Once In A Lifetime hästar!

[Wingates]

Jag vet inte om det finns någon annan liknande tråd, men jag tänkte att vi kunde berätta om våra "Once in a life time" hästar. För det är kanske fler som är som jag, som minns massor av hästar som passerat i våra liv men så finns det DEN DÄR hästen. Den som för alltid är lite extra inetsade i våra hjärtan. Man behöver inte ha ägt den, det kan ju vara grannens häst - eller ridskolehästen med liksom.

För min del är det Ragyogo, världens vackraste guldprins - som det bara klickade med för första gången jag såg honom på stället jag skulle praktisera i under gymnasiet. Såg honom springa i hagen, och det bara knäppte till i hjärtat.
Världens snällaste lilla hingst, som var lika snäll i hanteringen som i ridningen - men med ganska mycket integritet och egna åsikter. Han vägrade skritta in i stallet, men oavsett gångart så gick han alltid brevid en ändå. Sprejade man flugsprej på honom, så fick man inte ens ge honom godis sen - utan han vände demonstrativt rumpan mot en. Höll man på att trilla av så stannade han tills man satt säkert i sadeln igen - men då fick man låta honom showa lite för andra hästar istället.
Han hann bara bo i min ägo i ett halvår - men det var den bästa tiden i mitt hästliv, trots att jag numera har en son efter honom.

 

[malacogott]

Jag vet inte om det finns någon annan liknande tråd, men jag tänkte att vi kunde berätta om våra "Once in a life time" hästar. För det är kanske fler som är som jag, som minns massor av hästar som passerat i våra liv men så finns det DEN DÄR hästen. Den som för alltid är lite extra inetsade i våra hjärtan. Man behöver inte ha ägt den, det kan ju vara grannens häst - eller ridskolehästen med liksom.

För min del är det Ragyogo, världens vackraste guldprins - som det bara klickade med för första gången jag såg honom på stället jag skulle praktisera i under gymnasiet. Såg honom springa i hagen, och det bara knäppte till i hjärtat.
Världens snällaste lilla hingst, som var lika snäll i hanteringen som i ridningen - men med ganska mycket integritet och egna åsikter. Han vägrade skritta in i stallet, men oavsett gångart så gick han alltid brevid en ändå. Sprejade man flugsprej på honom, så fick man inte ens ge honom godis sen - utan han vände demonstrativt rumpan mot en. Höll man på att trilla av så stannade han tills man satt säkert i sadeln igen - men då fick man låta honom showa lite för andra hästar istället.
Han hann bara bo i min ägo i ett halvår - men det var den bästa tiden i mitt hästliv, trots att jag numera har en son efter honom.

 

[malacogott]

min gosiga häst Harry. sen har vi Garbo som inte är min och unghästen Maria.

 

[malacogott]

min gosiga häst Harry. sen har vi Garbo som inte är min och unghästen Maria.

En bild på min Harry. Ett engelskt fullblod som jag kan rejsa med ihop med andra hästar barbacka och utan huvudlag eller halsring, fast han blir het. samtid

 

[malacogott]

En bild på mitt engelska fullblod Harry. Han kan jag rejsa ihop med andra hästar barbacka och helt utan huvudlag eller halsring-även fast han blir het. Men även barn och nybörjare kan galoppera med honom i skogen och då bär han dem som ägg.

 

[matildamilton]

För min del var den där speciella hästen en travare i stallet jag hänger i. Helt underbar och vacker pålle med ett hjärta av guld. Lättskrämd som få, men aldrig gjorde han något annat än att frusta lite. Folk som menar att travare är heta och svårridna skulle träffat honom, ena dagen kunde han gå på banan i full fräs för att sen nästa dag ridas barbacka i hagen av 13 åriga mig. Grymt saknad är han av alla i stallet.

 

[hovtassfot]

Fina fina All'Gott. Min styvmamma Maria köpte honom som föl år 1994. Han är en häst som alla som varit med ett tag här på bygden kommer ihåg. Alla minns hur många gånger Maria lämnade honom i tårar efter att han hittat på något sattyg. Alla har också något minne med honom. Men när hans unghästtid var över fick Maria en underbar kompis.
Jag kommer ihåg ett tillfälle när jag var med på uteritt. All'Gott hade en extrem fobi för kossor som aldrig gick över. Han fick syn på ett gäng kor och flög några meter rakt upp så Maria åkte av. Han galopperade iväg men när Maria ropade "fika" så vände han på en femöring och kom tillbaka.
Det bästa All'Gott visste var tungmassage. Han räckte ut tungan och vill att man skulle nypa och dra i den.
Ett speciellt minne jag har med honom är när jag som 8 åring red min första hopptävling. Hade två bebisknutar på stiglädren för att få dem tillräckligt korta. Mina ben räckte inte nedanför sadelkåporna och jag fick verkligen luta mig framåt för att nå tyglarna. Men tror ni inte att vi kom runt hela banan felfritt i galopp...Han var en underbart snäll häst!

Jag kan berätta hur mycket som helst om honom. Nu är han i hästhimlen sedan snart ett år, en gammal sträckning sedan han var 2 år gjorde sig påmind när han började bli till åren. Älskad och saknad av alla!
http://forumbilder.se/F9GER/img-0829

 

[Lavinia]

Jag har så många speciella hästar.

Min förra, övervuxen connemara, som en shettis på 160 cm. Hon hade sån humor och jag saknar henne fortfarande. Sen var det arabkorsningen på ridskolan... Hon som jag nästan köpte men lät bli i sista minuten och ångrat mig sen dess. Och sen den store, taxliknande, fuxfärgade valacken som var en mycket belevad gentleman, han frågade alltid innan han brallade runt. Tyvärr förstog inte eleverna på ridskolan att han frågade så dom åkte av till höger och vänster, själv sa jag bara nej! Och så var det Dartmoor-ponnyn Jolle som slängde av barnen och jagade dom. Jag var minst så jag fick rida till honom, i början avskydde jag honom (värre buse har jag nog aldrig träffat), men sen växte vi ihop och jag ville köpa honom men fick inte...

Och såklart min bästa pärla jag har nu, som jag kämpat i över 4 år för att få igång pga skador och nu ser det ut som att vi kan åka på fälttävlansläger i slutet av April:-). Hon är helt perfekt för mig, känslig, envis och egen... Och en riktig diva.

/Lavinia

 

[Pancakes]

Jag har ju förmånen att få ha min once in a lifetime i min ägo just nu

Han kom till min ridskola som femåring, personalen hade valt ut honom redan hösten när han var fyra men eftersom han var för ung för verksamhet kom han på plats 6 januari 1997. Jag var tio år då, mest rädd hela tiden och galopperade bara på två B-ponnyer om jag fick ha handtag på sadeln. Han var busig och skuttig, feg och tjurade en del i boxen. Stod alltid med rumpan utåt. Blev till salu igen så småningom men blev inte såld. Avramlingar på provridning och liknande.

Eftersom jag var barn och feg hade jag andra favorithästar på den här tiden, men när han blev kvar så gick han från vildbase till unghäst till att bli en trevlig och vän ponny. Han gick alla sorters lektioner inklusive i grupperna för ryttare med funktionsnedsättning. Sen började hästarna hyras ut under somrarna och när jag faktiskt skulle få chansen att hyra en föll valet på honom. Det var stallägarna tillika styrelsemedlemmar (och ansvariga för honom under betestiden, annars hade mina föräldrar nog inte gått med på det) som mestadels gjorde valet. Jag hade tuffat på mig en del men var fortfarande bara en ganska medelmåttig ryttare och tolv år gammal. Under den sommaren kom kärleken som ett slag!

Efter det bodde han hos mig (inte hos mig mig, men i stallet där jag hade honom den där första sommaren) varje sommar. Vi gjorde allt möjligt även om det var stor konkurrens om honom på ridskolan. Jag red andra lite häftigare hästar med åren, explosivare, svårare och med mer kapacitet. Roligare tyckte jag ofta också. Men det var den här ponnyn som var min absoluta älskling. När det sedan var dags att pensionera honom fick jag ett telefonsamtal. "Han är till salu. Du får honom för xx summa om du vill, då kommer han inte läggas ut på annons". Jag skulle inte köpa häst, jag pluggade och pendlade. Dessutom ville jag ha en tuff häst att rida fälttävlan på. Så jag svarade "Jag måste tänka, men jag kommer aldrig säga nej". En vecka senare var affären i hamn. Mina föräldrar lovade att bistå ekonomiskt med det som behövdes om jag inte skulle reda ut det själv.

Så, 22 december 2008 bev han min Vi hänger ihop än idag, han är 24 år nu och i sitt livs form! Vi har gjort allt från hoppa, ridit på hajk, provat distans, rida terrängträning, tränat voltige, lekt lekar på ridbanan, börjat lära mig tömkörning, deltagit på rasriksen, ridit western och såklart träna och tävla dressyr som är det vi ägnar oss åt mest nuförtiden. Där har han bland annat knipit tre klubbmästartitlar

Han var ungefär allt jag inte skulle ha men kommer vara den bästa häst jag någonsin haft! Såhär fint hade de förberett honom när vi kom och hämtade honom

 

[Lizans]

Jag har tre:
Prälla: NSV travhäst, stor, varm, snäll och bar en sexåring sin runda. Stod snällt och lät sig borstas. Nästan 40 år sedan och min biljett till att bli för evigt hästbiten.
Miss Marie: Fullblod, skimmel, kom till stallet där jag jobbade som åring (bland många) red in henne, gosade extra (hon var bara underbar) men när hon kom i ordentlig träning tyckte hon inte om det, blev ledsen och höll inte. Jag hade slutat jobba men sörjde när jag såg henne. Ångrar än idag på sätt och vis att jag inte köpte henne. Hon var nära slakt när en Irländsk uppfödare köpte och jag har sedan dess med värme hoppats att hon fick måååånga fina föl på stora betesmarker. Typ 20 år sedan.
Corsika, min första egna häst. Het, vild, vacker och rödhårig. Svenskt Halvblod. Letade häst, hade ridit henne på flera kurser men ville ha yngre. Hittade ingen som kändes som henne. Köpte. Var lycklig varje stund jag såg henne. Hon fick benet avsparkat i hagen efter bara några månader. Älskade häst. Kanske 18 år sedan...

Både före och efter dessa finns massor av fina minnen och fin nutid. Fantastiska djur! Hoppas hitta en till som smälter mitt hjärta och är rolig varje dag.

 

[Dressyrtjejen_97]

Har mött två "once in a lifetime hästar" hittills, som jag tänkte presentera.

1. Sto på min barndoms ridskola
En mycket speciell häst. Såg ut som en vandrande reservdelshög, med en fruktansvärd exteriör. Rätt grov i typ. Dock rätt sött huvud. 158-159 cm i mkh.
Kom till min ridskola den våren innan jag började där (började på sommaren). Skötte henne en del redan då, för att jag tyckte hon var så söt och snäll. Red henne dock första gången först långt senare, våren 2011. (Hon kom, och jag började rida, redan 2008).
Första gången jag red henne är ju också en historia för sig... Anmälde mig till min livs näst första hopptävling, klubb-clear round 50 cm. Satte henne som 3e hands val fast jag aldrig ridit henne. Fick naturligtvis henne också Hennes problem var att hon blev extremt stark och helt opåverkbar, samt att hon hoppade till Saturnus och tillbaka. Hindrena var som sagt 50 cm, hon hoppade 110-125 cm, och galopperade dessutom som 17! Men inte det minsta osäker, trots att jag bara försökte hålla mig kvar! Ramlade dock av på mållinjen, inför en sådär 50-70 personer på läktaren Det blev dock bara startskottet för min resa, och trots det som hände gillade jag henne. Det var något speciellt med henne som fick mig att fastna direkt! Därefter hoppade vi ett otaligt antal clear round 50 cm, och startade även en klubbdressyr. Med tanke på hennes exteriör var dressyr verkligen inte hennes starka sida, men väl inne på banan gav hon verkligen 500% i varje steg, vilket ledde till en 2a plats! Vi fick 3 år tillsammans, där jag red henne väldigt ofta på lektion, red mycket privatlektion och hade väldigt kul. Orden räcker knappt till för att beskriva mina känslor för henne. Under de 3 åren hade jag det väldigt kämpigt på många sätt, med mobbning i skolan och sådär, och hon var en av de som gjorde att jag orkade fortsätta kämpa. Hon lös upp mina dagar och var min bäst vän. Trots att jag idag har egen häst, kan jag ibland fortfarande sakna henne

2. Min häst
Började som medryttare på honom i januari förra året, samtidigt som jag jobbade extra i det stallet. I början av april samma år blev jag tillfrågad om jag ville bli fodervärd på honom, och jag tackade ja direkt. 12 april i år firar vi 1 år tillsammans På så kort tid har vi redan upplevt så mycket, både medgångar och motgångar. Har upptäckt ett intresse för tömkörning, har tränat en massa och t.om. tävlat vid 2 tillfällen (1 hopp och 1 dressyr). Nu är planen inställd mot ännu flera dressyrtävlingar, och tömkörningskurs.
Till både sättet och exteriören är han som en ponny. Ser ut som någon fluffig liten B-ponny typ (fast han är 162 cm!), och har sina sina små hyss. Några exempel är när man ska hämta honom i hagen. 9/10 gånger går det jättebra, men ibland ser man att han ser alldeles busig ut i blicken och bara "hehe du ska inte ta mig, na-na-na ". Annars är han inte så mycket för det där med att ha huvudet på ens axel, det blir ju så långt ner. Då kan man ju alltid använda lillmattes huvud som stöd Eller, visst är det näsan man ska pussa? *Bonk* Och där råkade hon visst blöda näsblod.... Sen ska han också gärna klia hela huvudet mot mig. Gärna så att jag antingen nästan är på väg att ramla, eller så att jag måste ta stöd mot en vägg/dylikt. Ibland när man rider så busar han till det också, och blir jättepigg och stark. Sen när man ska försöka "galoppera ur" energin på ett civiliserat sätt ser det nog för utomstående mer ut som verklighetens Molly och Mulle....
Så han är min "lilla" busponny, älskade prinsen

 

[Reville]

Jag har mött många hästar genom åren, men vissa av dem kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och på min hud, jag har deras namn tatuerade.

 

[mollyphlox]

Jag har samlat på mej en hel del favorithästar genom åren, men stora favoriten och "ponnyn med stort p" kommer nog alltid att vara min älskade medryttarponny som jag hade äran att få känna och hålla på med i åtta år, 2005-2013. Det är hon på min avatar också.

Hon var en stor new forest, 19 år då jag blev medryttare och själv var jag 14. Kunde inte så mycket mer än grunderna och blivit lite rädd när jag trillat av en häst på ridskolan. Hon var perfekt häst för mej då och jag lärde mej så mycket av henne. Snäll och alltid trygg att rida, lite sur att sköta ibland och otroligt envis. Hade många fina stunder tillsammans med henne och sorgen var stor när åldern till slut kom ikapp henne som 27-åring. Minns henne med värme och saknar henne mycket fortfarande, jämför alla andra hästar med henne. Stort tack till dej älskade vännen

Hoppas så att jag nångång kan få tillbaka den känslan i hästeriet som jag hade med den damen.

 

[m85]

Min once in a lifetime häst är helt klart min egen

Vi träffades första gången när jag åkte utomlands och började ett nytt jobb. Då var han en 4,5 år gammal hingst och han var den där hästen som ägaren mest såg som ett problem och en besvikelse som kostade pengar. Så jag fick höra att nu var det hans sista chans annars skulle han tas bort...

Några av mina första minnen med honom är som 4,5 år gammal hingst och när ägaren skulle visa hur problematisk han var. Hästen sadlades och tränsades och ägaren satt upp och började driva med skänklarna vilket resulterade i att hästen lugnt reste sig rakt upp på bakbenen och då tar ägaren ut fötterna ur stigbyglarna, hoppar av och säger, du ser han är totalt omöjlig, och ställde in honom i boxen ! Behöver jag säga att jag såg en smart häst som tränat människorna runt honom väl...

Vid longering jagades han runt med en långpisk för att han skulle hålla sig på volten och röra sig framåt och inte vända in mot mitten. Han bet tag i linan vinklade ner öronen, stängde av blicken och bara sprang. Mitt första försök till longering som var utan långpisk resulterade i en häst som vände in och ställde sig på bakbenen och vevade med frambenen ovanför mitt huvud...då kände man sig rätt så liten...

Det var något i hans blick som jag fastnade för. Det fanns någonting där och man såg att han tänkte och iakttog allt och alla hela tiden. Ibland tänker han lite för mycket...men jag försöker hitta sätt att vända det till något positivt.

Han blev efter en tid lite mer ridbar och vi åkte på några tävlingar för att rida femårsklasserna. Jag glömmer aldrig en kompis på framridningen till första tävlingen vi åkte på som mest gapade och undrade hur jag kunde skratta när hästen tyckte att det var en god idé att gå på bakbenen hela vägen till framridningen och krydda tillvaron lite extra med diverse luftsprång. Konstigt nog har jag aldrig varit rädd utan känt mig rätt så trygg trots alla hans ideér genom åren.

Det har varit många, många tårar och lite blod och svett längs vägen men jag ångrar inte en dag att jag att jag köpte honom trots att många menade att det i deras tycke fanns bättre och mer lämpliga hästar. Men jag har aldrig lärt mig så mycket av en häst som jag gjort av honom.

Han fyller om lite drygt en månad 15 år och jag hoppas att vi får minst lika många år till ihop:

 

[Wingates]

Åh vad roligt det är att få läsa om era hästar Så många fantastiska hästar det finns, och vad vi dras till olika individer!

Själv saknar jag min så det nästan gör ont i hjärtat trots att det är 5 år sedan.

 

[Gabbi]

Jag har nog en, och det är Igatzius. Han stod på Solvalla när jag började springa där som 11-åring, och han var en av fem hästar i stallet där jag hjälpte till. (Alla var väldigt stora personligheter, troligtvis på grund av min ganska påverkansbara ålder.) Han var stor och ranglig och brun och rätt ful, men snäll mot en liten 11-åring som ville rida. Han åkte sedan därifrån, som travhästar ofta gör och jag trodde inte att jag skulle få se honom igen, men en dag flera år senare stod det en väldigt bekant häst i stallet igen. Nobil Pioneer hette han enligt den stolta ägaren, men jag kände allt igen Igatzius, och sedan kom det fram att det de facto var han, fast omdöpt av den nya ägaren. Jag är utomlands, så jag har inga bilder just nu. Kanske hittar hemma senare.

 

[pews1972]

Mitt hjärtas häst är ridponnyhingsten Elphins Roquefort RP 174
Jag köpte honom för några år sedan och skulle ha till tävling och avel men vi upptäckte en bencysta så vi valde att kastrera och sälja till en mindre ryttare.
Han är så speciell - vacker, tillitsfull, full med härlig energi, gudasnäll och levnadsglad

 

[anaby]

Jag vet inte om det finns någon annan liknande tråd, men jag tänkte att vi kunde berätta om våra "Once in a life time" hästar. För det är kanske fler som är som jag, som minns massor av hästar som passerat i våra liv men så finns det DEN DÄR hästen. Den som för alltid är lite extra inetsade i våra hjärtan. Man behöver inte ha ägt den, det kan ju vara grannens häst - eller ridskolehästen med liksom.

För min del är det Ragyogo, världens vackraste guldprins - som det bara klickade med för första gången jag såg honom på stället jag skulle praktisera i under gymnasiet. Såg honom springa i hagen, och det bara knäppte till i hjärtat.
Världens snällaste lilla hingst, som var lika snäll i hanteringen som i ridningen - men med ganska mycket integritet och egna åsikter. Han vägrade skritta in i stallet, men oavsett gångart så gick han alltid brevid en ändå. Sprejade man flugsprej på honom, så fick man inte ens ge honom godis sen - utan han vände demonstrativt rumpan mot en. Höll man på att trilla av så stannade han tills man satt säkert i sadeln igen - men då fick man låta honom showa lite för andra hästar istället.
Han hann bara bo i min ägo i ett halvår - men det var den bästa tiden i mitt hästliv, trots att jag numera har en son efter honom.

Här är min stora "hästkärlek" i livet Wirbelwind en hannoveranare importerad från Tyskland och född 1983. Han var stor....ca 180 cm men så otroligt lättsam att rida och hantera....drömhästen helt enkelt Jag köpte honom som 6-åring 1989. Vi tävlade upp till Msv B med segrar och placeringar. Jag tävlade i Elitserien som senior med honom ... jag hade just fyllt 22 år....för min Ryttarförening. Och vi hann med att hoppträna på 150 cm hinder....och det kändes inte ens som att han tog i då Det var helt magiskt att rida och hoppa den här hästen

Min nuvarande häst Tabasco påminner väldigt mycket om Wirbelwind Så jag föll ju som en fura för honom...så klart

Bilden är från en regional tävling på hemmaplan augusti 1990 i en LA-hoppning. Där vi kom 2:a

Mvh Anna

 

[millen]

Min ena once in a lifetime är en nordsvensk/connemara korsning som stod uppstallad i min kompis stall för några år sen. Fick möjligheten att rida henne några gånger, och jisses vad hon var helt perfekt för mig Vissa hade säkert kallat henne lite tråkig men hon hade allt jag letade efter kommer på mig att jämföra alla andra hästar med henne, även om det var flera år sedan hon flyttade därifrån.

Sen är det min första egna häst. Ett fullblodssto på 6 år som vi köpte av polisen efter hon blivit omhändertagen. Hade henne först på prov i 6 månader innan vi köpte, och mer godhjärtad häst får man leta efter. Hon var riden, men skulle inte alls säga att hon var INriden, utan vi fick nästan börja om från början. Men jag prioriterade inte alls ridningen, utan prio 1 var att hon skulle börja lite på mig, och hitta en trygghet främst i sig själv. Så vi skapade ju ett ganska starkt band tills vi äntligen köpte henne i slutet av sommaren. Kort därefter började hon visa symptom på att hon inte var helt frisk, kissade lite och hela tiden osv, så vi tog ju ut en veterinär och efter lite utredning visade det sig att hon hade ett väldigt långt gången urinvägsinfektion som hade spridit sig till njurarna(vi kollade henne givetvis hos vet innan vi tog hem henne). Men det fanns inget vi kunde göra i det läget. I mars fick vi hem henne och i november avlivades hon . En oförglömlig prinsessa som ställde upp på alla knasigheter matte hittade på, trots att hon egentligen tyckte det va superläskigt

Sen är det ju vissa ridskolehästar som etsat sig fast under åren, hade en förkärlek för de snabbaste och lite knäppaste hästarna

 

[lil-sis]

Nefertite är anledningen till att jag valde connemara men när det gäller hästar är jag synnerligen polygam Jag kan inte välja ut EN