Olika klädstilar

[Singoalla]

Jag läser inte alls inför mycket, jag läser rakt upp och ned vad du skriver. Istället för att slå ifrån dig så tycker jag att du ska fundera ett extra varv istället. Och läs @parellikusken s otroligt viktiga inlägg till dig.

Fattar inte vad du håller på med. Slutar diskutera med dig nu.

 

[Petruska]

Det påminner mig om när en bekant beskrev en person som "lite bohemisk". Jag frågade hurdå bohemisk, för jag hör sällan människor beskrivas så och har inte någon klar bild av hur en bohem är. Svaret blev "Ja du vet, hen bröt sig in i mataffären och tog hem några kilo morötter, rotfrukter och så." Vet inte vilket svar jag hade väntat mig, men blev inte särskilt mycket klokare av det jag fick.

Du ser! Jag är på tok för präktig! Jag går alltid till mataffären medan den är öppen och sen betalar jag på ett ordinärt småborgerligt vis för mina morötter och rotfrukter.

 

[Singoalla]

@Singoalla Och jag tycker det kan vara riktigt jobbigt att det emellanåt förutsätts att jag är gay pga. hur jag klär mig. Även fått höra att jag klär mig så stereotypiskt lesbiskt, vilket gjort att jag försöker undvika det och har på mig mer feminina kläder än jag annars skulle haft. Vill inte riskera att bli utsatt för andras fördomar.
I en del sammanhang bryr jag mig inte, låter folk tro vad de vill. Medan i andra sammanhang vill jag inte att min sexualitet ska vara synlig, jag vill smälta in då. Vill att människor ska se mig för den jag är, och inte enbart min sexualitet.
För mig kan det vara komplicerat att klä på mig på morgonen, då jag ofta inte känner att jag kan klä mig i det jag trivs bäst i och tycker är finast, då det för mig kan bli obekvämt att gå klädd så pga. folks fördomar.

Jag definierar mig heller inte som lesbisk, utan som queer.

Förstår verkligen det, det är hemskt att det ska behöva vara så. Det är väl också, gissar jag, en utav anledningarna till att jag själv klär mig som jag gör. Att det inte väcker anseende. Jag blir obekväm bara jag klippt mig och ska gå in på kontoret på morgonen och folk lyfter blicken. Jag har alltid ogillat att dra uppmärksamhet till mig när jag kliver in i ett rum, och då har väl klädstilen följt därefter och jag har lärt mig uppskatta och gilla det diskreta. Hemskt tragiskt att du inte alltid känner att du kan klä dig som du vill, nu vet jag ju inte hur du känner men själv tycker jag ju att sexualitet är så känsligt också. Har enklare att ta folks tyckande och fördomar kring andra områden men sexualiteten blir så naken. Hoppas att vi ska komma lite längre i samhället och öka acceptansen för och vanan vid att folk helt enkelt ser olika ut, är olika och har olika sexualitet och könsidentitet. Så det inte behöver bli ett sånt ståhej över att sticka ut. Det drabbar verkligen folk illa.

 

[parellikusken]

Förstår verkligen det, det är hemskt att det ska behöva vara så. Det är väl också, gissar jag, en utav anledningarna till att jag själv klär mig som jag gör. Att det inte väcker anseende. Jag blir obekväm bara jag klippt mig och ska gå in på kontoret på morgonen och folk lyfter blicken. Jag har alltid ogillat att dra uppmärksamhet till mig när jag kliver in i ett rum, och då har väl klädstilen följt därefter och jag har lärt mig uppskatta och gilla det diskreta. Hemskt tragiskt att du inte alltid känner att du kan klä dig som du vill, nu vet jag ju inte hur du känner men själv tycker jag ju att sexualitet är så känsligt också. Har enklare att ta folks tyckande och fördomar kring andra områden men sexualiteten blir så naken. Hoppas att vi ska komma lite längre i samhället och öka acceptansen för och vanan vid att folk helt enkelt ser olika ut, är olika och har olika sexualitet och könsidentitet. Så det inte behöver bli ett sånt ståhej över att sticka ut. Det drabbar verkligen folk illa.

På universitetet försöker jag vara neutral, några få vet att jag inte är straight, men det är för att jag valt att tala om det då det varit relevant i samtal vi haft. Resten vill jag inte ska veta personliga saker om mig, de är bara kursare och inga vänner liksom. Vill inte att de ska spekulera om min sexualitet, bara för att jag är mest bekväm i ett mer manligt könsuttryck. Därför väljer jag mer neutrala kläder på universitetet.
Men å andra sidan är jag öppen med min sexualitet, lever inte i någon garderob direkt. Har inga skamkänslor i relation till min sexualitet heller. Dock är jag ju inte lesbisk såsom folk tror, jag är queer, vilket väl gör att det är obekvämt att folk antar att jag är det.

Och att sticka ut från mängden är såklart jobbigt.

 

[Petruska]

På universitetet försöker jag vara neutral, några få vet att jag inte är straight, men det är för att jag valt att tala om det då det varit relevant i samtal vi haft. Resten vill jag inte ska veta personliga saker om mig, de är bara kursare och inga vänner liksom. Vill inte att de ska spekulera om min sexualitet, bara för att jag är mest bekväm i ett mer manligt könsuttryck. Därför väljer jag mer neutrala kläder på universitetet.
Men å andra sidan är jag öppen med min sexualitet, lever inte i någon garderob direkt. Har inga skamkänslor i relation till min sexualitet heller. Dock är jag ju inte lesbisk såsom folk tror, jag är queer, vilket väl gör att det är obekvämt att folk antar att jag är det.

Och att sticka ut från mängden är såklart jobbigt.

Jag har någon liknande strategi i jobbet, särskilt när jag undervisar. Jag vill inte att min klädsel och stil ska berätta särskilt mycket om mig för studenterna, så jag väljer kläder för dagen på ett lite annat sätt när jag ska undervisa eller vara offentlig på annat vis, än jag gör om jag bara ska hålla på med mitt och hasa runt bland kollegor och vänner.

De skillnader jag gör, handlar i rätt hög grad om genusuttryck och kroppsuppfattning. Det är personliga saker, där jag inte vill vara exponerad för personer som jag samtidigt ska undervisa.

Men jag vill inte heller klä ut mig. Jag klär tex inte ut mig till en lätt konservativ, feminin dam. Men kanske klär jag ut mig till en oneurotisk lärare istället för en svårt självupptagen. Kläderna får gärna skydda mig lite i de här situationerna.

 

[monster1]

@Singoalla Och jag tycker det kan vara riktigt jobbigt att det emellanåt förutsätts att jag är gay pga. hur jag klär mig. Även fått höra att jag klär mig så stereotypiskt lesbiskt, vilket gjort att jag försöker undvika det och har på mig mer feminina kläder än jag annars skulle haft. Vill inte riskera att bli utsatt för andras fördomar.
I en del sammanhang bryr jag mig inte, låter folk tro vad de vill. Medan i andra sammanhang vill jag inte att min sexualitet ska vara synlig, jag vill smälta in då. Vill att människor ska se mig för den jag är, och inte enbart min sexualitet.
För mig kan det vara komplicerat att klä på mig på morgonen, då jag ofta inte känner att jag kan klä mig i det jag trivs bäst i och tycker är finast, då det för mig kan bli obekvämt att gå klädd så pga. folks fördomar.

Jag definierar mig heller inte som lesbisk, utan som queer.

Trist, jag måste erkänna att jag inte ens har en aning om hur en stereotypisk lesbisk klädstil ser ut. Det känns för mig konstigt att man skulle kunna läsa av en persons sexualitet på hur den klär sig.

 

[monster1]

Ibland sticker man ju ut av ingenting det är ju som att varje plats har sin egen stil. När jag flyttade ned hit tyckte jag alla hade likadana kläder på sig. Luvtröja med tribaltryck, skinnyjeans och converse. Nu när jag bott här ett tag så känner jag snarare att jag sticker ut när jag är i sthlm och hälsar på familjen för att jag är "nedklädd" om jag jämför med andra som rör sig runt mig. Jag rör mig på söder så det är mycket Acne och Naked (tror jag, jag hänger liksom inte med längre).

 

[Singoalla]

På universitetet försöker jag vara neutral, några få vet att jag inte är straight, men det är för att jag valt att tala om det då det varit relevant i samtal vi haft. Resten vill jag inte ska veta personliga saker om mig, de är bara kursare och inga vänner liksom. Vill inte att de ska spekulera om min sexualitet, bara för att jag är mest bekväm i ett mer manligt könsuttryck. Därför väljer jag mer neutrala kläder på universitetet.
Men å andra sidan är jag öppen med min sexualitet, lever inte i någon garderob direkt. Har inga skamkänslor i relation till min sexualitet heller. Dock är jag ju inte lesbisk såsom folk tror, jag är queer, vilket väl gör att det är obekvämt att folk antar att jag är det.

Och att sticka ut från mängden är såklart jobbigt.

Tar emot att gilla ditt inlägg men ja, jag hör dig. Det är konstigt det där att folk ska spekulera i sexualiteter alls. Har vi så stort behov av att placera in folk i fack att vi tar oss rätten och sitta och fantisera kring det mest privata i en människas liv, vem den ligger med?

En anekdot om sexualitet och kläder. Nu ska jag försöka berätta det här utan att det låter som en riktig snyfthistoria, för det är sedan länge överkommet och idag ser jag det mest som en intressant reflektion. Men efter ett övergrepp i tonåren så fick jag ett sånt där traditionellt slamprykte i min skola. Man fick göra vad man ville med mig sades det, för det hade ju han sagt. Så det var några år av ”slampan”, eller ”dum blondin” var också en del som sa. Madrass osv. Så för mig tog det en tvärvändning när jag äntligen fick sluta högstadiet. Jag bytte till en skola långt bort och klädde mig medvetet väldigt propert, för på den tiden så VILLE jag att folk skulle tro att jag var pryd och konservativ. Jag ville på alla sätt jag kunde signalera att jag var intelligent och ordningsam. Det var bara pennkjolar och stickade koftor. Jag sparade ut min naturliga mellanblonda hårfärg och ville absolut inte bleka slingor som jag gjort innan. Det spillde till och med över på intressen, jag började läsa mycket och lyssna på klassisk musik. Började spela cello och sjunga i kör. Ja, ni har bilden. Även om intressena faktiskt blev genuina med tiden så släppte pressen på att se proper ut med åren. Jag minns så väl när jag blekte håret igen när jag var 24 och kände mig helt befriad över att ”våga” vara ljusblond igen. Att vara sexuellt frisläppt vågade jag dock inte förrän för några år sedan. Men jag tror att min klädstil rotade sig någonstans på vägen och viljan att se ordningsam och proper ut satte sig djupt. Så att folk ska ta mig på allvar, att de ska se att jag har integritet och är klipsk. Jag älskar kläderna idag och går fortfarande på operan och på kyrkokonserter. Jag är nöjd med utfallet av det hela och behovet av att ”tala om någonting” med mitt utseende har minskat markant. Jag vet att jag har integritet oavsett hur många jag ligger med. Men ibland tänker jag på hur den här delen av mig utvecklades och hur det där övergreppet knuffade allt i en viss riktning.

 

[Petruska]

Trist, jag måste erkänna att jag inte ens har en aning om hur en stereotypisk lesbisk klädstil ser ut. Det känns för mig konstigt att man skulle kunna läsa av en persons sexualitet på hur den klär sig.

Heterosexuella ser ju heterosexuella ut, så då faller det sig ju naturligt att homosar ser homo ut.

Jag tänker att det är väldigt självklart att vi ser ut - klär oss och rör oss och för oss - så att viktiga sociala och psykologiska behov kan bli mötta. Det skulle ju vara skitjobbigt att vara lesbisk om det inte fanns något alls att gå på när en undrar om en annan person också är lesbisk. Till exempel. Men det är ju inte bara kläder, och inte kläder på något helt enkelt vis. Precis som med heteron, det finns stora variationer inom grupperna.

 

[parellikusken]

Jag har någon liknande strategi i jobbet, särskilt när jag undervisar. Jag vill inte att min klädsel och stil ska berätta särskilt mycket om mig för studenterna, så jag väljer kläder för dagen på ett lite annat sätt när jag ska undervisa eller vara offentlig på annat vis, än jag gör om jag bara ska hålla på med mitt och hasa runt bland kollegor och vänner.

De skillnader jag gör, handlar i rätt hög grad om genusuttryck och kroppsuppfattning. Det är personliga saker, där jag inte vill vara exponerad för personer som jag samtidigt ska undervisa.

Men jag vill inte heller klä ut mig. Jag klär tex inte ut mig till en lätt konservativ, feminin dam. Men kanske klär jag ut mig till en oneurotisk lärare istället för en svårt självupptagen. Kläderna får gärna skydda mig lite i de här situationerna.

Det handlar väl om integritet på något sätt, att man vill behålla en del av mig själv ifred för andra.

 

[parellikusken]

Tar emot att gilla ditt inlägg men ja, jag hör dig. Det är konstigt det där att folk ska spekulera i sexualiteter alls. Har vi så stort behov av att placera in folk i fack att vi tar oss rätten och sitta och fantisera kring det mest privata i en människas liv, vem den ligger med?

En anekdot om sexualitet och kläder. Nu ska jag försöka berätta det här utan att det låter som en riktig snyfthistoria, för det är sedan länge överkommet och idag ser jag det mest som en intressant reflektion. Men efter ett övergrepp i tonåren så fick jag ett sånt där traditionellt slamprykte i min skola. Man fick göra vad man ville med mig sades det, för det hade ju han sagt. Så det var några år av ”slampan”, eller ”dum blondin” var också en del som sa. Madrass osv. Så för mig tog det en tvärvändning när jag äntligen fick sluta högstadiet. Jag bytte till en skola långt bort och klädde mig medvetet väldigt propert, för på den tiden så VILLE jag att folk skulle tro att jag var pryd och konservativ. Jag ville på alla sätt jag kunde signalera att jag var intelligent och ordningsam. Det var bara pennkjolar och stickade koftor. Jag sparade ut min naturliga mellanblonda hårfärg och ville absolut inte bleka slingor som jag gjort innan. Det spillde till och med över på intressen, jag började läsa mycket och lyssna på klassisk musik. Började spela cello och sjunga i kör. Ja, ni har bilden. Även om intressena faktiskt blev genuina med tiden så släppte pressen på att se proper ut med åren. Jag minns så väl när jag blekte håret igen när jag var 24 och kände mig helt befriad över att ”våga” vara ljusblond igen. Att vara sexuellt frisläppt vågade jag dock inte förrän för några år sedan. Men jag tror att min klädstil rotade sig någonstans på vägen och viljan att se ordningsam och proper ut satte sig djupt. Så att folk ska ta mig på allvar, att de ska se att jag har integritet och är klipsk. Jag älskar kläderna idag och går fortfarande på operan och på kyrkokonserter. Jag är nöjd med utfallet av det hela och behovet av att ”tala om någonting” med mitt utseende har minskat markant. Jag vet att jag har integritet oavsett hur många jag ligger med. Men ibland tänker jag på hur den här delen av mig utvecklades och hur det där övergreppet knuffade allt i en viss riktning.

Trauman i livet sätter sina spår i det mesta, tyvärr. Jag har under hela min uppväxt varit väldigt mobbad i skolan, antar att det är därför jag tycker det är jobbigt att sticka ut. Hann dessutom med att ha pojkvän i fem-sex år innan jag vågade vara öppen med min sexualitet, rädsla för att sticka ut och bli utsatt för mobbning igen.
Men jag antar att jag alltid på något sätt utstrålat att jag inte är straight då tjejer redan i högstadiet berättade att de var kär i mig. Jag var dock inte alls öppen med min läggning då, så hände aldrig något mer. Men å andra sidan har jag sedan jag var förbi rosa prinsess-åldern klätt mig med ett mer maskulint känsuttryck, så kan vara det som gjorde det.

 

[parellikusken]

Heterosexuella ser ju heterosexuella ut, så då faller det sig ju naturligt att homosar ser homo ut.

Jag tänker att det är väldigt självklart att vi ser ut - klär oss och rör oss och för oss - så att viktiga sociala och psykologiska behov kan bli mötta. Det skulle ju vara skitjobbigt att vara lesbisk om det inte fanns något alls att gå på när en undrar om en annan person också är lesbisk. Till exempel. Men det är ju inte bara kläder, och inte kläder på något helt enkelt vis. Precis som med heteron, det finns stora variationer inom grupperna.

Ja, på något sätt så vet jag oftast om någon är gay eller inte. Antar att det har med kläder och stil att göra, men också med personlighet gissar jag. Har en bra gaydar, men det inte hur den fungerar.

 

[Kattennizze]

Du ser! Jag är på tok för präktig! Jag går alltid till mataffären medan den är öppen och sen betalar jag på ett ordinärt småborgerligt vis för mina morötter och rotfrukter.

Men du odlar väl också lite småborgerliga tomater på din balkong i stan?

 

[monster1]

Heterosexuella ser ju heterosexuella ut, så då faller det sig ju naturligt att homosar ser homo ut.

Jag tänker att det är väldigt självklart att vi ser ut - klär oss och rör oss och för oss - så att viktiga sociala och psykologiska behov kan bli mötta. Det skulle ju vara skitjobbigt att vara lesbisk om det inte fanns något alls att gå på när en undrar om en annan person också är lesbisk. Till exempel. Men det är ju inte bara kläder, och inte kläder på något helt enkelt vis. Precis som med heteron, det finns stora variationer inom grupperna.

Hm jag har nog aldrig tänkt på det att man klär sig heterosexuellt jag har nog tänkt att det är en fördom att man skulle kunna se på utsidan vilken sexualitet folk har. Om det nu inte står i tryck på t-shirten då.

 

[Petruska]

Men du odlar väl också lite småborgerliga tomater på din balkong i stan?

Nej, på landet. I stan bor jag så trafikutsatt att jag inte vill odla något som går att äta på min balkong.

 

[Petruska]

Ja, på något sätt så vet jag oftast om någon är gay eller inte. Antar att det har med kläder och stil att göra, men också med personlighet gissar jag. Har en bra gaydar, men det inte hur den fungerar.

Jag tycker också att jag vanligtvis vet. Fast jag roar mig med att kalla det heterodar, som en liten normkritisk lek. Heteron syns, gayfolk är som vanligt. Envisas jag.

 

[Seabaz]

Spin off på uniktråden. Det finns så otroligt många olika typer av klädstilar och nu undrar jag.
Varför väljer man en viss stil?
Är vissa stilar bättre än andra?
Finns det kanske någon som rent av är motbjudande?
Hade du en annan stil tidigare än den du har idag? Varför/varför inte?

När jag var 12 år hade jag jazzbyxor och stor nike eller fila tjocktröja (fejk, inköpta på semester pp kanarieöarna) samt var avundsjuk på alla som hade riktiga buffalooskor. (Jag hade fejk platåskor). Denna klädstil har jag inte idag

 

[Derivata]

Fast pratar vi bara EN klädstil, måste man vara helt dedikerad till en, det känns opraktiskt.

Jag är
1. Extremfritidsmänniskan, underställ och vandrarbyxor, alltid i fjällen eller ute med barnen på helgerna
2. Jeans och collagetröjemamman
3. Sommarflicka i stora blommiga klänningar
4. Hemmakontorschefen oftast med snyggare snitt av jeans, tröja skjorta eller blus.
5. Chefen som inte vill sitta på kontoret och drar på sig varselkläderna och går ut och jobbar.
6. Huvudkontorschefen som plockar fram slacksen (det är nu det där försöket att hitta en business cool stil börjar)
7. Kostymsammanhangen, som sagt Jag försöker att se business cool ut utan att bli tantig, gillar inte för feminina utstyrslar och känner mig utklädd i kostym. Huvudsaken är att klädena ger mig självkänsla att stå mot ”lillagumman”-attityder

Utmaningen ligger i att ha en kapselgarderob som fixar alla mina klädbehov Jag använder samtliga klädnivåer varje vecka

Men hur som så signalerar ju varje nivå av mig något

 

[monster1]

Fast pratar vi bara EN klädstil, måste man vara helt dedikerad till en, det känns opraktiskt.

Jag är
1. Extremfritidsmänniskan, underställ och vandrarbyxor, alltid i fjällen eller ute med barnen på helgerna
2. Jeans och collagetröjemamman
3. Sommarflicka i stora blommiga klänningar
4. Hemmakontorschefen oftast med snyggare snitt av jeans, tröja skjorta eller blus.
5. Chefen som inte vill sitta på kontoret och drar på sig varselkläderna och går ut och jobbar.
6. Huvudkontorschefen som plockar fram slacksen (det är nu det där försöket att hitta en business cool stil börjar)
7. Kostymsammanhangen, som sagt Jag försöker att se business cool ut utan att bli tantig, gillar inte för feminina utstyrslar och känner mig utklädd i kostym. Huvudsaken är att klädena ger mig självkänsla att stå mot ”lillagumman”-attityder

Utmaningen ligger i att ha en kapselgarderob som fixar alla mina klädbehov Jag använder samtliga klädnivåer varje vecka

Men hur som så signalerar ju varje nivå av mig något

Nog för att jag klär mig i olika plagg när jag gör olika saker men grunden är typ det samma. Jag har alltid många lager, halsduk/sjal, gärna koftor eller koftliknande grejer, boots, sneakers eller ankelhöga gummistövlar och mössa/solhatt eller liknande huvudbonad.

 

[Bison]

Jag har aldrig tänkt på att klä mig på ett visst sätt för att passa in, signalera något eller för att folk ska få en viss bild av mig. Annat än typ bröllop där det är klädkod eller på jobbet där jag har uniform. Den brukar jag spejsa till med rymdsnodd i håret och örhängen från barnavdelningen, glittriga dinosaurier, glasstrutar, legobitar eller något annat kul

Jag klär mig som jag vill, oftast tajta jeans och färgglad top eller tröja med roligt tryck.
I bland har jag chinos, skjorta och stickad tröja. Har på mig det jag känner för helt enkelt.
Det enda jag märkt är att mina kläder ofta gör att folk upplever mig som betydligt yngre än vad jag är.