NPF-diagnos som vuxen. Gör det någon skillnad?

[Marvin]

Ni som själva har, eller har närstående som, diagnosticerats i vuxen ålder, hur har det påverkat livet? Insatt på medicinering? Genomgått utredning som inte lett till diagnos?

Jag tvekar inför att slutföra det sista steget i diagnosprocessen. (Och har väldigt karatärstroget helt enkelt skjutit upp beslutet genom att låtsas att frågan inte existerar. )

 

[Kilauea]

Min bror fick sin asperger diagnos i 20+ åldern. Det gav både honom och våra föräldrar svar på vissa funderingar från uppväxten och framförallt gav det honom svar på varför han fungerade som han gjorde nu.
Han fick sjukersättning på deltid, så har inte behövt jobba heltid (skulle inte klara det). I övrigt lever han som "alla andra". Kanske med mer rutiner än de flesta. Den som träffar honom märker inget, det är inte förrän man känner honom ordentligt som man förstår eller misstänker att han har en diagnos.

Sjukersättning har han förresten inte längre, han har varit för lat för att orka fixa det igen.

 

[Hyacinth]

Ni som själva har, eller har närstående som, diagnosticerats i vuxen ålder, hur har det påverkat livet? Insatt på medicinering? Genomgått utredning som inte lett till diagnos?

Jag tvekar inför att slutföra det sista steget i diagnosprocessen. (Och har väldigt karatärstroget helt enkelt skjutit upp beslutet genom att låtsas att frågan inte existerar. )

Kär vän har gjort. Anses för högfungerade för diagnos men det är antagligen pga utredning i högre ålder. Har påverkat såtillvida att hens partner fått mer insikt och de har valt att gå på parterapi för att få ihop vardagen bättre.

 

[gul_zebra]

Jag fick min aspergerdiagnos när jag var 20. Det har haft en stor påverkan på mitt liv, främst i förståelsen av mig själv. Nu vet jag varför saker inte fungerat, jag vet varför jag är som jag är, och det har gjort att jag lättare kunnat acceptera mig själv. Därtill vet omgivningen varför jag är som jag är, även om förståelsen brister många gånger.

Därtill har det gett möjligheter till hjälp som inte funnits utan diagnos. Jag har boendestöd som hjälpt mig med rutiner kring städning och numera mest är en spark i arslet, jag har ledsagare för att bryta isoleringen jag lätt hamnar i, jag har daglig verksamhet för att komma ut och göra lite nytta, jag har sjukersättning för att jag inte klarar av ett arbete. Asperger medicineras inte (annat än vissa symtom då) så det vet jag inget om, men jag har haft hjälpmedel som handi/handifon och kedjefilt/kedjetäcke. Kedjefilt och kedjetäcke är guld värt.

Hade jag fått ändra en enda grej så hade det varit tidigare diagnos. Just diagnosen är verkligen guld värd.

 

[parellikusken]

Jag fick ADHD-diagnos när jag var 19. Hjälpte en massa, mest för medicinen. Men läst in mig på ADHD och använder mig av strukturer som fungerar för oss.
Min bror fick sin AS och ADD fastställt i typ samma ålder. För honom har det hjälpt enormt mycket, han och vi har mycket mer förståelse för honom. Nu har han dessutom rätt till lönebidrag.

 

[Snubbelfot]

Svaren i tråden korrelerar med mina intryck och upplevelser. Allt jag läst och personligen kommit i kontakt med pekar i samma riktning; att det för de allra flesta är övervägande positivt med en diagnos, även som relativt ung. (Med det sagt har jag inte behövt ta ställning till det för egen del.)

Men beslutet du funderar över tänker jag kan bero till stor del på hur du upplever din situation. Är du påläst om NPF och om din egen möjliga/misstänkta diagnos, har god självinsikt (du har ju uppenbarligen initierat eller åtminstone accepterat utredningen) och framför allt har ett lågt eller obefintligt behov av hjälp i form av samhällsstöd eller andra "externa" insatser, så kanske en diagnos ändå inte gör så mycket till eller från. Alla konstruktiva anpassningar och förändringar, oavsett om de rör dig, din omgivning eller båda, kräver ju inte en diagnos.
Är läget ett annat, och du t ex har anledning att tro att du kan gagnas av att kunna formellt styrka ett hjälp- eller anpassningsbehov av någon form (boendestöd som @gul_zebra nämner, eller något annat), så tror jag förstås att det kan finnas ett större värde i en dokumenterad diagnos. Och den behöver ju i så fall inte delges fler än nödvändigt.

 

[Badger]

Ni som själva har, eller har närstående som, diagnosticerats i vuxen ålder, hur har det påverkat livet? Insatt på medicinering? Genomgått utredning som inte lett till diagnos?

Jag tvekar inför att slutföra det sista steget i diagnosprocessen. (Och har väldigt karatärstroget helt enkelt skjutit upp beslutet genom att låtsas att frågan inte existerar. )

Min närstående fick som vuxen, det var väldigt bra. Det var oändligt mycket bättre att vara rätt diagnosticerad som adhd än fel som depression (och medicinerna för depression blev liksom inte bra när de var fel). Dessutom hjälpte riktig medicinering till god sömn och visade sig i stort vara lösningen på de flesta problem, tex jobb, som inte längre är ett problem (men de, jobbet har inget att göra med vad eller vilka diagnoser som hafts eller inte). (Det har ökat förståelsen från vissa släktingar (som jag tycker är udda personligen) men ingen förståelse behövs från någon annan.)

 

[nightcrawler]

Fick mina diagnoser strax innan jag fyllde 30. Det var så skönt att veta att jag inte var dum i huvet, även om jag fortfarande känner det ibland. Så skönt att få en förklaring och upplever även att andra har mer förståelse nu.

 

[snorp]

Fick mina diagnoser när jag var 33 tror jag. Jag nästa grät av lättnad för att jag hade fått svar. Hade utretts för allt möjligt fysiskt under flera år för att försöka få svar vissa grejer.

Det har hjälpt att ha diagnos för min del, bland annat med kedjetäcke, assistanshund, större förståelse för mig själv samt förklaring för omgivningen. Familjen är som vanligt, finns flera med npf-diagnoser så kunskapen är ganska stor och människor bemöts utifrån vilka de är och vilka behov de har, oavsett diagnos eller inte.

 

[Elo]

Jag tyckte det absolut bästa var själva utredningen, för jag fick då reda på vad som VERKLIGEN var svårt och vissa kompensationer jag gjorde för att lösa det.

BLA har jag noll filter på input av alla de slag, och åka kommunalt är inte genomförbart om jag ska orka göra något i andra änden.

 

[BornAgain]

Kär vän fick sin ADD-diagnos strax före 40. Hen går tillsammans med andra i samma situation på skola. Dels har hen fått lättare att förlåta sig själv för alla "tappade passningar", dels har hen fått verktyg för att hantera vardagen. Rent kognitivt har hen lärt sig att de flesta inte reagerar som hen själv. Hen har lärt sig strukturera så att saker blir gjorda och skillnad görs mellan tisdag och torsdag. Sedan uppfattar jag att hen har funnit stöd i att träffa andra med likartade "problem".

(NPF är ju i sig inget problem, det handlar om ens personlighet, sedan blir det ju problem när majoriteten fungerar lite annorlunda. Det är som med diskbänkar - att vara 150 eller 210 cm lång är inget fel, men det blir ett problem när kök byggs med utgångspunkt från att alla är 165-185 och högerhänta)

 

[förvirrad]

För mig gav det en förståelse för mig själv och en möjlighet att säga förlåt när jag inte riktigt räckte till. I övrigt har det inte gett någonting mer än svårigheter om jag ska ta ny behörighet för körkort.

 

[Petruska]

Ni som själva har, eller har närstående som, diagnosticerats i vuxen ålder, hur har det påverkat livet? Insatt på medicinering? Genomgått utredning som inte lett till diagnos?

Jag tvekar inför att slutföra det sista steget i diagnosprocessen. (Och har väldigt karatärstroget helt enkelt skjutit upp beslutet genom att låtsas att frågan inte existerar. )

Min son har genomgått utredning vid 28 års ålder. Han är på spektrat. Hans diagnos har gjort att han har fått den samtalskontakt som han behövde. (Det är skit att det krävdes en diagnos för det.)

Jag avbröt utredning av mig själv när det stod klart för mig att det skulle resultera i en diagnos på spektrat, för jag vill inte tänka på mig själv på det sättet.

 

[Kattennizze]

Min son har genomgått utredning vid 28 års ålder. Han är på spektrat. Hans diagnos har gjort att han har fått den samtalskontakt som han behövde. (Det är skit att det krävdes en diagnos för det.)

Jag avbröt utredning av mig själv när det stod klart för mig att det skulle resultera i en diagnos på spektrat, för jag vill inte tänka på mig själv på det sättet.

Min man valde också att inte gå vidare med det av liknande skäl som dina.
TS, jag har en mycket god vän som fick sin ADHD diagnos vid 35. Har betytt allt för den personen, ffa att hon fick medicin.

 

[Hiddeous]

Jag hade önskat att närstående i min familj hade fått en utredning på tidigt stadium. Det för att undvika att omgivningen tar på sig skuld för sådant de inte kan påverka. Med en förälder med diagnos är man väldigt utsatt som barn, exempelvis. Jag har alltid känt att jag tvingats anpassa mig till denna person, det har aldrig funnits en anpassning åt andra hållet och utan en rak förklaring ökar det problematiken.

 

[tuaphua]

Jag fick adhd-diagnos i vuxen ålder. För mig har det lett till ökad förståelse för mig själv och då beslut om att strukturera upp livet på ett sätt som gör allt enklare för mig.
Jag är ju högfungerande på så sätt att jag kunnat kontrollera mycket. Men det tar enorma mängder energi.
Och jag har grava sömnbesvär iom adhd:n. Så det medicineras.
Jag gick ett tag på medicinering för adhd:n. Men fick såna biverkningar att jag avbröt det. Synd iom att jag hade lättare att fokusera och kände ett annat lugn och det gick mindre energi till att pressa sig. Jag sov också bättre.
Jag ska nu snart få prova annan typ av medicin för adhd. Hoppas det funkar!
Jag har också fått tyngdtäcke för bättre sömn.

För mig är alltså diagnosen positiv. Först blev jag ledsen. Jag sörjde på ngt sätt.
Men nu känner jag att det bara hjälpt mig att veta och då enklare kunnat göra saker för att underlätta.

 

[Araminta]

Jag fick bekräftat Add och Asperger när jag var 27. Det har funnits misstankar om det sen jag var liten och jag hade vid utredningen redan mer eller mindre redan accepterat diagnoserna. Ändå innebar bekräftelsen att jag kunde sluta med antidepressiva utan att falla tillbaka. Att kunna vara snäll mot sig själv är något man inte ska underskatta. Jag har aldrig mått så bra psykiskt som jag gjort de senaste åren.

Rent praktiskt har mitt liv inte förändrats alls. Jag har en något speciell situation där mitt eget yrkesval och psykologer i närmsta familjen har gjort att jag dels alltid haft en förförståelse som troligen varit djupare än andra, och dels att jag fått med mig många strategier redan i barndomen. Nu i vuxen ålder kan jag, i viss mån, "habilitera" mig själv. Jag är otroligt medveten om var jag har mina styrkor och vari jag har mina svagheter och jag ordnar mitt liv därefter. Det handlar dels om anpassningar och tidigare nämnd självmedkänsla men också om att fortsätta, högst medvetet, sätta mig själv i situationer där jag utmanas och får träning i det som är svårt. Att gå kurser i teater har exempelvis visat sig vara strålande som egenhabilitering.

Npf-diagnoser är osynliga och det innebär både för- och nackdelar. En av fördelarna är att man är fri att välja vad man vill göra av dem. Diagnoserna öppnar ofta dörrar (terapi, rätt till anpassningar, medicinering etc) men det är helt frivilligt om man vill kliva in i dem. Det är också helt frivilligt om och i vilken grad man vill dela med sig av dem till sin omgivning.

 

[Rosett]

En nackdel med autismdiagnos är att man ”inte får” ha annan psykisk ohälsa. Jag lider mer av depression och självmordstankar så skulle behöva hjälp på en affektiv mottagning men har man autism så anses det vara huvuddiagnos och man hänvisas till habiliteringen. Enligt min förra läkare då.
Vet inte om det är likadant vid ADHD, att man då hänvisas till neuropsykiatrin vid depression.

 

[emma74]

En nackdel med autismdiagnos är att man ”inte får” ha annan psykisk ohälsa. Jag lider mer av depression och självmordstankar så skulle behöva hjälp på en affektiv mottagning men har man autism så anses det vara huvuddiagnos och man hänvisas till habiliteringen. Enligt min förra läkare då.
Vet inte om det är likadant vid ADHD, att man då hänvisas till neuropsykiatrin vid depression.

Det där låter dumt, och förhoppningsvis är det inte så överallt.
Dottern (tonåring) med autism blev visserligen "utkastad" från BUP och hänvisad till habiliteringen, men där fick vi tack och lov träffa en jättebra psykolog som remitterade oss till ett annat BUP med tanken att hon verkligen behöver kartläggas om hennes mående beror på depression, ångest, eller "bara" autismen så hon kan få rätt hjälp. Har själv gått kurs på mellanvården just om "samsjuklighet".
Och sonen (vuxen), med ADD och autism har kontakter både på affektiva mottagningen - läkare, "samordnare/samtalskontakt" och arbetsterapeut och träffar även en jättebra arbetsterapeut på habiliteringen.

Däremot kan det vara knepigt med medicinering har jag förstått om man är autistisk för att det kan få annan effekt.

Hoppas du får hjälp snart.

 

[Grazing]

En nackdel med autismdiagnos är att man ”inte får” ha annan psykisk ohälsa. Jag lider mer av depression och självmordstankar så skulle behöva hjälp på en affektiv mottagning men har man autism så anses det vara huvuddiagnos och man hänvisas till habiliteringen. Enligt min förra läkare då.
Vet inte om det är likadant vid ADHD, att man då hänvisas till neuropsykiatrin vid depression.

Jag är i samma situation, är i stort behov av annan hjälp också men får inte tillgång till det för jag är autistisk och sådana människor kan tydligen inte ta till sig någon direkt hjälp annan än medicinering.

Antar att man får söka sig privat, min läkare är ganska så uppgiven också men det är så systemet fungerar.

Så det är definitivt värt att tänka på om man vill ha tillgång till allt inom psykiatrin. Jag är dock inom psykiatrin men får inte tillgång till psykologerna. Har alldeles för stora problem för att dom ska kunna hantera det på habiliteringen så där vill dom inte ha mig heller.