Once In A Lifetime hästar!

[Marty]

Jag har flera hästar som betytt mycket för mig. Min första ponny, eller min nuvarande häst som jag aldrig skulle sälja. Men det finns en ponny som har betytt mer för mig än någon annan.

Det är min ponny Lasse. En hollänsk importponny som vi hittade i ett försäljningsstall när vi inte alls skulle köpa någon mer häst. Det blev ändå så att jag fick provrida honom. Jag minns det så väl. Jag skulle provrida tre hästar. Lasse var den första. Ett stort huvud, en tjock mage och inte så mycket däremellan. Han lunkade långsamt ut från stallet. Vi hade tydligt sagt att vi ville ha en häst som var framåt, och så kom DEN DÄR? Men känslan blev en helt annan när jag fick sitta på hans rygg. Det var kärlek från start. Han var en fröjd att rida. När jag motvilligt fick hoppa av för att hoppa upp på häst nummer två så red jag 2 varv innan försäljaren sa "Du vill ha Lasse va?". Svaret var klart och häst nummer tre provred jag inte ens .

Lasse var den hästen som tog mig ut på tävlingbanan på allvar. Han gjorde allt för mig och vi var ett riktigt team. Vi var oftast placerade, och han var verkligen en fröjd att rida. Efter varje bra runda stod mamma redo med sockerbit utanför banan. Lasse nästan sökte efter mamma med blicken så fort han kom i mål.

På hemmaplan var han väldigt speciell. Han hade svårt att lita på människor och valde ut de han tyckte om. Han stod alltid och väntade på mig när jag kom hem från skolan. Han gnäggade mörkt och nickade med huvudet så fort han såg mig. Han blev min enda vän, då jag vid den här tiden var mobbad och utfryst i skolan.

Tyvärr har man ju inte turen att behålla sin "once in a lifetime"-häst för alltid. Vår saga slutade med att han fick hovledsinflammation fram till följd av att han biljarderade ganska kraftigt vilket nötte på lederna. En dag stannade vi ut oss på tävling för första gången någonsin, dagen efter var han halt . Ett år kämpade vi, men till sist fick vi ge upp. 2 februari 2005 är fortfarande en av de värsta dagarna i mitt liv. Det var dagen då jag förlorade Lasse, min bästa vän.

Det var ett tag efter han avlivats som jag träffade en vän som länge sökt häst och till sist köpt en. Jag minns att hon sa "Egentligen ville jag ju ha en häst som Lasse". Jag svarade "Jag med, men det finns bara en Lasse".

 

[tuaphua]

Min sån häst är min första ponny.
Jag började rida honom som 12-åring. Han var skvatt galen och att jag överlevde är ett under. Jag kunde för lite för en så svår häst. Jag var livrädd för honom första året och ville eg sluta. Men jag vågade inte säga upp medrytteriet.
Ägarinnan gav upp efter några år där jag haft honom själv sista året iom att hon inte iddes med honom. Han dömdes ut för lynnesfel.
Jag var då snart 15 år och grät och vägrade gå till skolan. Min mamma lyckades övertala pappa att köpa hästen. Och så blev jag med ponny.
Vi var både rödhåriga och envisa som synden. Det var några års kamp.
Sen råkade jag snubbla på himla bra tränare och jag och hästen kunde börja utbildas till något vettigt.
Jag och min Zeb växte ihop genom åren. Han höll mig vid liv då jag hade några svåra år. Och jag lyckades rehabilitera honom mentalt till en hyfsat fungerande häst. För mig funkade han fint.
Zeb var en listig jäkel som har hittat på mycket skoj och skit genom åren. Han är en av ca 3 hästar min ena tränare bara inte kunnat rida, pga sin enorma integritet. Han har satt många, många människor på plats genom åren. Och charmat en mängd folk också.
Han blev riktigt rolig att rida och vi kom till galoppiruetter och piaff. Det var inte illa med tanke på att han var en illa byggd islandskorning med 4 gångarter och då vi startade 65 orena..
Vi tricktränade och höll på med frighetsdressyr med. Och han var med mig lös och plockade svamp i skogen. Och man kunde rida utan prylar.
Zeb och jag var en på många sätt.
Jag fick ha honom i 20 år. Han fick vandra vidare då han var 30 år, innan han blev gammal. Han hade haft en så fin sommar och jag ville inte se honom bli dålig. Han reds fortfarande och tricktränade och lade sig och reste sig med mig på utan problem.
Han kollades igenom av en bra hästsjukgymnast några månader innan han togs bort. Hon älskade honom och tyckte han var finare i kroppen än många som är 15 år yngre.
Jag kommer aldrig sluta sakna min ponnygubbe. Han lärde mig så enormt mycket pga sin egen känslighet och sitt bagage. Och han gav mig faktiskt livet. Han fanns kvar tills jag ville leva själv och "klarade mig utan honom".
Många minns den lilla, fula, envisa ponnyn som faktiskt var lydigare och mer välriden än dressyrhästarna. Han gjorde avtryck!

 

[pews1972]

Vilka fantastiska historier - man gråter en skvätt när man läser ...

 

[Kallebus]

Den här gulleponken passerade under mitt liv som hästskötare.
Stor och snäll och ville helst sitta i knät.
Tänker ofta på honom och hade så gärna velat klia honom i pannan igen.
Spender S


Sen är det ju så att min egen häst hade jag ju aldrig velat vara utan.
Köpte honom som treåring och red i honom själv.
Han blir svår att ersätta den dagen han måste vandra vidare.

 

[Bison]

För mig är det Fille, underbara älskade Fellino!
Jag har aldrig träffat och kommer antagligen aldrig träffa en häst som honom.
Jag visste redan när jag läste annonsen att det var min häst. Det har varit så självklart från början.

Han har lärt mig så mycket, gett mig så mycket. Han är verkligen mitt livs kärlek. Jag skulle vilja frysa tiden, alltid få ha honom vid min sida.

 

[Piraja]

Kan nog inte välja ut en direkt. Har haft ett gäng och alla sätter sig i hjärtat av olika skäl. Har idag 2 hästar som båda är mina hjärtan och totalt olika varandra.

 

[Thrillie]

Jag hade en annan häst på foder, stod uppstallad i ett stall där andra halvan av stallet var försäljningsstall. Och en dag stod Hästen med stort H där. Längst in i boxen, en blyg mörkbrun, nästan svart valack. Helt fel häst för mig just då, men jag provred honom ändå och det gick åt skogen. Kände ändå att det var något där så jag köpte honom.
Han var på tok för svår för mig, pigg, stark och outbildad.. Jag hade turen att ha underbara, kunniga stallkamrater så det blev bättre hela tiden.
Idag är jag så glad att jag inte gav upp! Älskar den hästen av hela mitt hjärta, i år har vi hängt ihop i 5 år Har tänkt sälja honom två gånger av olika anledningar, men det har inte gått. Så sambon säger att det är inte ens någon idé att tänka tanken att sälja hästen, han blir kvar så länge han lever

 

[mily]

Min Once in a lifetime häst är jag helt övertygad är min puff som pryder min avatar. Jag kommer aldrig möta en häst som honom igen och det är få saker som kan få mig så rörd som att bara tänka på honom. Han är min soulmate helt enkelt.

Tanken var inte alls att jag skulle ha en så liten häst igen men det ska klick och så var det kört och vi hänger ihop i vått och torrt nu 9 år senare. Prins är en sådan häst man kan göra precis allt med, han är så lik mig själv att det är läskigt ibland och vi är väldigt synkade (och tjafsar som ett gammalt par ibland). Stor integritet, blir lätt förolämpad men tar absolut ingen skit, introvert, svårpåverkad och rycker på axlarna åt det mesta men går alltid emellan om andra har en dust i hagen osv, en riktig ordningsvakt Blir lätt uttråkad, alltid med på nya saker, orädd och modig, väldigt pillig och påhittig. Och man kan lita på honom i precis alla lägen, det finns inte ett ont pälsstrå på honom. Och han betyder allt för mig