Pappadepression?

[Petruska]

Häst tycker jag (uppvuxen med att ha häst) inte är en jättestor grej men hund däremot, jisses alltså! Min partner vill ha hund nån gång och jag kan seriöst inte föreställa mig hur jag någonsin skulle vara beredd att ordna om mitt liv så mycket att det funkar att ha hund! Då känns ju nästan barn enklare liksom .

Barnomsorgen är både tillgänglig och skattefinansierad, till skillnad från hunddagis.

Men min poäng, som jag missade, i inlägget till @Mabuse var nog också att det här med att få barn verkar medföra väldigt olika stor förändring för olika personer. Tex om man bor i stan, men anser att man måste bo utanför stan med barn.

 

[Petruska]

Häst tycker jag (uppvuxen med att ha häst) inte är en jättestor grej men hund däremot, jisses alltså! Min partner vill ha hund nån gång och jag kan seriöst inte föreställa mig hur jag någonsin skulle vara beredd att ordna om mitt liv så mycket att det funkar att ha hund! Då känns ju nästan barn enklare liksom .

Barnomsorgen är både tillgänglig och skattefinansierad, till skillnad från hunddagis.

Men min poäng, som jag missade, i inlägget till @Mabuse var nog också att det här med att få barn verkar medföra väldigt olika stor förändring för olika personer. Tex om man bor i stan, men anser att man måste bo utanför stan med barn.

 

[Imogen]

Det där med om livet blir annorlunda eller inte beror väl lite på vad man menar.

Innan jag fick barn bytte jag inga blöjor, lekte inte med en bebis om dagarna och hade ingen bilstol bak i bilen. Så självklart är vardagen inte exakt likadan som innan.

Samtidigt har vi inte ändrat det typ av liv vi lever ett endaste dugg. Vi har samma fritidsintressen, tränar lika mycket, och planerar samma typ av semester som innan vi fick barn. Detta har ju till stor del att göra med att vi inte var typer som gick ut på krogen fyra dagar i veckan eller utövade någon våghalsig sport

Så om någon skulle fråga mig om livet har ändrats massor sen jag fick barn så skulle jag nog svara nej det har det inte, och då mena de "stora" sakerna i livet. Och inte mena om jag lagar ytterligare en portion till middag eller tar vägen förbi dagis påväg hem

Till TS skulle jag först tipsa om BVC men såg sen att du redan hade fått det rådet. Hoppas det kan hjälpa

 

[Badger]

Jag tycker också att anknytningsteorin verkar överdriva bitvis, eller tolkas på ett överdrivet vis. (Typ, man vågar ju knappt gå på toa utan att ta med barnen när man har läst om den.) Men jag har ingen aning om huruvida mammighet/pappighet har med anknytning att göra? Det kan för min del lika gärna vara separationsångest eller bara saker som händer i relationerna av alla möjliga skäl och på alla möjliga vis.

Det är för mig fortfarande en väldigt underligt optimistisk tanke att män, som inte lyckats känna kärlek för sina barn förrän efter ett tag och som dessutom bara är föräldralediga med dem ett par tre månader, på det viset skulle lyckas bygga en lika bra grund för sitt föräldraskap som kvinnor ägnar ett föräldraledigt år åt att etablera. Mäns insatser brukar förvisso överskattas i de flesta sammanhang, men på den här punkten är överskattningen i så fall helt galen.

Lika bra? kanske inte, men betydligt bättre än om de låtit bli. Har som sagt (i trådar) en kollega vars man blev helt förändrad av tre månaders föräldraledighet, han fick andra känslor för barnen.

Anknytning är nog inte en helt ensidig affär som bara har med barnets känslor att göra, föräldrarna -pappan måste väl också få chans att knyta an och det får man nog bara genom en känsla av ansvar och att vara en som -"vet hur man gör" inte en som -"gör så som någon annan har bestämt att man ska göra trots att båda sätten går lika bra".

 

[Badger]

Östrogen förstärker effekten av oxytocin så kvinnor har ett litet försprång framför män.

Så nej det finns inte ett hormon som gör det lätt för kvinnor men däremot finns det ett samspel av hormoner som underlättar.

Men det betyder givetvis inte att män inte klarar av att ta hand om ett barn eller är sämre på det än kvinnor. Riktigt så enkelt är det inte.

Tex har män östrogen i kroppen också.

"Till och med" råttpappor har tydligen full förmåga (letar inte artikel just nu) att knyta an till och ta hand om sina barn lika bra som en råttmamma, trots att de praktiskt taget aldrig tar hand om barn om mamman inte dött tydligen. Så det är nog biologiskt att pappor kan ta hand om barn om de får chansen, det tror jag med.

(De kanske borde forska på det där förresten, tänk om det skulle göra en skillnad om personlen på BB gjorde en grej av att ge barnet till pappan också första dygnet. Istället för som man hört historier om att personalen blir lite förvånad om pappan vill vara delaktig.)

 

[Tassetass]

Anknytning är nog inte en helt ensidig affär som bara har med barnets känslor att göra, föräldrarna -pappan måste väl också få chans att knyta an och det får man nog bara genom en känsla av ansvar och att vara en som -"vet hur man gör" inte en som -"gör så som någon annan har bestämt att man ska göra trots att båda sätten går lika bra".

Tror du har en god poäng där. Dels måste pappan få lära känna barnet, bilda sig en egen relation med barnet och dels måste pappan rent praktiskt lära sig hur man löser olika situationer - precis som mamman fick göra när barnet först föddes. Även om mammor får hjälp på traven av hormoner och annat måste ju även de lära känna barnet och genom trial and error ta reda på vad som funkar för just det barnet i en given situation. Dock går det ju i regel rätt fort för mamman att göra det om hon är med barnet dygnet från start, det blir en rätt brant inlärningskurva. Om pappan bara träffar barnet ett par timmar om dagen blir ju det hela betydligt mer utdraget.

Min karl var hemma de första nio månaderna och han är en sån som vet hur man gör. Han har ofta frågat mig om saker, men inte för att jag är "mamma" utan för att jag har så mycket mer erfarenhet av barn än sedan innan än vad han har. I nio fall av tio har han gjort som jag föreslagit första gången, sedan gjort på sitt eget sätt. Jag har aldrig lagt mig i vad eller hur han gör saker, snarare jag som ibland fått lite skäll för att jag inte pudrat tillräckligt noga eller något liknande fjomp.

 

[Badger]

Tror du har en god poäng där. Dels måste pappan få lära känna barnet, bilda sig en egen relation med barnet och dels måste pappan rent praktiskt lära sig hur man löser olika situationer - precis som mamman fick göra när barnet först föddes. Även om mammor får hjälp på traven av hormoner och annat måste ju även de lära känna barnet och genom trial and error ta reda på vad som funkar för just det barnet i en given situation. Dock går det ju i regel rätt fort för mamman att göra det om hon är med barnet dygnet från start, det blir en rätt brant inlärningskurva. Om pappan bara träffar barnet ett par timmar om dagen blir ju det hela betydligt mer utdraget.

Min karl var hemma de första nio månaderna och han är en sån som vet hur man gör. Han har ofta frågat mig om saker, men inte för att jag är "mamma" utan för att jag har så mycket mer erfarenhet av barn än sedan innan än vad han har. I nio fall av tio har han gjort som jag föreslagit första gången, sedan gjort på sitt eget sätt. Jag har aldrig lagt mig i vad eller hur han gör saker, snarare jag som ibland fått lite skäll för att jag inte pudrat tillräckligt noga eller något liknande fjomp.

Mm och vi vet båda hur man gör och frågar varandra, ett gemensamt projekt med delat ansvar liksom.

(Jag lägger mig inte i hur andra gör saker, faktum är att jag hatar när folk gör det. Bakar du muffins på ditt sätt så gör jag det på mitt och om du sköter din fikavecka fixar jag min. Och om du inte klarar av psykiskt att två har input när man gör något tillsammans så kan jag göra på ditt (din mammas) sätt om vi gör det tillsammans... bara jag kan få göra det på "min mammas" sätt när jag gör det själv.)

 

[Sedna]

"Till och med" råttpappor har tydligen full förmåga (letar inte artikel just nu) att knyta an till och ta hand om sina barn lika bra som en råttmamma, trots att de praktiskt taget aldrig tar hand om barn om mamman inte dött tydligen. Så det är nog biologiskt att pappor kan ta hand om barn om de får chansen, det tror jag med.

(De kanske borde forska på det där förresten, tänk om det skulle göra en skillnad om personlen på BB gjorde en grej av att ge barnet till pappan också första dygnet. Istället för som man hört historier om att personalen blir lite förvånad om pappan vill vara delaktig.)

Att pappans anknytning med barnet förbättras om han får hålla barnet tätt inpå förlossningen vet man ju. Problemet med BB är som jag upplevde det att pappans relation med barnet får stå tillbaka för att få en bra start på amningen. Vi fick skäll på BB för att bebis låg på sin pappa och sov. För på BB är man endast för amningens skull, om mamma och barn mår bra.

Det finns en hel de forskning, dels om oxytocinets betydelse för anknytning, men även om hur pappans anknytning till barnet påverkas av olika faktorer, som delaktighet under förlossningen. Fenomenet anknytning är nog rätt komplext. Finns en hel del att läsa om man är intresserad. Mer forskning kan säkert bidra till ytterliggare kunskap men kunskapsbrist är nog egentligen inte problemet utan det är strukturer och normer.

 

[Tora]

"Till och med" råttpappor har tydligen full förmåga (letar inte artikel just nu) att knyta an till och ta hand om sina barn lika bra som en råttmamma, trots att de praktiskt taget aldrig tar hand om barn om mamman inte dött tydligen. Så det är nog biologiskt att pappor kan ta hand om barn om de får chansen, det tror jag med.

(De kanske borde forska på det där förresten, tänk om det skulle göra en skillnad om personlen på BB gjorde en grej av att ge barnet till pappan också första dygnet. Istället för som man hört historier om att personalen blir lite förvånad om pappan vill vara delaktig.)

Jag tror att det är väldigt viktigt. Att pappor faktiskt verkligen får en chans att vara just närvarande pappor.

Samtidigt måste ju papporna också våga ta för sig.

 

[Badger]

Att pappans anknytning med barnet förbättras om han får hålla barnet tätt inpå förlossningen vet man ju. Problemet med BB är som jag upplevde det att pappans relation med barnet får stå tillbaka för att få en bra start på amningen. Vi fick skäll på BB för att bebis låg på sin pappa och sov. För på BB är man endast för amningens skull, om mamma och barn mår bra.

Det finns en hel de forskning, dels om oxytocinets betydelse för anknytning, men även om hur pappans anknytning till barnet påverkas av olika faktorer, som delaktighet under förlossningen. Fenomenet anknytning är nog rätt komplext. Finns en hel del att läsa om man är intresserad. Mer forskning kan säkert bidra till ytterliggare kunskap men kunskapsbrist är nog egentligen inte problemet utan det är strukturer och normer.

Jo, min man var tvungen att fråga för att få mata sitt eget barn, sköterskorna tog det rätt och slätt och skulle koppmata och var jätteförvånade och väldigt glada över att han ville. Det krävs nog lite kudos för att våga säga till när någon bara rycker barnet rätt och slätt.

Speciellt om mannen blivit inpiskad i att det är fruns barn och därmed basta av släkt och vänner och av frun och av BB personalen. Däremot om sköterskan kommer och säger, såhär matar du varsågod -då måste han ju istället säga till om han inte vågar (och vad skulle då en sköterska göra om en mamma vägrade koppmata - byta blöja på osv sitt barn? Antagligen visa och trygga upp, annars kan man ju inte låta barnet åka hem med föräldern sedan).

 

[Badger]

Barnomsorgen är både tillgänglig och skattefinansierad, till skillnad från hunddagis.

Men min poäng, som jag missade, i inlägget till @Mabuse var nog också att det här med att få barn verkar medföra väldigt olika stor förändring för olika personer. Tex om man bor i stan, men anser att man måste bo utanför stan med barn.

Men det beror väl på hur många olika intressen man har också rimligen. Om man gjorde en till två saker varje dag i veckan så bara måste någonting ändras med barn. Detsamma om man tyckte om att ligga och läsa böcker hela helgen, vill se den som klarar det med en uttråkad femåring på magen. Så vissa intressen och visst typ av liv fungerar nog utan omställningar, tex folk som gillar att resa, eller har eget stall.

 

[Tassetass]

Det där med om livet blir annorlunda eller inte beror väl lite på vad man menar.

Jag hade blivit djupt besviken om allt förblivit precis som innan L föddes. Vad fan är poängen med att skaffa barn (eller hund, katt, flytta, byta jobb, byta partner, skaffa fler partners, avskaffa hela partnergrejen) om det inte förändrar något?

 

[Pontevecchio]

Jag födde på BB Sthlm och de var otroligt noga med att pappan var med!
Trist att läsa att det inte funkar så överallt.

TassetasS, agree! För mig var det en bra förändring!

 

[Sedna]

Jag födde på BB Sthlm och de var otroligt noga med att pappan var med!
Trist att läsa att det inte funkar så överallt.

TassetasS, agree! För mig var det en bra förändring!

Födde också på BB Sthlm och jag tycker inte de behandlade oss likvärdigt som föräldrar, visst var de måna om pappan men de riktade sig alltid till mig i första hand.

 

[Kattennizze]

Dagislämningar och -hämtningar är förståss en förändring, men om de gör livet så radikalt annorlunda vet jag inte. Inköp av häst eller hund har väl lika stor eller större påverkan i så fall. Just dagisfix tar väl mest tid, personlighetsomvälvande torde det sällan vara. Om något är det väl jämförbart med att få markant längre resväg åt ena hållet till jobbet, och få en oflexibel startpunkt/sluttid på dagens arbete.

Matvanorna kunde man ju önska att man styrde upp, men det verkar inte hända. Fast jag lägger betydligt mer tid på att hälla upp mjölk och skära upp äpplen nu än tidigare. Men på det stora hela är barnen mycket bättre på att anpassa sig än vad jag är på att ordna täta och regelbundna måltider. Men visst, brukar man annars fasta eller bara äta en gång om dagen, då blir det förståss en omställning att börja bo med någon som vill ha både frukost, lunch och middag.

Nä jag tycker inte heller att få barn förändrat mig på något slags religiöst, nästan upphöjt sätt. Inte alls. Däremot tar mina barn en väldig massa tid, det mesta jag gör är att tvätta och försöker hålla ordning på alla grejer och lappar vilket jag misslyckas ständigt med. Och diskar och lagar mellanmål och mat däremellan samt storhandlar. Men mitt liv har förändrats helt radikalt, till före och efter barn. Till exempel så vabbar jag nästan jämt nuförtiden eller är sjuk själv. Det kanske beror på att vi har noll komma noll anhöriga som kan hjälpa oss.

 

[Amha]

Jag hade blivit djupt besviken om allt förblivit precis som innan L föddes. Vad fan är poängen med att skaffa barn (eller hund, katt, flytta, byta jobb, byta partner, skaffa fler partners, avskaffa hela partnergrejen) om det inte förändrar något?

Fast vissa kanske tolkar förändringen som att man blir en konstig människa där allt kretsar kring barnet osv. När jag läser om hur det är att få barn i liknande trådar så kopplar jag allt till att det är såååå joooobbigt och det låter fruktansvärt att få barn medan min första var enklare än att skaffa hund. Jag som alltid haft hund innan reagerade ungefär med "jaha, var det inte värre?" och såg fördelen att barn får man faktiskt ta med sig överallt! Däremot var det dötrist första halvåret som föräldraledig i en skittrist bostad i ett skittrist område! nu älskar jag det trots en bebis! Jag ser ingen anledning till att gå och göra extrapass på jobbet som jag såg då.