Man rider och rider och rider. Ofta är resultatet samma, samma. Eller så får man till något som är bättre än förut och då blir man ju glad. Sen finns det de där wow-upplevelserna, där världen stannar och nivån på ridningen plötsligt är flera steg över standard. Ett litet besök i framtiden skulle man kunna kalla det.
Sen när wow-upplevelsen gått över så undrar man vad sjutton man gjorde för att hamna där. Det är ju mer regel än undantag att man inte hittar tillbaka.
Idag hade jag ett, eller rättare sagt två, sådana ögonblick. Jag och senioren travade på hemvägen och plötsligt upplevde jag en självbärighet och en balans jag inte känt förut. Visst har vi varit där och nosat tidigare, men nu var det extra tydligt. Senioren var helt med mig, varken bakom hand eller mot handen, mellan hjälperna och med bara ett ytterst lätt stöd på tygeln. Tidigare har jag fått ha mer kontakt med tygeln men nu bar han sig själv bättre och tygeln fanns bara med för finlir. Så skoj!
Men efter en skritt på längre tygel så hittade jag så klart inte tillbaka. Nåväl, det var kul så länge det varade.
Sen när wow-upplevelsen gått över så undrar man vad sjutton man gjorde för att hamna där. Det är ju mer regel än undantag att man inte hittar tillbaka.
Idag hade jag ett, eller rättare sagt två, sådana ögonblick. Jag och senioren travade på hemvägen och plötsligt upplevde jag en självbärighet och en balans jag inte känt förut. Visst har vi varit där och nosat tidigare, men nu var det extra tydligt. Senioren var helt med mig, varken bakom hand eller mot handen, mellan hjälperna och med bara ett ytterst lätt stöd på tygeln. Tidigare har jag fått ha mer kontakt med tygeln men nu bar han sig själv bättre och tygeln fanns bara med för finlir. Så skoj!
Men efter en skritt på längre tygel så hittade jag så klart inte tillbaka. Nåväl, det var kul så länge det varade.