Har lånat en kompis anonyma nick då jag inte orkar "outa" mig...
Jag mår inte bra och jag tror att jag är på väg att bli/är utbränd...
Jag:
sover dåligt
är alltid dödstrött (varje morgon önskar jag att jag kunde ha en anledning till att inte gå upp ur sängen) - jag minns inte hur det är att inte vara trött
har ångest
är alltid spänd -> rejält ont i axlar, nacke, rygg
har väldigt dålig koncentration
har tappat intresset för flera saker som jag brukade älska
har svårt att samla tankarna (oftast snurrar det bara i huvudet, det blir liksom inte till riktiga tankar utan bara en gröt)
stress-mage (magkatarr + IBS)
känner mig nästan "paranoid" (som om jag är mörkrädd, fast även dagtid)
drömmer hemska mardrömmar
har hjärtklappning
märker att mitt minne har blivit drastiskt sämre
bryter ihop och gråter hejdlöst "av ingen anledning" flera gånger i veckan
osv.
Dessutom har det här året varit ett helvete. Krångel med pengar, min älskade hund gick bort, hjärtat krossat av en idiot, och så en ny utbildning på det som ju innebär lite stress för alla normala människor.
Detta har varit på gång länge. Jag har varit stressad så länge jag minns. Redan som litet barn var jag "en orolig själ". Jag har under en längre tid försökt med diverse stresshanterande metoder: regelbunden yoga och meditation, massage, har gått i KBT för stress, andningsövningar... Utan de skulle jag inte fungera alls.
Och ibland känns det som att jag ljuger och hittar på mitt dåliga mående. För jag har ju bra dagar. Jag har ju bra stunder. Stunder där jag nästan känner mig lycklig. Och trots att de är ganska få, och blir färre, känns det som att jag - eftersom jag ibland är glad och mår bra (och utåt sett tror jag få anar, jag är alltid jätteglad och positiv - utåt) - bara hittar på. Och jag gör ju allt jag "ska". Går till skolan, går hem, går till mina aktiviteter, går hem, tränar, går hem. Jag mår inte dåligt. Lite får man ta. (+ att det skulle kännas som ett enormt nederlag. Jag klarar ju allt. Elle
)
Jag vet inte "vad som är för mycket". Hur mycket ska man "kunna ta"?... Jag är inte dum
jag fattar att en läkare är bäst på att bedöma detta, men jag har dålig erfarenhet av vården så jag måste "ta mod till mig" innan jag kontaktar dem. Så jag skulle vilja höra lite med er. Ni som varit utbärnda:
hur "sjuka" var ni när ni fick diagnos?
var det "lätt" att få hjälp?
hur kom ni tillbaka, hur lång tid tog det?
var ni sjukskrivna? Hur länge?
Hur fungerar det om man som jag pluggar och skulle bli sjukskriven? Om man jobbar kan man ju "bara komma tillbaka", men om jag skulle bli sjukskriven och missa en del, så kan jag ju inte ta igen det förrän nästa år (läser ett program) och det blir ju svårare (omöjligt?) att vara sjukskriven deltid...
Åh. Precis nu får jag den där känslan, känslan att jag bluffar. Jag är väl inte sjuk. Det har jag inte tid med.
Jag mår inte bra och jag tror att jag är på väg att bli/är utbränd...
Jag:
sover dåligt
är alltid dödstrött (varje morgon önskar jag att jag kunde ha en anledning till att inte gå upp ur sängen) - jag minns inte hur det är att inte vara trött
har ångest
är alltid spänd -> rejält ont i axlar, nacke, rygg
har väldigt dålig koncentration
har tappat intresset för flera saker som jag brukade älska
har svårt att samla tankarna (oftast snurrar det bara i huvudet, det blir liksom inte till riktiga tankar utan bara en gröt)
stress-mage (magkatarr + IBS)
känner mig nästan "paranoid" (som om jag är mörkrädd, fast även dagtid)
drömmer hemska mardrömmar
har hjärtklappning
märker att mitt minne har blivit drastiskt sämre
bryter ihop och gråter hejdlöst "av ingen anledning" flera gånger i veckan
osv.
Dessutom har det här året varit ett helvete. Krångel med pengar, min älskade hund gick bort, hjärtat krossat av en idiot, och så en ny utbildning på det som ju innebär lite stress för alla normala människor.
Detta har varit på gång länge. Jag har varit stressad så länge jag minns. Redan som litet barn var jag "en orolig själ". Jag har under en längre tid försökt med diverse stresshanterande metoder: regelbunden yoga och meditation, massage, har gått i KBT för stress, andningsövningar... Utan de skulle jag inte fungera alls.
Och ibland känns det som att jag ljuger och hittar på mitt dåliga mående. För jag har ju bra dagar. Jag har ju bra stunder. Stunder där jag nästan känner mig lycklig. Och trots att de är ganska få, och blir färre, känns det som att jag - eftersom jag ibland är glad och mår bra (och utåt sett tror jag få anar, jag är alltid jätteglad och positiv - utåt) - bara hittar på. Och jag gör ju allt jag "ska". Går till skolan, går hem, går till mina aktiviteter, går hem, tränar, går hem. Jag mår inte dåligt. Lite får man ta. (+ att det skulle kännas som ett enormt nederlag. Jag klarar ju allt. Elle
Jag vet inte "vad som är för mycket". Hur mycket ska man "kunna ta"?... Jag är inte dum
hur "sjuka" var ni när ni fick diagnos?
var det "lätt" att få hjälp?
hur kom ni tillbaka, hur lång tid tog det?
var ni sjukskrivna? Hur länge?
Hur fungerar det om man som jag pluggar och skulle bli sjukskriven? Om man jobbar kan man ju "bara komma tillbaka", men om jag skulle bli sjukskriven och missa en del, så kan jag ju inte ta igen det förrän nästa år (läser ett program) och det blir ju svårare (omöjligt?) att vara sjukskriven deltid...
Åh. Precis nu får jag den där känslan, känslan att jag bluffar. Jag är väl inte sjuk. Det har jag inte tid med.