Någon gång visste jag att det äntligen skulle hända 
Som dom flesta vet, så har ju jag Amstaff och Staff hemma, eller kanske mer allmänt kända som livsfarliga kamphundar. Eller nåt i den stilen.
Nåväl, idag var vi inne i stan och handlade ett nytt koppel och passade på att gå en runda och kolla in omgivningarna. Hundarna älskar att gå därinne, med alla spännande lukter. Lite skillnad från här där vi bor, lååångt ute på landet. Efter en kvarts promenerande längs gågatan och på väg tillbaka till bilen, så möter vi en hund. En Labbe, fullvuxen hane. Jag kortar kopplen till mina två hundar, och ber dom att hålla sig vid min sida. Sagt och gjort, dom kommer närmare mig och går bredvid barnvagnen. Labben närmar sig på högra sidan av gatan, och vi gick på vänstra. Mina hundar tittar nyfiket på den, men går med slaka koppel och är lugna och tysta. När vi är jämsides, med en väg mellan oss, så släpar Labben sin matte tvärs över vägen, vrålskällande och huggandes i luften. Hon rycker förgäves lite i kopplet och fyar den, med noll resultat. Labben kommer fram till oss, och hänger sig i kopplet och smällde med en av tassarna rakt på min hanes rygg, samtidigt som den morrade djupt.
Och min lilla kille, vänder sig om, tittar och följer sen mitt kommando att gå vidare. Helt lugnt. När vi hunnit ca 1-2 m bort, så släpar Labben fortfarande omkring på sin matte, iförd högklackade skor, och skäller efter oss.
Det var en bra stund! Jag fick bekräftat att min dominanta hanhund kan uppföra sig trots att han blev utmanad till bråk, och trots att han hade sin tik med sig som han skyddar. Och det var en rolig känsla, av att ha kommit så långt att han inte ens drog till i kopplet, trots allt som hände. Han behöll lugnet helt och hållet. Vi har aldrig varit i en sådan här situation förut, men nu vet jag det åtminstone
Som dom flesta vet, så har ju jag Amstaff och Staff hemma, eller kanske mer allmänt kända som livsfarliga kamphundar. Eller nåt i den stilen.
Nåväl, idag var vi inne i stan och handlade ett nytt koppel och passade på att gå en runda och kolla in omgivningarna. Hundarna älskar att gå därinne, med alla spännande lukter. Lite skillnad från här där vi bor, lååångt ute på landet. Efter en kvarts promenerande längs gågatan och på väg tillbaka till bilen, så möter vi en hund. En Labbe, fullvuxen hane. Jag kortar kopplen till mina två hundar, och ber dom att hålla sig vid min sida. Sagt och gjort, dom kommer närmare mig och går bredvid barnvagnen. Labben närmar sig på högra sidan av gatan, och vi gick på vänstra. Mina hundar tittar nyfiket på den, men går med slaka koppel och är lugna och tysta. När vi är jämsides, med en väg mellan oss, så släpar Labben sin matte tvärs över vägen, vrålskällande och huggandes i luften. Hon rycker förgäves lite i kopplet och fyar den, med noll resultat. Labben kommer fram till oss, och hänger sig i kopplet och smällde med en av tassarna rakt på min hanes rygg, samtidigt som den morrade djupt.
Och min lilla kille, vänder sig om, tittar och följer sen mitt kommando att gå vidare. Helt lugnt. När vi hunnit ca 1-2 m bort, så släpar Labben fortfarande omkring på sin matte, iförd högklackade skor, och skäller efter oss.
Det var en bra stund! Jag fick bekräftat att min dominanta hanhund kan uppföra sig trots att han blev utmanad till bråk, och trots att han hade sin tik med sig som han skyddar. Och det var en rolig känsla, av att ha kommit så långt att han inte ens drog till i kopplet, trots allt som hände. Han behöll lugnet helt och hållet. Vi har aldrig varit i en sådan här situation förut, men nu vet jag det åtminstone
