Sv: Olycklig hund?
En liten uppdatering om hur det har gått...
Det har varit ett år av slit och tålamodsprövning! Det är mycket jobb kvar och frågan är om någonsin kommer bli som en "vanlig" hund. Men hur hon var för ett år sen och nu är som natt och dag. Hon är kontaktsökande på ett helt annat sätt, eller rättare sagt nu är hon kontaktsökande. Hon visar tydligt att hon vill vara med och göra saker, även om hennes rädsla många gånger hindrar henne. Hon älskar att åka bil och vet så väl när hon och den andra hunden ska få följa med, vilket de oftast får. Då står hon i sin korg med hög svans och spetsade öron och väntar på att bli hämtad. Pappisen har vart till stor hjälp! Han är hennes stora trygghet.
Idag när jag kom hem från jobbet kom hon springande till mig, ställde sig upp mot mina ben, viftade på svansen och ville bli klappad!
Det låter jättefuttigt när jag skriver det så här, men det kändes som något som aldrig skulle kunna hända någonsin för ett år sen.
Men jag har lite frågor, hur ska jag kunna "peppa" henne när jag ser att hon vill göra nåt men inte vågar? Blir jag för ivrig eller entusiastisk blir hon rädd, man får vara ganska sval och cool när man umgås med henne. Och hur ska jag få henne att känna samma trygghet för oss som hon gör för pappisen? Han börjar bli gammal nu, 13 i år. Jag är rädd att går han bort är vi tillbaka på ruta ett?
Visar lite bilder oxå när jag ändå är igång
En av de första bilderna på henne
Nu kommer hon fram frivilligt och vill gärna vara där vi är, här ligger hon jämte sonen då 6 månader.
På sonens namngivning i höstas kryssade hon runt bland gästerna under ceremonin utan problem. Så länge de inte försöker ta i henne vill säga
Nyaste bilden på henne, hon älskar sol och värme!