Hyzenthlay
Trådstartare
Jag börjar känna mig rätt uppgiven och ledsen över min hundsituation och skulle behöva lite goda råd...
I höstas tog jag en omplacering (dobermann tik, 3 år) som inte hade bott med katt tidigare. Det lät ändå som att det skulle kunna gå bra eftersom hon hade låtit grannens katt vara ifred och inte brytt sig särskilt mycket om den alls trots att hon hade kunnat jaga den om hon velat.
Jag hade henne på prov och hon gjorde goda framsteg med mina två katter under dom två veckorna, så jag köpte henne i tron om att det snart skulle lösa sig.
Så har det inte blivit tyvärr, 8 månader senare skulle hon fortfarande vilja jaga katterna till varje pris om hon fick chansen. Hon hugger efter dom i koppel, är totalt fokuserad på att titta efter/spåra deras spår utomhus, spänner sig och skakar när hon ser dom, hukar sig och smyger osv.
Vardagen är ett ständigt vakande över vem som är ute, vem som är inne, vilken dörr som ska stängas. Stressen när man aldrig kan slappna av börjar bli jobbig. Det ständiga vaktandet har gjort mig riktigt trött, och tröttheten går ut över hunden nu. Jag är egentligen klickertränare och var helt inställd på skvallerträning och motbetingning för hela slanten men nu har relationen med hunden blivit riktigt tråkig och påminner mer om CM-skolan...
Känns fruktansvärt att hela hundägandet har blivit förgiftat av känslorna av besvikelse, uppgivenhet och ilska som kommer varje gång det uppstår en "kattsituation".
Jag skäms över att tänka på omplacering eftersom jag lovade den förra ägaren att hon inte skulle behöva flytta runt, men jag orkar inte ha det så här i resten av hundens liv. Hon mår inte bra och jag mår inte bra. Antingen måste det fungera med katterna eller så får hon flytta, för katterna vill jag absolut inte omplacera iallafall.
Är det bara att ge upp och börja fundera på att hitta ännu ett hem till henne eller finns det något jag skulle kunna pröva som kan fungera?
I höstas tog jag en omplacering (dobermann tik, 3 år) som inte hade bott med katt tidigare. Det lät ändå som att det skulle kunna gå bra eftersom hon hade låtit grannens katt vara ifred och inte brytt sig särskilt mycket om den alls trots att hon hade kunnat jaga den om hon velat.
Jag hade henne på prov och hon gjorde goda framsteg med mina två katter under dom två veckorna, så jag köpte henne i tron om att det snart skulle lösa sig.
Så har det inte blivit tyvärr, 8 månader senare skulle hon fortfarande vilja jaga katterna till varje pris om hon fick chansen. Hon hugger efter dom i koppel, är totalt fokuserad på att titta efter/spåra deras spår utomhus, spänner sig och skakar när hon ser dom, hukar sig och smyger osv.
Vardagen är ett ständigt vakande över vem som är ute, vem som är inne, vilken dörr som ska stängas. Stressen när man aldrig kan slappna av börjar bli jobbig. Det ständiga vaktandet har gjort mig riktigt trött, och tröttheten går ut över hunden nu. Jag är egentligen klickertränare och var helt inställd på skvallerträning och motbetingning för hela slanten men nu har relationen med hunden blivit riktigt tråkig och påminner mer om CM-skolan...
Känns fruktansvärt att hela hundägandet har blivit förgiftat av känslorna av besvikelse, uppgivenhet och ilska som kommer varje gång det uppstår en "kattsituation".
Jag skäms över att tänka på omplacering eftersom jag lovade den förra ägaren att hon inte skulle behöva flytta runt, men jag orkar inte ha det så här i resten av hundens liv. Hon mår inte bra och jag mår inte bra. Antingen måste det fungera med katterna eller så får hon flytta, för katterna vill jag absolut inte omplacera iallafall.
Är det bara att ge upp och börja fundera på att hitta ännu ett hem till henne eller finns det något jag skulle kunna pröva som kan fungera?