warg
Trådstartare
Jag ser det om och om igen. Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar - och att det går ut över hästarnas välfärd. Vad kommer detta ifrån och hur har narrativet vuxit sig starkt? Och varför är det dressyren som drabbas hela tiden av den här typen av narrativ? Jag känner rätt många dressyrryttare och jag vet inte en enda som är rädd för sin häst. (Däremot har jag varit med om att ANDRA tyckt att mina relativt känsliga och reaktiva hästar är läbbiga, men det är ju en annan sak. Jag har valt den typen av hästar för att jag gillar det, om andra vill ha hästar med mindre reaktion är det helt ok för mig).
En besläktad reflektion är att dressyrhästar rids sämre och mindre varierat än andra hästar. Jag vill tvärt om hävda att dressyrryttarna oftare är medvetna om hur hästen behöver gymnastiseras och inte bara motioneras än genomssnittsryttaren - om man nu ska klumpa ihop och generalisera. Däremot går de troligen fler pass på ridbanan än vad t ex en ryttare som har sin häst för att komma ut i skogen väljer att göra - just för att gymnastiserandet ofta lämpar sig att göra på en slät yta med ett bra underlag. Varför tror ni att det låter så här i debatten?
En besläktad reflektion är att dressyrhästar rids sämre och mindre varierat än andra hästar. Jag vill tvärt om hävda att dressyrryttarna oftare är medvetna om hur hästen behöver gymnastiseras och inte bara motioneras än genomssnittsryttaren - om man nu ska klumpa ihop och generalisera. Däremot går de troligen fler pass på ridbanan än vad t ex en ryttare som har sin häst för att komma ut i skogen väljer att göra - just för att gymnastiserandet ofta lämpar sig att göra på en slät yta med ett bra underlag. Varför tror ni att det låter så här i debatten?