Men det pappan gör är att fortsätta med "bestraffningen" alldeles för länge. Han godtar inte barnets försök till att "trösta pappa". Barnet har gjort fel och pappan "får lida" för det och det upprepas gång på gång.
Barnet försöker ge plåster. Godtas inte. Barnet försöker ge medicin. Godtas inte. Barnet gråter. Försöker med plåster igen. Godtas inte. Barnet försöker gråtandes klappa. Godtas inte. Och så vidare. Sen efter en stund godtas det med att klappa.
Det där hade fått mig att brinna av nåt så in i helvete. Så utstuderat jävla elakt! Händer det där igen så avlägsna barnet från situationen på en gång (jag hade antagligen sagt något i stil med "Nu ser jag att pappa inte är ledsen längre utan han är faktiskt bara dum, så nu går vi och gör något annat.", även om jag inte är helt säker på hur smart det är).
Och jag undrar som andra vad den där mannen egentligen tillför till dig och barnets liv? Blir era liv verkligen bättre av att bo med honom?