Pappadepression?

[Petruska]

Jag tänker i det långa loppet, när barnet varit större har kärleken kommit och vad jag sett har barnet inte märkt av det. Dessto tuffare för partnern tror jag. Jag tycker alltså inte det är ok men jag tror inte det är så ovanligt

Att pappor inte knyter an (i början) verkar rätt vanligt. Om depression är orsaken vanligtvis, är jag mer tveksam till.

Jag tycker nog att mamman verkar vara mer av primärförälder i rätt många familjer. Dvs pappor är rätt ofta sämre. Mindre tid med barnen betyder ju att man känner dem sämre. Om en tvååring har tillbringat drygt ett år på heltid med mamman, ett par månader med pappan och en termin på dagis - hur kan då barnet stå lika nära pappan som mamman?

Om det inte betyder något i det långa loppet, så är alltså alla teorier om anknytning osv HELT fel ute?

 

[Pontevecchio]

Nej depression menade jag inte att alla får utan menade anknytningen.

Jag tror anknytningsteorin ibland överdrivs, jag tycker man knyter an till folk även senare och barn brukar byta från att vara mammiga till att bli pappiga när pappan tar FL. Även om det är en kortare period än mamman varit hemma.

 

[Is]

Till TS har jag tyvärr inga mer råd än de som redan givits i tråden men jag tänker på det som skrivs om hur fäder knyter ann till sina barn.

Detta är något jag tänkt på när mina närmsta vänner har fått barn de senaste åren. Jag som utomstående har upplevt att majoriteten av mina vänninor faktiskt inte ger sina män en ärlig channs att ta hand om de små barnen. Jag har märkt av en stor ovilja att lämna barnet ensam med fadern även för korta stunder och de vill inte låta pappan sköta exempelvis läggningen för "han vet inte hur han ska göra och då blir det flera timmar med skrik och gråt" typ.

Vissa av mina vänninor har varit nästan otrevlig och rent dumförklara sin man när denna inte gjort precis enligt deras metoder även om jag som utomstående inte kan se att mannen gjort något direkt fel.

Och sådana gånger förstår jag faktiskt att männen inte kan knyta ann på samma vis som modern och skulle jag bli bemött med sådan attityd i en situvation när jag redan innan har dåligt självförtroende skulle jag nog också backa.

Och ja det isig skulle kunna vara ett tips till TS, Att inte vara anklagande när mannen sköter om sonen på ett annat sätt än hon själv skulle ha gjort. Backa hellre tillbaka (om det inte handlar om livsfara) och prova upplys honom om du måste säga till, på ett sett som inte är anklagande eller på ett "jag vet bäst" sätt.
Hoppas det löser sig för er

 

[Petruska]

Nej depression menade jag inte att alla får utan menade anknytningen.

Jag tror anknytningsteorin ibland överdrivs, jag tycker man knyter an till folk även senare och barn brukar byta från att vara mammiga till att bli pappiga när pappan tar FL. Även om det är en kortare period än mamman varit hemma.

Jag tycker också att anknytningsteorin verkar överdriva bitvis, eller tolkas på ett överdrivet vis. (Typ, man vågar ju knappt gå på toa utan att ta med barnen när man har läst om den.) Men jag har ingen aning om huruvida mammighet/pappighet har med anknytning att göra? Det kan för min del lika gärna vara separationsångest eller bara saker som händer i relationerna av alla möjliga skäl och på alla möjliga vis.

Det är för mig fortfarande en väldigt underligt optimistisk tanke att män, som inte lyckats känna kärlek för sina barn förrän efter ett tag och som dessutom bara är föräldralediga med dem ett par tre månader, på det viset skulle lyckas bygga en lika bra grund för sitt föräldraskap som kvinnor ägnar ett föräldraledigt år åt att etablera. Mäns insatser brukar förvisso överskattas i de flesta sammanhang, men på den här punkten är överskattningen i så fall helt galen.

 

[nagelbitarn]

Min sambo har inte klarat att knyta an och axla sin föräldraroll.
Han har aldrig utsatt vår son för direkta risker ( glömt honom på skötbordet etc..).
Men det är tydligt att han inte känner den där villkorslösa kärleken, han vet fortfarande inte riktigt vad han ska göra och leker sällan spontant med vår ettåriga son
Han uttrycker ofta sig som att det är ett "jobb" och ett måste att ha hand om vår son.
Jag vet att han känner dig otillräcklig,dålig och han är uppenbart nedstämd.
Men, utöver att uppmuntra, stötta och finnas där för dem båda så är det pappans ansvar att ta tag i sin föräldraroll.

Hos oss har det lett till att jag anser mig bättre som förälder ensam och vi håller på att separera. Jag köper inte att jag ska vara navet i familjen och så får skit för att jag inte är bra nog.
Om pappan är villig att arbeta på sig, hjälp honom, men ta inte på dig hans misslyckande och passa dig för att ta på dig allt ansvar.

 

[Is]

Han har inte alls samma säkerhetstänk som jag med pojken. Tex, två gånger har han lämnat rummet(!) när pojken ligger på skötbordet, han ställer upp babysittern på bordet, soffan, skötbordet.. Han tänker inte på att stoppa om honom med filten när han går ut i -10.
Listan kan göras lång.
.

Jag har tänkt på tråden under dagen och funderade på det du skriver ovan, menar du här att din sambo medvetet utsätter barnet för fara?

Alltså när han lämnade rummet, var det då för att han själv ville ha en kopp kaffe och bara lämnade barnet där eller var det typ att han backade baklänges ut ur rummet för att få tag på en blöja som han tappat i hallen utanför?
När han går ut utan filt, har pojken overall mm på sig eller bara en boddey typ?
När han ställer upp babysittern på bordet är det då för att få pojken i jämnhöjd med sig själv eller menar du att han ställer upp den och sedan lämnar barnet utan uppsikt?

Jag tänker att beroende på hur situvationen ser ut behöv det inte nödvändigtvis vara ditt säkerhetstänk som är det ända rätta... Men utsätter han därmot barnet medvetet för fara är ju situvationen ganska akut.
Sedan är ju situvationen i övrigt naturligtvis väldigt trist oavsett men jag kan ändå förstå att olika tänk kring barnet kan ge många slitningar er vuxna imellan.

Bara några tankar

 

[Pontevecchio]

Jag tycker också att anknytningsteorin verkar överdriva bitvis, eller tolkas på ett överdrivet vis. (Typ, man vågar ju knappt gå på toa utan att ta med barnen när man har läst om den.) Men jag har ingen aning om huruvida mammighet/pappighet har med anknytning att göra? Det kan för min del lika gärna vara separationsångest eller bara saker som händer i relationerna av alla möjliga skäl och på alla möjliga vis.

Det är för mig fortfarande en väldigt underligt optimistisk tanke att män, som inte lyckats känna kärlek för sina barn förrän efter ett tag och som dessutom bara är föräldralediga med dem ett par tre månader, på det viset skulle lyckas bygga en lika bra grund för sitt föräldraskap som kvinnor ägnar ett föräldraledigt år åt att etablera. Mäns insatser brukar förvisso överskattas i de flesta sammanhang, men på den här punkten är överskattningen i så fall helt galen.

Det håller jag helt med om! Blir galen på "åh vilken duktig pappa, tar han hand om barnet själv!"människor

 

[Tora]

Nej, det har det inte. Hormonet är oxytocin, allmänt lugnande och må-bra-hormon, det får man av all kroppskontakt. Självklart är det inte mammans ansvar, poängen var mer att det inte finns något magiskt hormon som gör det lätt för just mamman.

Att man knyter an till och vill ta hand om spädbarn har inte så mycket med hormoner att göra, det är instinkter, och de har alla människor, både kvinnor och män.

Så det är nog sociala snarare än biologiska förklaringar bakom om män knyter an senare och sämre än kvinnor.

Östrogen förstärker effekten av oxytocin så kvinnor har ett litet försprång framför män.

Så nej det finns inte ett hormon som gör det lätt för kvinnor men däremot finns det ett samspel av hormoner som underlättar.

Men det betyder givetvis inte att män inte klarar av att ta hand om ett barn eller är sämre på det än kvinnor. Riktigt så enkelt är det inte.

Tex har män östrogen i kroppen också.

 

[Saile]

Jag har tänkt på tråden under dagen och funderade på det du skriver ovan, menar du här att din sambo medvetet utsätter barnet för fara?

Alltså när han lämnade rummet, var det då för att han själv ville ha en kopp kaffe och bara lämnade barnet där eller var det typ att han backade baklänges ut ur rummet för att få tag på en blöja som han tappat i hallen utanför?
När han går ut utan filt, har pojken overall mm på sig eller bara en boddey typ?
När han ställer upp babysittern på bordet är det då för att få pojken i jämnhöjd med sig själv eller menar du att han ställer upp den och sedan lämnar barnet utan uppsikt?

Jag tänker att beroende på hur situvationen ser ut behöv det inte nödvändigtvis vara ditt säkerhetstänk som är det ända rätta... Men utsätter han därmot barnet medvetet för fara är ju situvationen ganska akut.
Sedan är ju situvationen i övrigt naturligtvis väldigt trist oavsett men jag kan ändå förstå att olika tänk kring barnet kan ge många slitningar er vuxna imellan.

Bara några tankar

Nej, jag tror inte att han gör det för att han vill att något ska hända utan för att han helt enkelt inte tänker klart.

När han lämnat skötbordet så har det vart för att gå ut för att tända lampan i rummet utanför (?), samt för att gå ut med mobilen ovanför skötbordet, han ville få tyst på melodin.
Sedan är det små grejer som att han borstar tänderna med ryggen mot honom när han ligger där osv.

När han inte täckt över filten har han bara haft body och byxor (och mössa såklart).

När han ställt upp honom i babysittern är det för att få jämnhöjd med sig, men sedan har han också gått därifrån och lämnat honom på bordet eller soffan.

Självklart vill han inte att vår son ska råka illa ut men jag tror att han helt enkelt inte tänker klart som sagt.

 

[Hyacinth]

Fast vad lustigt att så många i så många trådar hävdar att iiiiingenting förändras av att skaffa barn. Skulle jag skaffa barn skulle jag vara inställd på att nu, nu jäklar kommer det ske en monumental förändring i våra liv. Min partner känner samma sak, just eftersom det är vad som skett i alla våra vänners liv när de skaffat barn.

Trots att barnhetsande bukefalister glatt hävdar att livet bara rullar på.

Jag säger samma sak.

Jag fick en förlossningsdepression, ren misär.

Och mitt liv blev helt annorlunda. Jag går inte från nattklubb direkt till jobbet längre om vi säger så. Jag kan även introt till Daniel Tiger, en helt ny skill.

 

[Mabuse]

Jag säger samma sak.

Jag fick en förlossningsdepression, ren misär.

Och mitt liv blev helt annorlunda. Jag går inte från nattklubb direkt till jobbet längre om vi säger så. Jag kan även introt till Daniel Tiger, en helt ny skill.

Det beror ju på vad man menar med förändring. Självklart ändras en del praktiska saker, man börjar anpassa jobbtider efter dagis, lär sig om barnkläder, kan inte ta sovmorgon när man är ledig, osv.

Men samtidigt skulle jag kunna vara en av dem som hävdar att man inte blir så annorlunda. Jag har samma intressen och är samma person som innan jag fick barn. Jag har samma jobb, samma vänner, bor likadant på ungefär samma ställe, med samma fritidsintressen som innan.

 

[Hyacinth]

Det beror ju på vad man menar med förändring. Självklart ändras en del praktiska saker, man börjar anpassa jobbtider efter dagis, lär sig om barnkläder, kan inte ta sovmorgon när man är ledig, osv.

Men samtidigt skulle jag kunna vara en av dem som hävdar att man inte blir så annorlunda. Jag har samma intressen och är samma person som innan jag fick barn. Jag har samma jobb, samma vänner, bor likadant på ungefär samma ställe, med samma fritidsintressen som innan.

Absolut men att så mycket praktiskt ändras var i alla fall för mig en stor skillnad.
Att jag fick min förlossningsutlösta depression underlättade ju inte, och jag har svårt att separera de två delarna. Jag kommer knappt ihåg första året.

 

[Mabuse]

Absolut men att så mycket praktiskt ändras var i alla fall för mig en stor skillnad.
Att jag fick min förlossningsutlösta depression underlättade ju inte, och jag har svårt att separera de två delarna. Jag kommer knappt ihåg första året.

Det beror väl också lite på hur man levt innan. Största skillnaden för mig är nog att min man och jag träffas mycket mindre än förut, eftersom vi numer planerar så att vi går omlott i väldigt stor utsträckning. Det var kanske lite oväntat, eller åtminstone hade inte jag tänkt på det - nu kan det utan vidare gå flera dagar där vi inte ens säger hej till varandra fast vi bor i samma lägenhet, och på helgerna är det sällan vi har tid att göra så mycket tillsammans. Förut kunde vi ju t ex städa tillsammans först och sen gå ut tillsammans, numer är en hemma och städar medan den andre tar ut barnen, osv.

 

[AgentCarter]

Jag säger samma sak.

Jag fick en förlossningsdepression, ren misär.

Och mitt liv blev helt annorlunda. Jag går inte från nattklubb direkt till jobbet längre om vi säger så. Jag kan även introt till Daniel Tiger, en helt ny skill.

Den tigern borde avlivas.

Jag tror nog att jag skulle kunna påstå att mitt liv inte har ändrats, men det har att göra med att jag inte kommer ihåg hur det var innan.

 

[Amha]

Den tigern borde avlivas.

Jag tror nog att jag skulle kunna påstå att mitt liv inte har ändrats, men det har att göra med att jag inte kommer ihåg hur det var innan.

Jag jobbar inte 200+h på en månad för att se om jag klarar av det men det är väl en rätt positiv förändring för min hälsa och ekonomin är förändrad till det bättre. Förmodligen för att jag tröttnade på hästarna dock.

 

[Kattennizze]

Det beror ju på vad man menar med förändring. Självklart ändras en del praktiska saker, man börjar anpassa jobbtider efter dagis, lär sig om barnkläder, kan inte ta sovmorgon när man är ledig, osv.

Men samtidigt skulle jag kunna vara en av dem som hävdar att man inte blir så annorlunda. Jag har samma intressen och är samma person som innan jag fick barn. Jag har samma jobb, samma vänner, bor likadant på ungefär samma ställe, med samma fritidsintressen som innan.

Jag har förändrat det mesta.....jag har slutat med intressen som helt uppslukade mig innan, jag har förlorat minst två vänner eller egentligen flera, jag har bytt både jobb och bostad. Jag har bara ett intresse kvar som jag försöker klämma in mellan jobb och "fritid" eftersom jag måste träna för att mi kropp ska orka. Jag är förkyld jämt efter jag fick mitt första barn eftersom min underliggande astma utlöstes då i en svårare variant. Jag har sålt hästen givetvis. Jag jobbar bara deltid och kommer göra det under överskådlig tid framöver. Så mitt liv är väldigt väldigt annorlunda mot hur det såg ut innan.

 

[Petruska]

Jag har förändrat det mesta.....jag har slutat med intressen som helt uppslukade mig innan, jag har förlorat minst två vänner eller egentligen flera, jag har bytt både jobb och bostad. Jag har bara ett intresse kvar som jag försöker klämma in mellan jobb och "fritid" eftersom jag måste träna för att mi kropp ska orka. Jag är förkyld jämt efter jag fick mitt första barn eftersom min underliggande astma utlöstes då i en svårare variant. Jag har sålt hästen givetvis. Jag jobbar bara deltid och kommer göra det under överskådlig tid framöver. Så mitt liv är väldigt väldigt annorlunda mot hur det såg ut innan.

Byta bostad, verkar ju vara en rätt vanlig förändring i samband med att man får barn. Eller något/några år senare. Och inte bara bostad, kring mig har många bytt från lägenhet inne i stan till villa utanför stan. Det är en förändring som leder till många förändringar, bara för att nämna ett exempel.

Styra upp matvanorna är nog en vanlig förändring också. Barn äter väldigt mycket oftare än vad jag gör om jag är ensam.

Ta vägen förbi dagis på hemvägen, är väl också en förändring. Jag tror att få som inte har barn skyndar till dagis varje dag.

 

[Mabuse]

Byta bostad, verkar ju vara en rätt vanlig förändring i samband med att man får barn. Eller något/några år senare. Och inte bara bostad, kring mig har många bytt från lägenhet inne i stan till villa utanför stan. Det är en förändring som leder till många förändringar, bara för att nämna ett exempel.

Styra upp matvanorna är nog en vanlig förändring också. Barn äter väldigt mycket oftare än vad jag gör om jag är ensam.

Ta vägen förbi dagis på hemvägen, är väl också en förändring. Jag tror att få som inte har barn skyndar till dagis varje dag.

Dagislämningar och -hämtningar är förståss en förändring, men om de gör livet så radikalt annorlunda vet jag inte. Inköp av häst eller hund har väl lika stor eller större påverkan i så fall. Just dagisfix tar väl mest tid, personlighetsomvälvande torde det sällan vara. Om något är det väl jämförbart med att få markant längre resväg åt ena hållet till jobbet, och få en oflexibel startpunkt/sluttid på dagens arbete.

Matvanorna kunde man ju önska att man styrde upp, men det verkar inte hända. Fast jag lägger betydligt mer tid på att hälla upp mjölk och skära upp äpplen nu än tidigare. Men på det stora hela är barnen mycket bättre på att anpassa sig än vad jag är på att ordna täta och regelbundna måltider. Men visst, brukar man annars fasta eller bara äta en gång om dagen, då blir det förståss en omställning att börja bo med någon som vill ha både frukost, lunch och middag.

 

[Petruska]

Dagislämningar och -hämtningar är förståss en förändring, men om de gör livet så radikalt annorlunda vet jag inte. Inköp av häst eller hund har väl lika stor eller större påverkan i så fall. Just dagisfix tar väl mest tid, personlighetsomvälvande torde det sällan vara. Om något är det väl jämförbart med att få markant längre resväg åt ena hållet till jobbet, och få en oflexibel startpunkt/sluttid på dagens arbete.

Matvanorna kunde man ju önska att man styrde upp, men det verkar inte hända. Fast jag lägger betydligt mer tid på att hälla upp mjölk och skära upp äpplen nu än tidigare. Men på det stora hela är barnen mycket bättre på att anpassa sig än vad jag är på att ordna täta och regelbundna måltider. Men visst, brukar man annars fasta eller bara äta en gång om dagen, då blir det förståss en omställning att börja bo med någon som vill ha både frukost, lunch och middag.

Ja, jag är helt med på att barn är en förändring i nivå med att skaffa hund eller häst eller så. Jag ser absolut inte att få barn som en mystiskt stor omvälvande förändring som inte ens går att föreställa sig på förhand.

Däremot var det faktiskt lite omskakande när de hade flyttat ut. Att sluta "vara förälder", där kan vi snacka om förändring! Jag kan inte riktigt förklara det, men det skakade om mig. Nästan uteslutande på ett positivt vis, dock. Men mer påtagligt en oförutsedd förändring, var det.

 

[Raderad medlem 6459]

Ja, jag är helt med på att barn är en förändring i nivå med att skaffa hund eller häst eller så.

Häst tycker jag (uppvuxen med att ha häst) inte är en jättestor grej men hund däremot, jisses alltså! Min partner vill ha hund nån gång och jag kan seriöst inte föreställa mig hur jag någonsin skulle vara beredd att ordna om mitt liv så mycket att det funkar att ha hund! Då känns ju nästan barn enklare liksom .