Sv: + och -
Plusen tycker jag överväger. Här är några:
Man utvecklas enligt ett logiskt system, även om man väljer en något annan väg än den gängse.
Hästen förstår vad man vill, och jag som ryttare får medel att lyckas förklara.
Min häst blir välgymnastiserad, stark och smidig.
Min häst ÄLSKAR när vi tränar, är med mig hela vägen och bara frågar vad vi ska göra nu. Och nu? Och nu?
Arbetet från marken skapar förståelse och också bra partnerskap mellan ryttare och häst.
Jag gillar verkligen att man aldrig tjatar på hästen. Visar den att den förstått går man vidare till något annat.
Alla jag träffat på kring det akademiska har varit öppna, vänliga sökande människor som lyfter fram en oavsett nivå.
Stor fokus på ryttarens sits och hur den inverkar.
Många instruktörer har mycket god kunskap om muskler och anatomi.
Nackdelar då:
Man måste ha starka nerver, för ofta blir ens idéer ifrågasatta av andra som tränar på annat sätt.
Man ska vara mycket noga då man väljer tränare. Det finns massor av tränare som kanske inte är så erfarna. Det gör det ju verkligen i "vanlig" ridning också, så man ska ju vara lika noga där. Men i vanlig ridning är det svårt för gemene man att få tillgång till de riktigt duktiga, medan det inom det akademiska finns alla chanser att få rida för den/de tränare man tycker om.
Skulle tro att en del av kritiken "såsar fram överböjda med vikten på inner fram" kommer av oturliga tränare: jämför håll fram sparka bak som jag sett massor av vanliga instruktörer framföra.
Det går ofta långsamt framåt, det måste man klara. Men det är en av fördelarna också.
Lycka till!
OlleAtlas