Pappadepression?

[Saile]

jag behöver tips, råd och kanske en gnutta stöttning.
Sen vår son föddes för ett halvår sedan har min man ändrat beteende nästan helt.
Han har kort stubin, är stressad, inte lika glad och jag har verkligen fått tjata på att han ska hjälpa mig med pojken.
I början sa han att han hade svårt att knyta an till honom, att det var därför han undvek oss och istället körde igång med diverse projekt här hemma.
När jag rider blir han jättestressad om pojken blir ledsen och istället för att anstränga sig lite så går han bara och är tyst.
Han har blivit lite bättre på att prata med pojken men det är långt ifrån önskbart. Sitter pojken i sin babysitter när han är i köket och jollrar så står han med ryggen mot honom hela tiden och bemöter inte hans "prat", om jag inte säger till. Det gör SÅ ont i mitt hjärta.
Han pratar om pojken som att han är en orolig, skrikig bebis vilket han verkligen INTE är. Han är alltid jätteglad och lugn, sen såklart blir han ledsen ibland men det är ju normalt.

Han kan bli otrevlig mot mig och snäser av mig om jag säger eller frågor honom något. Han har inte alls samma säkerhetstänk som jag med pojken. Tex, två gånger har han lämnat rummet(!) när pojken ligger på skötbordet, han ställer upp babysittern på bordet, soffan, skötbordet.. Han tänker inte på att stoppa om honom med filten när han går ut i -10.
Listan kan göras lång.

Det känns som jag inte kan be honom om något nuförtiden utan att han blir irriterad.
Jag känner mig så ledsen. Han säger själv att han blivit annorlunda, men kan inte svara på varför.

Vi har varit ihop i snart sju år och han har alltid varit den mest omtänksamma människa jag känt. Han har alltid velat ha barn och pratat mycket om det.

Jag vet inte vart jag ska vända mig? Jag orkar inte ha det såhär längre, jag vill a tillbaka min man så som han var förut. Det känns helt sjukt och jag mår så dåligt över det. Är så rädd att pojken ska påverkas av detta på något vis.
Jag är alltid glad när jag är ed pojken, även fast det värker i hela mig. Vill ju att min älskade son ska få den bästa uppväxten.
Snälla, hjälp mig.

 

[Sorbe]

Jag tror många män ändrar sig som din när barnet kommit in i livet. Att det är som att de får en chock över hur jobbigt det faktiskt kan vara hur mycket barnet verkligen kräver och att någon annan styr ens liv så som ett barn gör i början (och kanske för alltid, jag vet inte... ).
Jag känner igen mig på vissa punkter som du skriver och vet att många andra upplever sina män likadana efter att jag frågat nära och bekanta med barn.

Prata med sköterskan på BVC? De kan skicka din man vidare till kurator till exempel. Kan vara bra att prata av sig, även om han själv anser att man inte har en depression.

 

[SaraXX]

Jag känner igen mig i det mesta av det du skriver. Vårt första barn föddes 2011 och det tog alldeles för lång tid innan vi fattade att min man blivit deprimerad. Vi hade varit tillsammans i 15 år och det hade aldrig hänt innan.
Han fick till slut medicin och blev bättre men han fick ingen annan hjälp. När barn nummer två kom för drygt ett år sedan så blev det ännu värre men nu går han åtminstone i samtalsterapi.

Kan du få honom att söka hjälp? Jag vet att det kan vara en ENORM tröskel. Om det är helt omöjligt kanske han iallafall kan göra några "depressionstesten" på nätet eller så? De är såklart inte i närheten av lika bra som att komma till en som kan bedöma IRL men för min man blev det en väckarklocka och ett kvitto på att något faktiskt var fel, att han inte bara behövde "skärpa sig".

Hoppas att ni får ordning på livet ❤

/Sara

 

[Retro]

Pappor kan också få en form av förlossningsdepression. Prata med BVC eller BB och försök få kontakt med en kurator. Prata dock först med din man så han är med på det.
Hoppas det blir bättre för er!

 

[BernT]

@Sorbe

Fast nja händer det verkligen "många män"? Det ts beskriver låter inte sunt eller normalt alls. Jag känner verkligen inte igen en enda av ts punkter. Hade min sambo blivit sur och otrevlig mot mig och mer eller mindre skitit i vårt barn hade jag släpat med honom till psykologen/kurator på BVC.

Nej jag kan verkligen inte tro att det som beskrivs är normalt. Alltså nej det går bara inte. Min sambo har precis lika stark anknytning som jag till vår dotter och hon är lika trygg med båda, det tycker jag är självklart. Sen fick det säkert lite hjälp på traven eftersom jag fick ett akutsnitt under narkos och pga jag var väldigt sjuk fick ligga på uppvak i 4-5 timmar och då fick min sambo vara helt själv med bebis, så han fick säkert en kickstart i anknytning. Men ts barn är ju 6 månader så vid det här laget borde det ju inte vara sådär.

 

[Raderad medlem 6459]

Att det är som att de får en chock över hur jobbigt det faktiskt kan vara hur mycket barnet verkligen kräver och att någon annan styr ens liv så som ett barn gör i början (

Jag förstår inte hur man inte kan fatta det här innan man skaffar barn. Och varför det skulle vara svårare för män att fatta det än för kvinnor.

 

[cirkus]

@Sorbe

Fast nja händer det verkligen "många män"? Det ts beskriver låter inte sunt eller normalt alls. Jag känner verkligen inte igen en enda av ts punkter. Hade min sambo blivit sur och otrevlig mot mig och mer eller mindre skitit i vårt barn hade jag släpat med honom till psykologen/kurator på BVC.

Nej jag kan verkligen inte tro att det som beskrivs är normalt. Alltså nej det går bara inte. Min sambo har precis lika stark anknytning som jag till vår dotter och hon är lika trygg med båda, det tycker jag är självklart. Sen fick det säkert lite hjälp på traven eftersom jag fick ett akutsnitt under narkos och pga jag var väldigt sjuk fick ligga på uppvak i 4-5 timmar och då fick min sambo vara helt själv med bebis, så han fick säkert en kickstart i anknytning. Men ts barn är ju 6 månader så vid det här laget borde det ju inte vara sådär.

Men bara för att du och din sambo inte har detta problemet så känns det rätt märkligt att säga att det inte är normalt eller vanligt. Det finns ju uppenbarligen människor som mår dåligt när de fått barn, bara för att det inte är en drömsits så är det varken onormalt eller ovanligt.

 

[BernT]

Men bara för att du och din sambo inte har detta problemet så känns det rätt märkligt att säga att det inte är normalt eller vanligt. Det finns ju uppenbarligen människor som mår dåligt när de fått barn, bara för att det inte är en drömsits så är det varken onormalt eller ovanligt.

Är det verkligen normalt att man skiter i sitt barn och är dum mot mamman till sitt barn?

 

[cirkus]

Är det verkligen normalt att man skiter i sitt barn och är dum mot mamman till sitt barn?

Inte normalt som i önskvärt.

 

[Raderad medlem 6459]

Är det verkligen normalt att man skiter i sitt barn och är dum mot mamman till sitt barn?

Nej, jag tror knappast det.

 

[stjarnhimmel]

Tja.. Har man tex en depression gör väl personen ofta saker som annars inte betecknas som normalt?

Jag tror definitivt på depression eller något liknande.
TS-hoppas du kan prata med honom om att söka hjälp

 

[Tora]

Jag förstår inte hur man inte kan fatta det här innan man skaffar barn. Och varför det skulle vara svårare för män att fatta det än för kvinnor.

Alltså man kan ju tro att man förstår hur det skall vara men sen när man väl är där så visar det sig att det inte alls var som man trodde.

Helt säker kan man ju inte vara på hur en sak är innan man upplevt den.

 

[stjarnhimmel]

Jag tror många män ändrar sig som din när barnet kommit in i livet. Att det är som att de får en chock över hur jobbigt det faktiskt kan vara hur mycket barnet verkligen kräver och att någon annan styr ens liv så som ett barn gör i början (och kanske för alltid, jag vet inte... ).
Jag känner igen mig på vissa punkter som du skriver och vet att många andra upplever sina män likadana efter att jag frågat nära och bekanta med barn.

Prata med sköterskan på BVC? De kan skicka din man vidare till kurator till exempel. Kan vara bra att prata av sig, även om han själv anser att man inte har en depression.

Jag har aldrig hört någon som ändrar sig så mkt...
Visst de säger att det är jobbigt-både mammor och pappor-men..
Jag tror TS man har en depression eller liknande..

 

[Milosari]

Båda föräldrarna kan drabbas av förlossningsdepression. http://www.1177.se/Jonkopings-lan/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Forlossningsdepression/

Pappan måste få hjälp och helst ganska omgående. Vad han själv vill just nu är underordnat om han utsätter barnet för onödiga risker. Deprimerade människor uppträder ofta korkat och egoistiskt, så han kan behöva hjälp med att söka och ta sig till vården. Jag hade ringt BVC eller VC åt honom och också sett till så att han faktiskt gick på besöket.

 

[Blueberry]

jag behöver tips, råd och kanske en gnutta stöttning.
Sen vår son föddes för ett halvår sedan har min man ändrat beteende nästan helt.
Han har kort stubin, är stressad, inte lika glad och jag har verkligen fått tjata på att han ska hjälpa mig med pojken.
I början sa han att han hade svårt att knyta an till honom, att det var därför han undvek oss och istället körde igång med diverse projekt här hemma.
När jag rider blir han jättestressad om pojken blir ledsen och istället för att anstränga sig lite så går han bara och är tyst.
Han har blivit lite bättre på att prata med pojken men det är långt ifrån önskbart. Sitter pojken i sin babysitter när han är i köket och jollrar så står han med ryggen mot honom hela tiden och bemöter inte hans "prat", om jag inte säger till. Det gör SÅ ont i mitt hjärta.
Han pratar om pojken som att han är en orolig, skrikig bebis vilket han verkligen INTE är. Han är alltid jätteglad och lugn, sen såklart blir han ledsen ibland men det är ju normalt.

Han kan bli otrevlig mot mig och snäser av mig om jag säger eller frågor honom något. Han har inte alls samma säkerhetstänk som jag med pojken. Tex, två gånger har han lämnat rummet(!) när pojken ligger på skötbordet, han ställer upp babysittern på bordet, soffan, skötbordet.. Han tänker inte på att stoppa om honom med filten när han går ut i -10.
Listan kan göras lång.

Det känns som jag inte kan be honom om något nuförtiden utan att han blir irriterad.
Jag känner mig så ledsen. Han säger själv att han blivit annorlunda, men kan inte svara på varför.

Vi har varit ihop i snart sju år och han har alltid varit den mest omtänksamma människa jag känt. Han har alltid velat ha barn och pratat mycket om det.

Jag vet inte vart jag ska vända mig? Jag orkar inte ha det såhär längre, jag vill a tillbaka min man så som han var förut. Det känns helt sjukt och jag mår så dåligt över det. Är så rädd att pojken ska påverkas av detta på något vis.
Jag är alltid glad när jag är ed pojken, även fast det värker i hela mig. Vill ju att min älskade son ska få den bästa uppväxten.
Snälla, hjälp mig.

Det är inte normalt - men det är vanligt.
Vänd dig till BVC och försök att prata med honom.
Män är i regel JÄTTEDÅLIGA på att ta psykisk ohälsa på allvar och att be om hjälp (och det är antagligen därför de är överrepresenterade i självmordsstatistik).

Läs det här:
http://www.1177.se/Jonkopings-lan/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Forlossningsdepression/
http://www.1177.se/Varmland/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Depression/

Om man varit nedstämd under minst två veckor och har andra symtom på depression kan man kontakta en vårdcentral eller psykiatrisk öppenvårdsmottagning. Om man tidigare haft en depression och känner igen symtomen gäller samma sak. Man kan alltid ringa sjukvårdsrådgivningen för råd.

Om man är orolig för en deprimerad person som inte själv vill söka hjälp kan man ringa vårdcentralen eller en psykiatrisk mottagning eller kontakta sjukvårdsrådgivningen för att diskutera situationen.

 

[Saile]

Tack för alla svar. Ringde VC idag men blev hänvisad till nån slags hjälp-jour-telefon.. Kanske ska försöka ringa BVC imorgon och kolla?

Nu är han hemma och är sjuk så han har checkat ut totalt från oss. Jag tar nu pojken, hästarna (två stycken i eget stall, mockning, in-utsläpp, fodringar x4), matlagning. Känns som jag ska bryta ihop när som helst. Jag förstår ju att han ska ta det lugnt när han är sjuk (förkyld o haft feber ) men han pratar liksom knappt med mig.

 

[Sorbe]

@SorbeFast nja händer det verkligen "många män"? Det ts beskriver låter inte sunt eller normalt alls. Jag känner verkligen inte igen en enda av ts punkter. Hade min sambo blivit sur och otrevlig mot mig och mer eller mindre skitit i vårt barn hade jag släpat med honom till psykologen/kurator på BVC.

Nej jag kan verkligen inte tro att det som beskrivs är normalt. Alltså nej det går bara inte. Min sambo har precis lika stark anknytning som jag till vår dotter och hon är lika trygg med båda, det tycker jag är självklart. Sen fick det säkert lite hjälp på traven eftersom jag fick ett akutsnitt under narkos och pga jag var väldigt sjuk fick ligga på uppvak i 4-5 timmar och då fick min sambo vara helt själv med bebis, så han fick säkert en kickstart i anknytning. Men ts barn är ju 6 månader så vid det här laget borde det ju inte vara sådär.

Det är vanligare än vad man tror!
Jag tror det är såhär att eftersom du och din sambo inte alls har de problemen så tar du ju förmodligen aldrig upp det på träffar med mammagrupper, besök hos BVC osv - därav märker du inte av det.
Det är sällan något någon pratar öppet om, man kanske frågar de andra på en mammaträff hur de upplever sina män, beter sig alla "som förväntat" pratar hon vars man visar symptom på depression inte vidare om det eftersom det förmodligen inte finns något mer att ta av erfarenheter av andra, eller så skäms hon för att hennes man inte är som önskvärt.

 

[Tora]

Det är vanligare än vad man tror!
Jag tror det är såhär att eftersom du och din sambo inte alls har de problemen så tar du ju förmodligen aldrig upp det på träffar med mammagrupper, besök hos BVC osv - därav märker du inte av det.
Det är sällan något någon pratar öppet om, man kanske frågar de andra på en mammaträff hur de upplever sina män, beter sig alla "som förväntat" pratar hon vars man visar symptom på depression inte vidare om det eftersom det förmodligen inte finns något mer att ta av erfarenheter av andra, eller så skäms hon för att hennes man inte är som önskvärt.

Till vår familjegrupp så sa BVCsköterskan runt 15% av alla nyblivna pappor. Det är ju inte jättemycket men mycket mer än vad jag hade gissat på.

Tror att skämsfaktorn tyvärr är väldigt hög på det här.

 

[Mitrolle]

Min sambo har fått lite liknande med att må lite sämre första perioden med barnet, när det varit mindre sömn och den omställning det ändå är att bli förälder. Vi har pratat mycket om det och jag upplever att det blivit bättre, även om han klart kan ha dippar när det varit extra tråkigt på jobbet och han sovit dåligt t.ex.
Jag tror det är viktigt att prata, prata, prata!

 

[Sedna]

Tror att skämsfaktorn tyvärr är väldigt hög på det här.

Det tror jag med. Mammor som skäms för att barnets pappa inte beter sig som önskat och pappor som skäms för att de inte knyter an till barnet eller finner sig i föräldrarollen som förväntat. Tycker det är mycket förväntningar kring att nyblivna föräldrar ska njuta av bebisbubblan etc. Inte helt accepterat att tycka att det mest är jobbigt och att inte känna något speciellt för sitt barn.