P
Pem
Jag är verkligen inte lagd åt det vidskepliga eller skrockfulla hållet men jag tror min hjärna har fått en knäpp av att vara gravid.
Jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka att något hemskt kommer att hända bebisen i magen. Mitt liv är för bra, någonting hemskt måste hända, man kan inte "ostraffat" gå runt och ha det så här bra. Jag har en superunderbar sambo, roligt jobb, familj och vänner, lätt och okomplicerad graviditet utan krämpor, bra ekonomi och i allmänhet är jag lycklig. Någon gång måste jag bara ha otur. Alldeles säkert kommer mitt barn att dö i magen på mig, troligtvis när jag gått någon vecka över tiden. Alternativ föds den lilla killen svårt skadad, men det mest troliga är ändå att barnet oförklarligt dör i magen
.
Knäppa, knäppa mig.... Jag vet att jag borde gå runt och bara njuta den här tiden innan det blir för tungt och jobbigt (går in i v 29 imorgon). Jag vågar knappt planera inför föräldraledigheten eftersom jag är så rädd att jag inte kommer att ha någon anledning att vara föräldraledig... .
Kan det vara så att man skapar sig saker att oroa sig för när man inte har några verkliga problem. Jag menar, bebis i min mage har antagligen statistisk sett en av de bästa chanserna i världen att klara sig. Han får bo i en frisk, skötsam 29 årig svensk kvinna som följer mvcs alla föreskrifter och som lever allmänt nyttigt och inte ens varit förkyld under graviditeten.
I veckan tvingade jag mig att gå ut och köpa ett par bebisklädesplagg. Känns lite som att utmana ödet men efter att sambon fått med mig på att beställa vagn också så känns som det är försent för sådana tankar :smirk: .
Jag kommer hela tiden på mig själv med att tänka att något hemskt kommer att hända bebisen i magen. Mitt liv är för bra, någonting hemskt måste hända, man kan inte "ostraffat" gå runt och ha det så här bra. Jag har en superunderbar sambo, roligt jobb, familj och vänner, lätt och okomplicerad graviditet utan krämpor, bra ekonomi och i allmänhet är jag lycklig. Någon gång måste jag bara ha otur. Alldeles säkert kommer mitt barn att dö i magen på mig, troligtvis när jag gått någon vecka över tiden. Alternativ föds den lilla killen svårt skadad, men det mest troliga är ändå att barnet oförklarligt dör i magen
. Knäppa, knäppa mig.... Jag vet att jag borde gå runt och bara njuta den här tiden innan det blir för tungt och jobbigt (går in i v 29 imorgon). Jag vågar knappt planera inför föräldraledigheten eftersom jag är så rädd att jag inte kommer att ha någon anledning att vara föräldraledig...
.Kan det vara så att man skapar sig saker att oroa sig för när man inte har några verkliga problem. Jag menar, bebis i min mage har antagligen statistisk sett en av de bästa chanserna i världen att klara sig. Han får bo i en frisk, skötsam 29 årig svensk kvinna som följer mvcs alla föreskrifter och som lever allmänt nyttigt och inte ens varit förkyld under graviditeten.
I veckan tvingade jag mig att gå ut och köpa ett par bebisklädesplagg. Känns lite som att utmana ödet men efter att sambon fått med mig på att beställa vagn också så känns som det är försent för sådana tankar :smirk: .
