Förhållandet med barnets pappa är så gott som över. Han är inte en lätt man att leva med och jag är så arg på mig själv som skaffade barn med honom trots att magkänslan var fel. Kärlek och passion fanns i mängder men det var fler sorters klockor som ringde. Nu lär tyvärr barnet få lida för det.
Det har blivit gradvis värre då han har annt jobbigt i livet som har slitit på honom. Men nu har jag kämpat i motvind och uppförsbacke i 4 år och jag orkar inte mer.
Jag sköter hushållet, matlagningen, matinköp, disk, städning, tvätt osv. Och tar hand om barnet i stort sett själv. Han jobbar ju så han måste få vila när han är hemma... Jag har fått sova en hel natt det senaste året. Alla andra nätter sover jag med barnet och får vakna minst två gånger för mat och vid tandsprickning har jag inte sovit mer än sammanlagt 2 timmar per dygn vecka efter vecka.
Det går inte att prata om något längre med sambon. Han slår ifrån sig allt ansvar för hur det är och lägger över det på mig. Det är jag som är tjurig och elak och egoistisk. Enligt honom gör jag inget för att stötta honom i livet och bara skriker och gnäller på honom.
Inget jag gör duger eller är värt nånting. Ibland är han förbannad över något som han var helt okej med för 2 månader sedan och jag borde bara ha magiskt fattat att det var fel?
Ikväll valde han återigen att strunta i det faktum att hans familj höll på att rasa och lämnade mig med en tokledsen unge och gick på krogen. Jag har inte varit ute på krogen på två år pga hans svartsjuka och misstänksamhet. Han fick mig att säga upp bekantskapen med en nära vän bara för att han är man. Och det ångrar jag så...
Alla varningsklockor ringde och jag lyssnade inte. Fy vad jag skäms!
Nu sitter jag här med ett alldeles underbart och fantastiskt litet barn som jag älskar mer än livet självt. Och jag är så rädd för vad som ska hända om(när)förhållandet till pappan tar slut. Pappan menar väl mot barnet men verkar inte kunna se att andra personer kan ha andra behov än han själv. Pappan är tex frusen så han vrider upp alla element på max. Jag och barnet är väldigt varma och kan inte sova när det är 25 grader i rummet. Men ändå vrider han upp trots att han inte längre sover i samma rum. För att barnet ska ha det varmt. Att barnet sover illa i värmen vägrar han lyssna på.
Att barnet sitter i sin matstol och sträcker sig efter tallriken och gråter av hunger är inte lika viktigt som det pappa bara ska göra. Bara svara på ett meddelande. Bara skicka ett mail. Ska bara sa alfons åberg...
Det finns så mycket mer elände men jag vågar inte skriva ut allt av rädsla att bli igenkänd.
Ingen fysisk misshandel dock.
Pappan verkar inte ha någon insikt i att barn behöver rutiner och att vuxna ibland måste styra upp lite. Vill vårt barn inte somna på 10 min så tycker pappan att då kan hen vara vaken. Hen vill ju inte sova.
Trots att barnet varit vaken länge och det syns att hen är döds trött. Hen behöver en chans att slappna av vilket är svårt när pappa ska kolla nyheter på hög volym hela kvällen. Jag och barnet kan inte gärna spendera hela kvällen i sovrummet och jag måste dessutom fixa disk och städa upp köket efter matlagning.
Jag litar inte på att barnet har det bra ensam med sin pappa. Han har visat så många gånger att han inte klarar att sätta andra före sig själv. Bor barnet ensam med pappa kommer hen lämnas iväg till vänner och bekanta hur som helst oavsett om hen knappt träffat dom innan. Pappan har ju nämligen så mycket att göra att han inte hinner med barnet i dagsläget. Hur han ska hinna ensam vet jag inte...
Vi har delad vårdnad och jag antar att det inte finns något att göra för att barnet ska slippa bo ensam med pappa? Jag är så oändligt ledsen för att jag satt mitt eget barn i den här sitsen. Fy vilken början på livet. Vilken jävla morsa.
Jag är egentligen smart. Jag vet att texten är osammanhängande och det är svårt att förstå nånting. Men jag är så rädd att någon ska lista ut vem jag är. Pappan avskyr ens antydan till att andra får veta något om att vi har det kämpigt då det kommer ställa till det ordentligt för honom rättsligt. Men jag orkar inte mer. Jag orkar inte kämpa och slita och slå knut på mig själv utan att få minsta tack tillbaka. Inget mer än massa negativt om hur hopplös och egoistisk jag är och att det är mitt fel att det är si eller har blivit så. Jag orkar inte mer bita ihop när jag känner så starkt att det här är inte okej. Man behandlar inte någon man älskar såhär, men säger inte sånt han säger till sitt barns mamma.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det och inte hur jag ska skydda barnet för eländet när jag bara kommer få vara med hen på halvtid.
Hur står man ut med att skicka iväg sitt barn till en förälder som bara vill ha den roliga föräldraabiten på sin villkor?
Det har blivit gradvis värre då han har annt jobbigt i livet som har slitit på honom. Men nu har jag kämpat i motvind och uppförsbacke i 4 år och jag orkar inte mer.
Jag sköter hushållet, matlagningen, matinköp, disk, städning, tvätt osv. Och tar hand om barnet i stort sett själv. Han jobbar ju så han måste få vila när han är hemma... Jag har fått sova en hel natt det senaste året. Alla andra nätter sover jag med barnet och får vakna minst två gånger för mat och vid tandsprickning har jag inte sovit mer än sammanlagt 2 timmar per dygn vecka efter vecka.
Det går inte att prata om något längre med sambon. Han slår ifrån sig allt ansvar för hur det är och lägger över det på mig. Det är jag som är tjurig och elak och egoistisk. Enligt honom gör jag inget för att stötta honom i livet och bara skriker och gnäller på honom.
Inget jag gör duger eller är värt nånting. Ibland är han förbannad över något som han var helt okej med för 2 månader sedan och jag borde bara ha magiskt fattat att det var fel?
Ikväll valde han återigen att strunta i det faktum att hans familj höll på att rasa och lämnade mig med en tokledsen unge och gick på krogen. Jag har inte varit ute på krogen på två år pga hans svartsjuka och misstänksamhet. Han fick mig att säga upp bekantskapen med en nära vän bara för att han är man. Och det ångrar jag så...
Alla varningsklockor ringde och jag lyssnade inte. Fy vad jag skäms!
Nu sitter jag här med ett alldeles underbart och fantastiskt litet barn som jag älskar mer än livet självt. Och jag är så rädd för vad som ska hända om(när)förhållandet till pappan tar slut. Pappan menar väl mot barnet men verkar inte kunna se att andra personer kan ha andra behov än han själv. Pappan är tex frusen så han vrider upp alla element på max. Jag och barnet är väldigt varma och kan inte sova när det är 25 grader i rummet. Men ändå vrider han upp trots att han inte längre sover i samma rum. För att barnet ska ha det varmt. Att barnet sover illa i värmen vägrar han lyssna på.
Att barnet sitter i sin matstol och sträcker sig efter tallriken och gråter av hunger är inte lika viktigt som det pappa bara ska göra. Bara svara på ett meddelande. Bara skicka ett mail. Ska bara sa alfons åberg...
Det finns så mycket mer elände men jag vågar inte skriva ut allt av rädsla att bli igenkänd.
Ingen fysisk misshandel dock.
Pappan verkar inte ha någon insikt i att barn behöver rutiner och att vuxna ibland måste styra upp lite. Vill vårt barn inte somna på 10 min så tycker pappan att då kan hen vara vaken. Hen vill ju inte sova.
Trots att barnet varit vaken länge och det syns att hen är döds trött. Hen behöver en chans att slappna av vilket är svårt när pappa ska kolla nyheter på hög volym hela kvällen. Jag och barnet kan inte gärna spendera hela kvällen i sovrummet och jag måste dessutom fixa disk och städa upp köket efter matlagning.
Jag litar inte på att barnet har det bra ensam med sin pappa. Han har visat så många gånger att han inte klarar att sätta andra före sig själv. Bor barnet ensam med pappa kommer hen lämnas iväg till vänner och bekanta hur som helst oavsett om hen knappt träffat dom innan. Pappan har ju nämligen så mycket att göra att han inte hinner med barnet i dagsläget. Hur han ska hinna ensam vet jag inte...
Vi har delad vårdnad och jag antar att det inte finns något att göra för att barnet ska slippa bo ensam med pappa? Jag är så oändligt ledsen för att jag satt mitt eget barn i den här sitsen. Fy vilken början på livet. Vilken jävla morsa.
Jag är egentligen smart. Jag vet att texten är osammanhängande och det är svårt att förstå nånting. Men jag är så rädd att någon ska lista ut vem jag är. Pappan avskyr ens antydan till att andra får veta något om att vi har det kämpigt då det kommer ställa till det ordentligt för honom rättsligt. Men jag orkar inte mer. Jag orkar inte kämpa och slita och slå knut på mig själv utan att få minsta tack tillbaka. Inget mer än massa negativt om hur hopplös och egoistisk jag är och att det är mitt fel att det är si eller har blivit så. Jag orkar inte mer bita ihop när jag känner så starkt att det här är inte okej. Man behandlar inte någon man älskar såhär, men säger inte sånt han säger till sitt barns mamma.
Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det och inte hur jag ska skydda barnet för eländet när jag bara kommer få vara med hen på halvtid.
Hur står man ut med att skicka iväg sitt barn till en förälder som bara vill ha den roliga föräldraabiten på sin villkor?
, en eloge att du håller ihop ändå.
