Sv: Ord och inga visor om delad föräldraledighet:
För det första skulle jag vilja be dig om att lämna "snälla" Björk utanför det här. Det är en trist formulering som bara får mig att känna mig allt annat än snäll. (Själv utelämnade jag "snälla Ida-Sara av just det skälet...)
Hur ska jag veta vad du har för "förstånd" när du skriver såhär:
Jag håller med att problematiken är tvåsidig. KVinnors tendens att undervärdera sig, kvinnors totala ockupation av föräldrarollen, kvinnors oförmåga att ställa tuffa krav. Mm mm. Men ditt resonemang har ju hittills (enligt vad jag kan se) uteslutit alla samhälleliga faktorer som detta kan bero på. Istället för att vara ett problem för BÅDA könen (männen som inte ger med sig av makt i yrkeslivet och kvinnan som inte ger med sig makt i familjelivet) så får du det till att det "är väl bara att stå på sig"! Det är det jag menar med att du förenklar enormt. Det ÄR inte så enkelt för en man som vill vara föräldraledig om/när chefen hotar med att man blir av med sina (jätteroliga) arbetsuppgifter och när kanske dessutom sambon vägrar "ge av sina dagar" till honom. Det ÄR inte så enkelt för en kvinna att känna sig påhoppad av andra kvinnor för att hon inte är hemma alla föräldradagar utan faktiskt delar dem med sin man. Man KAN faktiskt bli påverkad av andra; av deras förutfattade meningar; deras höjda ögonbryn, snörpiga miner eller ifrågasättande.
Vad gäller kraftfull handling på individnivå så undrar jag vad du menar med den formuleringen? Du har väl inte en aning om i vilken form jag arbetar (eller inte) för jämställdhetsfrågan.
Men snälla Björk, tror du inte att jag vet det? Underskatta inte mitt förstånd bara för att jag inte håller med dig!
Självklart är jag medveten om att män bättre lön generellt. Men lika generellt är det i mina ögon att kvinnor är fega när det gäller att kräva sin rätt. Det kanske inte löser hela problematiken i samhället i dag, men om ett större antal tuffa kvinnor faktiskt börjar att ställa hårda krav och välja arbetsgivare såsom Tomas föreslog så blir det i förlängningen en förändring även på ett större plan. Kraftfull handling på individnivå har mycket större betydelse för feminismen än att du skriver vad du tycker här, på ett anonymt forum. Det är jag övertygad om.
För det första skulle jag vilja be dig om att lämna "snälla" Björk utanför det här. Det är en trist formulering som bara får mig att känna mig allt annat än snäll. (Själv utelämnade jag "snälla Ida-Sara av just det skälet...)
Hur ska jag veta vad du har för "förstånd" när du skriver såhär:
Nej, så kan man inte resonera. Du kan inte göra alla andra kvinnor eller män ansvariga för din privata lön. Det är upp till dig (och ditt lokala fack och din arbetsgivare) att förhandla och kräva lika mycket som din manliga kollega.
Jag håller med att problematiken är tvåsidig. KVinnors tendens att undervärdera sig, kvinnors totala ockupation av föräldrarollen, kvinnors oförmåga att ställa tuffa krav. Mm mm. Men ditt resonemang har ju hittills (enligt vad jag kan se) uteslutit alla samhälleliga faktorer som detta kan bero på. Istället för att vara ett problem för BÅDA könen (männen som inte ger med sig av makt i yrkeslivet och kvinnan som inte ger med sig makt i familjelivet) så får du det till att det "är väl bara att stå på sig"! Det är det jag menar med att du förenklar enormt. Det ÄR inte så enkelt för en man som vill vara föräldraledig om/när chefen hotar med att man blir av med sina (jätteroliga) arbetsuppgifter och när kanske dessutom sambon vägrar "ge av sina dagar" till honom. Det ÄR inte så enkelt för en kvinna att känna sig påhoppad av andra kvinnor för att hon inte är hemma alla föräldradagar utan faktiskt delar dem med sin man. Man KAN faktiskt bli påverkad av andra; av deras förutfattade meningar; deras höjda ögonbryn, snörpiga miner eller ifrågasättande.
Vad gäller kraftfull handling på individnivå så undrar jag vad du menar med den formuleringen? Du har väl inte en aning om i vilken form jag arbetar (eller inte) för jämställdhetsfrågan.