Nu är det sådär tungt igen....

Nu kom mannen precis hem efter en veckas inläggning på sjukhus. Det är så tungt för mig när han är så negativ, vilket med sin fulla rätt han har att vara negativ, men det är så ofta han tror det värsta som visar sen att det inte är något. Det låter som bagateller kanske, men vi pratar dödsångest, och jag ska förhålla mig till det... Jag vet inte hur jag ska göra. Jag försöker peppa, visa på hur många gånger han har trott sig vara inför döden, men så var det inte så, men han vill inte lyssna, jag kanske gör fel? Är det bättre och sitta och hålla med i hans, högst individuella, domedagsprofetior? Hur som så lackar jag ur till slut, situationen är övermäktig Jag kan inte detta, jag vet inte hur jag ska göra och förhålla mig för att leva på bästa vis. Jag kan inte dölja att jag blir irriterad, det yttrar sig som att jag blir lite snäsig. Kanske ingen biggie, men väldigt ångestframkallande åndå....
Och så var nya hästen halt idag efter bus i hagen
Och på jobbet; jag insåg i helgen att det var tre arbetsdagar kommande (denna) vecka, så jag mailade och skrev att jag jobbar gärna två av tre dagar, men se det gick inte. De hade fixat vikare... Jag har alltså aldrig gett fasta dagar, utan "oftast tis, ons och fre" som jag VANar (vård av nära anhörig) honom.
Så nu måste jag i stort sätt, ta ut en VAN-dag i onödan, då jag endast har 100 dagar totalt sett.

 

[Exit]

Hoppas att det i alla fall går lite upp och ner hos er och att ni snart är på väg lite uppåt i tankar och känslor igen! Låter ofattbart tungt Allt kraft till din familj för att orka kämpa vidare

 

[prallan]

Hoppas att det i alla fall går lite upp och ner hos er och att ni snart är på väg lite uppåt i tankar och känslor igen! Låter ofattbart tungt Allt kraft till din familj för att orka kämpa vidare

Det är faktiskt helt galet, om jag börjar tänka efter Så det försöker jag låta bli