Sv: Ni som lever med kronisk värk..
Månader? Du är söt du Martha =)
Det tar ÅR att få hjälp, om man får någon..
Det är det som gör att folk biter ihop och kämpar på ändå. Bristen på alternativ igen. Smärtan är som den är, och i väntan på att sjukvården ev ska se ljuset - ska man ha ont och försöka leva så gott det går, eller sätta hela livet på paus och ha lika ont?
De som kan, de som har förmånen att kunna ha någon form av normalt liv - de väljer det. Vilket är bra så, men blir kontraproduktivt. Å andra sidan, när de sen skylls för att psykosomatisk smärta, inbilla sig osv så är det nog ett måste för att orka bråka emot att ha ett liv i någon form.
Men du skulle bli mörkrädd om du visste hur många läk resonerar. När jag skrevs ut från sjukhuset efter ridolyckan körde de mig i rullstol ner till entren, drog i mig maxdos morfin och önskade lycka till. I handen hade jag ett recept på voltaren...
När morfinet gick ut :S Jag kunde inte sitta, jag kunde inte stå, jag kunde inte ligga och jag kunde inte gå ens med kryckorna. Varje tröskel fick jag stanna tills någon lyft mig över då jag inte kunde lyfta höger ben.
Jag var tillbaka på sjukhuset nästa morgon och tiggde och bad morfin. Fick svaret att så ont hade jag inte, jag kunde bli beroende, och de hade skickat en remiss till sjukgymnasten. Om jag 'fick mer besvär' kunde jag kontakta husläkare men jag 'behövde inte vända mig till dem mer'. Hejdå..
Jag tappade något, minns inte vad, en penna typ. Framför fötterna på läkaren. Jag kunde inte böja mig på något vis (varken i knäna eller i höften/ryggen). Läkaren gjorde ingenting. Jag försökte med hjälp av kryckorna få tag i pennan och lyfta upp den med dem. Jag misslyckades. Pennan fick ligga..
Fatta vad den läkaren bestämt sig att det inte var så farligt med mig...
Jag var till sjukgymnasten veckan efter. Hon grät nästan. Hon konstaterade att hon inte kunde hjälpa mig alls och vem fan hade skickat dit mig, de kunde ju inte skicka en patient med aktiva skelettskador och sönderslitna muskler och tro hon skulle kunna göra något i akut skede?
Det är väl hjälpen jag fått för min rygg av sjukvården. AV läk förutom det så 'kan du sova på nätterna?' -Jodå, hyfsat. 'Bra, annars skulle du fått sömntabletter, men då går det ju ganska bra då?'.
Av sjukgymnasterna så olika träningsprogram som utlöst muskelinflammationer. Rek att sluta rida (resultat: +5 kg i vikt och att hela ryggen totalkraschade). Omdömet 'rak, symmetrisk, överrörlig'.
De som hjälp mig har varit hästfolket, hästalternativbehandlarna. Equiatrikern jag hade för sa efter något halvår han behandlat mina hästar 1 gång/mån att 'Du Alex, du har ont i ryggen va?'. Jag tappade hakan och tyckte 'ja, hur visste du det??'. Han: Du vilar alltid, alltid på samma höft, och står aldrig 'rakt upp och ner' på båda fötterna. Vill du jag tittar på ryggen?'.
OM jag ville! Han konstaterade att jag var sned och låst. Rättade. Veckan efter det funderade jag febrilt på hur jag skulle kunna förklara hur det gått till för en läkare. Smärtan var fruktansvärt när hela kroppen skrek i protest mot att efter många år gått sned. Sen, sen vaknade jag en morgon och kunde röra mig fullt ut, hade mindre ont.
Nuvarande kiropraktorn, han noterade på ungefär samma vis samma sak 'Alex, du har rätt ont va?'. Han sa 'åh jävlar, HUR länge har du gått såhär?!' med emfas när jag klädde av mig och ställde mig med ryggen emot. Han hade aldrig sett något så snett. (Hur länge - tja, 12 år..) Första gången jag gick därifrån höll jag på att börja gråta. Jag hade inte haft den rörligheten sen innan olyckan, bara av att sätta mig i bilen kändes skillnaden.
Sen, det går ju tillbaka, det måste göras om och om och om igen. Men det HJÄLPER, och det är f*n så mkt mer än sjukvården gör!
Samma nu med whiplashskadan. Sjukvården gav mig värktabletter, sjukskrivning, en klapp på axeln och 'gör inget som ökar vilosmärtan' (det gör ALLT..). I sjukgymnastjournalen 'Eleverade axlar, håller nacken rak, i övrigt symmetrisk'.
Hästkiron: 'SNED är du så det förslår, förstår du har ont, ditt högra skulderblad är 3 cm högre upp än det vänstra...'
Han ville inte rätta då, för när akut skada. Men jag fick shockwave. Den natten var 'han som satt och körde in knivar i mina skulderblad' borta. Den kvällen kunde jag vrida huvudet även åt vänster (om än inte fullt ut).
Så, man ger upp när man inser att man är maktlös mot läkarna, försöker om man kan fungera ändå och hitta andra lösningar...
(Sen, det här med smärta. Jag fick ju en ventrombos i hjärnan, och neurologer alltså. DE har en helt annan syn på smärta de! När jag låg inne och de fick höra att jag hade 'pyttelite, ingen fara' ont innan nästa dos morfin så ökade de dosen, för 'du ska inte ha ont alls, det är inte bra, du ska vara smärtfri!' Jag älskar neurologer - och lagret av tramadol de skrev ut räckte för att behandla ryggontet i ett helt år med

evil.)