle ha lugn och föreslog att man kan fokusera på maten. Det var dock fel, för han menar att hans sätt fungerar jättebra för honom.
Vi har haft besök på middag som reagerat på den dåliga matron för barnet också. Annars sitter pappan aldrig bredvid barnet om vi har middagsgäster, och då fungerar det jättebra för då pratar pappan med gästerna istället.
Pappan är kärleksfull och beskyddande mot barnet. Det är det ingen tvekan om, men han har börjat "uppfostra" barnet. Lite på samma sätt som man säger till en hund med ett hårt Nej!. Men sen fortsätter han förmana barnet ända tills hen börjar gråta. Och lite till.
Häromdagen jämförde han det med att hen kan börja gråta när jag lyfter upp henom för att gå iväg och natta. Jag svarade att man kan säga ett mjukt Nej och sedan förklara pedagogiskt om man tycker barnet gör något som man inte vill. Då förklarade han för mig som om jag är dum i huvudet att en så ung som en 2-åring inte förstår någon pedagogisk förklaring. Gång på gång tryckte han på att det är inget fel om barnet börjar gråta och att man måste vara konsekvent.
För mig känns det så in i hjärtat fel... Att mitt barn gråter och protesterar kan hända, ibland måste man gå hem från förskolan fast man inte vill, men att förmana ett barn tills det börjar gråta och försöker ta till alla medel hen känner till för att trösta med plåster, medicin, klappa och förmaningarna/"du gjorde illa pappa" tar inte slut . Det skär mitt hjärta i bitar - och ja, jag försöker aktivt avstyra dessa händelser.
Jag har föreslagit pappan att vi ska gå på familjerådgivning, men han vill inte. Jag har avverkat två psykologer (som pappan inte vet något om), men de har inte kunnat hjälpa mig. Det är pappan som behöver komma dit. Jag har skrivit ett brev till honom som han vägrar besvara på något sätt, då han föredrar att prata. De tillfällen som vi har börjat prata så har han avstyrt pratet med någon anledning och sedan vid andra tillfällen anklaga mig för att inte vi inte pratat.
Jag har försökt prata med BVC, men eftersom både pappan och sköterskan är negativa till amning så vill jag inte gå vidare där. Pappan anser att jag är superäcklig och konstig som fortfarande ammar. Han använder även amningen som argument till att inte natta eller vissa andra saker runt barnet. Ni kan nog räkna ut hur jämställdheten ser ut hemma hos oss... Mina föräldrar var förträffliga i det om man jämför.
Så nu står vi här. Pappan kommer finnas med i barnets liv oavsett hur det blir med oss. Vissa saker blir "lättare" för att barnet blir större och mer självgående, men andra problem kommer komma upp. Pappan är "snäll", men är samtidigt övertygad om sin egen förträfflighet på alla plan. Det gör att han kan prioritera sig själv framför sitt barn, utan att fatta det. Han tror att han är precis tvärtom. Samtidigt är han skör, nedstämd, osäker och lättsårad. Praktiskt runt barnet har det blivit lite bättre under tid. Det är förstås bra.
Hur gör jag nu? Långsiktligt för barnets relation med sin pappa?