NPF-diagnoser och samhället

Sharpless

Trådstartare
Hjärnan snurrade igång lite efter att ha läst i tråden om privat utredning, trots sent och huvudvärk.

Dels tankar kring varför psykiatrin, men även sjukvården i stort, går på knäna, men det har väl my med att offentlig sektor funkar som den gör.

Men, den här lavinartade ökningen av diagnoser, vad beror det på? Är det "bara" att vi blivit bättre på att diagnostisera, eller är det att samhället ändrats, så att vi får ännu svårare att hitta en nisch som gung tillräckligt bra, eller finns det andra anledningar?
 
Forskning. Jag utredde när jag var 11, på den tiden hette det MBD. Fick ingen diagnos eftersom jag hade för högt IQ. Ny utredning när jag var 25. ADHD kombinerad typ, diagnos baserad på den 15 år gamla utredningen med lite tillägg bara, eftersom man nu visste bättre helt enkelt.
 
Jag har en dotter som har ADHD och Autism. Jag är övertygad att hon trots sina svårigheter inte hade fått nån diagnos eller hjälp förr. Hon riktar nämligen inte utåt i klassiskt pojk-ADHD manér utan inåt med ångest.

Forskningen har gått framåt! Man har lärt sig att flickors ADHD skiljer sig från pojkars. Och lärt sig att även pojkar kan ha den typen av ADHD. Jag lovar dig att de eleverna fanns på din skola också. De flesta hade bara inte nån diagnos.

Samtidigt har skolan ändrats från en kunskaps- och faktabaserad skola med katederundervisning till en mer självständig skola där eleverna ska skriva analytiska texter stup i kvarten redan i låg ålder.

Alla ska passa in i samma form. Punkt. Då blir det också diagnoser ett större hinder i vardagen.
 
Hjärnan snurrade igång lite efter att ha läst i tråden om privat utredning, trots sent och huvudvärk.

Dels tankar kring varför psykiatrin, men även sjukvården i stort, går på knäna, men det har väl my med att offentlig sektor funkar som den gör.

Men, den här lavinartade ökningen av diagnoser, vad beror det på? Är det "bara" att vi blivit bättre på att diagnostisera, eller är det att samhället ändrats, så att vi får ännu svårare att hitta en nisch som gung tillräckligt bra, eller finns det andra anledningar?
När du pratar om "lavinartad ökning" av diagnoser, har du då någon aning om ifall det faktiskt är någon sådan, eller är det bara att du hör om det mer pga sociala medier/internet?

Det är trots allt inte många procent av befolkningen som har/får diagnoser ens idag. Den största skillnaden på idag jämfört med för några år sedan är att även flickor/kvinnor nu har en möjlighet att få NPF-diagnos. Jag har extremt svårt att på något vis se det som ett problem.
 
Jag googlade lite på hur många som har Adhd/autism och hittade bland annat följande:
"Antalet barn som får vård för adhd, autism eller båda diagnoserna har ökat kontinuerligt under det senaste decenniet. I Stockholms län fick fyra procent av barn och ungdomar mellan 0 och 17 år vård för adhd år 2020. Motsvarande siffra för autism var 1,8 procent."

5,8% har jag svårt att se som någon överdrivet stor siffra.

Riksförbundet Attention skriver sedan om att 7-9% skolelever har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning men då ska man vara medveten om att de även räknar in tourettes och språkstörningar. Dvs, siffran med de som har autism/adhd är lägre än så.
 
Jag googlade lite på hur många som har Adhd/autism och hittade bland annat följande:
"Antalet barn som får vård för adhd, autism eller båda diagnoserna har ökat kontinuerligt under det senaste decenniet. I Stockholms län fick fyra procent av barn och ungdomar mellan 0 och 17 år vård för adhd år 2020. Motsvarande siffra för autism var 1,8 procent."

5,8% har jag svårt att se som någon överdrivet stor siffra.

Riksförbundet Attention skriver sedan om att 7-9% skolelever har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning men då ska man vara medveten om att de även räknar in tourettes och språkstörningar. Dvs, siffran med de som har autism/adhd är lägre än så.
Jo, det får nog beskrivas som en lavinartad ökning. Från socialstyrelsen:
1745388844488.webp
 
När du pratar om "lavinartad ökning" av diagnoser, har du då någon aning om ifall det faktiskt är någon sådan, eller är det bara att du hör om det mer pga sociala medier/internet?

Det är trots allt inte många procent av befolkningen som har/får diagnoser ens idag. Den största skillnaden på idag jämfört med för några år sedan är att även flickor/kvinnor nu har en möjlighet att få NPF-diagnos. Jag har extremt svårt att på något vis se det som ett problem.
Man måste ställa det i förhållande till förvändad prevalens utifrån forskning. Står lite om det här:
https://www.svd.se/a/3MOnq0/rekordniva-for-adhd-mediciner-tyder-pa-systemfel-skriver-herman-holm
 
Man vet nog inte riktigt vad ökningarna står för. Det finns flera möjliga förklaringar.
Man pratar väl ibland om att det eventuellt finns både problem med över- och underdiagnosticering.

En sak som gör att tex BUP går på knäna är det är BUP som är ansvariga för att utreda och behandla oavsett svårighetsnivå. Det är en stor skillnad jämfört med annan psykisk ohälsa, där man behandlas inom första linjen vid lindrig problematik och kommer till psykiatrin först vid medelsvår/svår problematik. När det gäller tex adhd så behandlas eller utreds det inte alls inom första linjen utan enbart psykiatrin. Man har börjat prata om undanträngningseffekter, eftersom BUP lägger så stor del av sina resurser på NP och att andra patientkategorier får vänta/stå utan, trots att det kan vara personer med en svårare problematik eller större funktionsnedsättning.

Socialstyrelsen släppte nyligen en rapport om just detta: https://www.socialstyrelsen.se/om-s...tredningar-slukar--allt-mer-av-bups-resurser/

Lägg till för lite resurser, för mycket toppstyrning (verksamheterna får inte själva bedöma vad som ska prioriteras), och nu även nedskärningar så är ju katastrofen uppenbar.
Jag har jobbat inom psykiatrin i snart 11 år och generellt så sliter personalen verkligen arslet av sig för att hinna hjälpa så många som möjligt, men psykiatri och psykisk ohälsa är helt enkelt inte prioriterat när det kommer till budgeten.
 
Jag tror att en stor del av ökningen är ökade krav i samhället och att det därför finns mindre utrymme för att funka annorlunda. Det finns alltid ett diagnoskriterie som handlar om nedsatt funktion/påverkan på livet, och det blir onekligen så att fler uppfyller det kriteriet när kraven ökar.
 
Jag tänker att ökningen av diagnoser hänger ihop med behovet av att få saker "på papper" för att få möjlighet till hjälp i vissa situationer. Tex kan en diagnos låsa upp möjligheter till extra stöd inom arbete och skola samt även extra stöd i sjukvården och i hemmet.
 
Man måste ställa det i förhållande till förvändad prevalens utifrån forskning. Står lite om det här:
https://www.svd.se/a/3MOnq0/rekordniva-for-adhd-mediciner-tyder-pa-systemfel-skriver-herman-holm

Jag håller med om att man behöver fundera på vad som är vad, men när man formulerar sig som "Håller vi på att medicinera bort en viss slags personlighet, med starka känslor, fart och fläkt, originalitet och idérikedom?" så är det också rätt problematiskt eftersom det ofta handlar om vuxna människor som fått en mängd följdproblem och väldigt mycket mental ohälsa genom livet.

Jag har rätt många vänner som fått diagnos efter 30, och i samtliga fall finns det en påtaglig exekutiv dysfunktion som verkligen påverkar hela livet. Människor som ofta har bra jobb och så vidare, men under ytan havererar de hela tiden om de inte får hjälp. Många och långa sjukskrivningar är också en stor samhällskostnad.
 
Jag håller med om att man behöver fundera på vad som är vad, men när man formulerar sig som "Håller vi på att medicinera bort en viss slags personlighet, med starka känslor, fart och fläkt, originalitet och idérikedom?" så är det också rätt problematiskt eftersom det ofta handlar om vuxna människor som fått en mängd följdproblem och väldigt mycket mental ohälsa genom livet.

Jag har rätt många vänner som fått diagnos efter 30, och i samtliga fall finns det en påtaglig exekutiv dysfunktion som verkligen påverkar hela livet. Människor som ofta har bra jobb och så vidare, men under ytan havererar de hela tiden om de inte får hjälp. Många och långa sjukskrivningar är också en stor samhällskostnad.
Jag tror inte det är sådana fall personen syftar på. Det finns en enorm variation hos de som söker för misstänkt NP, allt från att de egentligen funkar rätt så bra (inte bara på ytan) till de som verkligen har ett enormt lidande och påtagliga svårigheter.
Plus att om man får följdproblem eller inte till stor del är avhängt hur mycket utrymme det finns i samhället just för att funka olika.
Oavsett så tänker jag att vi inte ska vara i ytterligheterna.
 
Hjärnan snurrade igång lite efter att ha läst i tråden om privat utredning, trots sent och huvudvärk.

Dels tankar kring varför psykiatrin, men även sjukvården i stort, går på knäna, men det har väl my med att offentlig sektor funkar som den gör.

Men, den här lavinartade ökningen av diagnoser, vad beror det på? Är det "bara" att vi blivit bättre på att diagnostisera, eller är det att samhället ändrats, så att vi får ännu svårare att hitta en nisch som gung tillräckligt bra, eller finns det andra anledningar?
Tänker att det är en backlog av folk som inte blev diagnosticerade som unga och att diagnosen ju är ny så inte konstigt att det var färre förr.

Men också såklart är ju skolan väldigt rörig numera vilket lär påverka så att färre med gränsfall tar sig igenom. Tex vi satt i första klass i egen bänk, med böcker i, med nosen framåt, mot tavlan. En klocka ringde ut till rast och in från rast. Om några i klassen inte hade lärt sig stava till någonting så grupp med specialpedagog. Bara en sådan sak som att min unge fick dela ett bord som var fel höjd för båda elever, böckerna var i olika lådor i olika delar av klassrummet och lärarna kunde dra över lektionerna om de ville och fick gå ut och vråla när rasten var klar. Klass X kom in, klass X kom in. Vilket orsakar att:

Två bänkar bredvid varandra kan man dra isär några cm om barnet bredvid är bökigt och breder ut sig och knuffar med armbågen. Bänkarna går att ha i rätt höjd för barnet. Bänken kan ha en lutning när man övar på att skriva, eller inte när den behöver vara horisontell. Böckerna i bänken gör att man har sin egen ordning och är lite "hemma" i sin bänk och man behöver inte springa runt för att hämta böcker och pennor, så man bidrar inte till stök. Att klockan ringer in och ut var 40 minut (eller vad det var) gör att det för NPF finns någonting att lita på och hänga upp ett system runt, inte ett slags flytande kaos.

Sedan är det så mycket man ska lära sig helt själv, som att gissa sig till hur man skriver genom att skriva av från tryckbokstäver. Gissa sig till hur man kan hålla pennan korrekt (inga hjälpmedel som trianglar runt). Gissa sig till hur man lär sig läsa utan information om att ljuda bokstäver i vissa fall, helordsmetoder. osv. Mycket ansvar tidigt helt enkelt tänker jag.

Sedan för äldre elever scheman är helt galna ibland, antagligen ngn dator som gör dem istället för en människa. Tex en 20 minuters mattelektion på högstadiet. Det är ju som att vaska 20 minuter. Eller att information plötsligt ska upp på dataskärm istället för skrivet. Så elever måste stå och vänta tills dataskärmen roterat igenom all information för att hitta sin information istället för att bara kolla på en tavla. Eller att de på högstadiet inte längre har raster, knappt ens lunchrast. Så de hinner inte springa på toa osv.
 
Senast ändrad:
Jag tänker att ökningen av diagnoser hänger ihop med behovet av att få saker "på papper" för att få möjlighet till hjälp i vissa situationer. Tex kan en diagnos låsa upp möjligheter till extra stöd inom arbete och skola samt även extra stöd i sjukvården och i hemmet.

Jag instämmer! Bara ett exempel: för att få gå på en resursskola (inriktning autism) räcker inte misstänke om autism utan det måste finnas officiellt på papper.
 
Tänker att det är en backlog av folk som inte blev diagnosticerade som unga och att diagnosen ju är ny så inte konstigt att det var färre förr.

Men också såklart är ju skolan väldigt rörig numera vilket lär påverka så att färre med gränsfall tar sig igenom. Tex vi satt i första klass i egen bänk, med böcker i, med nosen framåt, mot tavlan. En klocka ringde ut till rast och in från rast. Om några i klassen inte hade lärt sig stava till någonting så grupp med specialpedagog. Bara en sådan sak som att min unge fick dela ett bord som var fel höjd för båda elever, böckerna var i olika lådor i olika delar av klassrummet och lärarna kunde dra över lektionerna om de ville och fick gå ut och vråla när rasten var klar. Klass X kom in, klass X kom in. Vilket orsakar att:

Två bänkar bredvid varandra kan man dra isär några cm om barnet bredvid är bökigt och breder ut sig och knuffar med armbågen. Bänkarna går att ha i rätt höjd för barnet. Bänken kan ha en lutning när man övar på att skriva, eller inte när den behöver vara horisontell. Böckerna i bänken gör att man har sin egen ordning och är lite "hemma" i sin bänk och man behöver inte springa runt för att hämta böcker och pennor, så man bidrar inte till stök. Att klockan ringer in och ut var 40 minut (eller vad det var) gör att det för NPF finns någonting att lita på och hänga upp ett system runt, inte ett slags flytande kaos.

Sedan är det så mycket man ska lära sig helt själv, som att gissa sig till hur man skriver genom att skriva av från tryckbokstäver. Gissa sig till hur man kan hålla pennan korrekt (inga hjälpmedel som trianglar runt). Gissa sig till hur man lär sig läsa utan information om att ljuda bokstäver i vissa fall, helordsmetoder. osv. Mycket ansvar tidigt helt enkelt tänker jag.

Sedan för äldre elever scheman är helt galna ibland, antagligen ngn dator som gör dem istället för en människa. Tex en 20 minuters mattelektion på högstadiet. Det är ju som att vaska 20 minuter. Eller att information plötsligt ska upp på dataskärm istället för skrivet. Så elever måste stå och vänta tills dataskärmen roterat igenom all information för att hitta sin information istället för att bara kolla på en tavla. Eller att de på högstadiet inte längre har raster, knappt ens lunchrast. Så de hinner inte springa på toa osv.
(Och btw på mellanstadiet delade 4-5 klasser på en uppsättning böcker i de olika ämnena så inget barn kunde få med en bok hem och läsa i sin takt. Fatta att alltid vara tvungen att hetsa igenom en text på samma tid som alla andra.)
 
Jag instämmer! Bara ett exempel: för att få gå på en resursskola (inriktning autism) räcker inte misstänke om autism utan det måste finnas officiellt på papper.
Jämfört med att vi fick hjälp oavsett i smågrupp av en specialpedagog på fyra klasser. Dvs oavsett om man hade en diagnos, eller ens i allmänhet var stökig eller någonting. Det räckte med att inte kunna stava till stjärna.
 
Kanske lite OT men har någon tittat på miljögifter, vad vi äter osv i korrelation till ökade diagnoser? Det tycker jag skulle vara intressant. Alltså miljöaspekter.
 
Jag tror att en stor del av ökningen är ökade krav i samhället och att det därför finns mindre utrymme för att funka annorlunda. Det finns alltid ett diagnoskriterie som handlar om nedsatt funktion/påverkan på livet, och det blir onekligen så att fler uppfyller det kriteriet när kraven ökar.

Jag tänker att ökningen av diagnoser hänger ihop med behovet av att få saker "på papper" för att få möjlighet till hjälp i vissa situationer. Tex kan en diagnos låsa upp möjligheter till extra stöd inom arbete och skola samt även extra stöd i sjukvården och i hemmet.
Hur många av de som fick sluta skolan i förtid för att börja arbeta t.ex. på byggen och liknande hade fått en ADHD-diagnos idag? Eller de som mönstrade på en båt när de var 16?

Före 90-talskrisen (-ish) kunde man skaffa sig ett jobb istället för att klara skolan. Idag kan man inte få ett jobb om man inte först klarat skolan.
Massiv utslagning - och sedan måste dessa ha en diagnos för att motivera behov av insatser och försörjningsbidrag när de inte kommer in på arbetsmarknaden.

Möjligheten till anpassning och stöd i skolan har gått från att skötas mer pragmatiskt av pedagoger utifrån vad de själva ser på plats till att behöva ha blivit formellt beslutat på administrativa ledningsnivåer och tilldelats sin lilla öronmärkta pott ur den otillräckliga kassakistan. Ju större konkurrens om ju mindre kaka, desto mer betyder rätt ord på rätt papper vid rätt tillfälle.

sen kan man undra hur mycket av mer 'dold' problematik som fanns även förr. Hur många av de som blev stämplade som svb-kärring kan ha varit kvinnor med t.ex. högfungerande autism och vardagsstress orsakade av exekutiva svårigheter?
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2025
  • Uppdateringstråd 31
  • Kastrering av tik - erfarenheter?

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp