eyz
Trådstartare
Hur gör ni separerade föräldrar med barnen på sommaren, hur resonerar ni?
Jag och exet är inte helt överrens om hur vi ska göra i sommar, jag pluggar och behöver således jobba så mycket det bara går i sommar, har dock inte fått något svar än, men vi utgår från att jag jobbar hela sommaren.
Pappan har sökt semester vecka 30-32, jag påpekade att det i så fall förmodligen blir sonens enda lediga veckor på hela sommaren. Det hade han inte tänkt på men var inte intresserad av att ta ut mer semester. Idag fick jag reda på att förskolan är stängd vecka 28-30, hörde då om han inte kan ändra sin semester till 29-31 (han har planer v 31) så kanske min mamma kan ta sonen v 28, han skulle fundera.
Jag blir helt handfallen inför denna ovilja att se till sonens bästa, han har inget argument för att vara ledig v 32 förutom att han vill (vi har diskuterat saken tidigare). Han vill inte ta ut en semestervecka till för att det kan vara bra att ha dagar kvar säger han, tidigare år har han inte tagit ut dagarna alls, men då har jag kunnat vara hemma med sonen så han fått en lång sommarledighet. Jag förstår att det är skönt att ha dagar i reserv men tycker ändå att sonen borde vara viktigare? Exet berättar att han saknar sonen i veckorna så han tänker bortom sig själv i vanliga fall.
För två veckor sedan bad jag honom vabba på måndagen när han lämnade sonen på söndagen men det kunde han inte för att det var för kort varsel (barn brukar sällan meddela en vecka i förväg att de ska bli sjuka? MEN sonen var lite febrig när han hämtades på fredagen så det borde inte kommit som någon överraskning) och han hade dessutom inte råd att inte jobba. När jag idag informerade om att jag behöver hans bil nästa vecka för att jag ska åka till skolan (och är borta tre dagar) blev han sur för att jag gjort upp med min mamma att sonen ska vara hos henne när jag är i skolan istället för att han är hemma och tar ut föräldradagar. Samma månad som han inte har råd att vabba.
Tidigare har jag frågat honom först, just för att han ska kunna vara hemma med sonen om han vill, men nu när det inte fanns ekonomi att vabba några dagar kändes det överflödigt.
Jag hade hoppats på att vi skulle kunna sköta sånt här problemfritt, vi är ändå vuxna och gick isär som vänner. Men vi tänker uppenbarligen så fundamentalt olika att jag hinner bli galen mellan varven! Är det jag som förväntar mig för mycket?
Jag och exet är inte helt överrens om hur vi ska göra i sommar, jag pluggar och behöver således jobba så mycket det bara går i sommar, har dock inte fått något svar än, men vi utgår från att jag jobbar hela sommaren.
Pappan har sökt semester vecka 30-32, jag påpekade att det i så fall förmodligen blir sonens enda lediga veckor på hela sommaren. Det hade han inte tänkt på men var inte intresserad av att ta ut mer semester. Idag fick jag reda på att förskolan är stängd vecka 28-30, hörde då om han inte kan ändra sin semester till 29-31 (han har planer v 31) så kanske min mamma kan ta sonen v 28, han skulle fundera.
Jag blir helt handfallen inför denna ovilja att se till sonens bästa, han har inget argument för att vara ledig v 32 förutom att han vill (vi har diskuterat saken tidigare). Han vill inte ta ut en semestervecka till för att det kan vara bra att ha dagar kvar säger han, tidigare år har han inte tagit ut dagarna alls, men då har jag kunnat vara hemma med sonen så han fått en lång sommarledighet. Jag förstår att det är skönt att ha dagar i reserv men tycker ändå att sonen borde vara viktigare? Exet berättar att han saknar sonen i veckorna så han tänker bortom sig själv i vanliga fall.
För två veckor sedan bad jag honom vabba på måndagen när han lämnade sonen på söndagen men det kunde han inte för att det var för kort varsel (barn brukar sällan meddela en vecka i förväg att de ska bli sjuka? MEN sonen var lite febrig när han hämtades på fredagen så det borde inte kommit som någon överraskning) och han hade dessutom inte råd att inte jobba. När jag idag informerade om att jag behöver hans bil nästa vecka för att jag ska åka till skolan (och är borta tre dagar) blev han sur för att jag gjort upp med min mamma att sonen ska vara hos henne när jag är i skolan istället för att han är hemma och tar ut föräldradagar. Samma månad som han inte har råd att vabba.
Tidigare har jag frågat honom först, just för att han ska kunna vara hemma med sonen om han vill, men nu när det inte fanns ekonomi att vabba några dagar kändes det överflödigt.
Jag hade hoppats på att vi skulle kunna sköta sånt här problemfritt, vi är ändå vuxna och gick isär som vänner. Men vi tänker uppenbarligen så fundamentalt olika att jag hinner bli galen mellan varven! Är det jag som förväntar mig för mycket?
