När söka läkarkontakt vs fatta egna beslut?

[vtok]

I början på förra året började jag må dåligt och sökte mig till vc. Jag fick en samtalskontakt som jag träffade en tid. I höstas tyckte hen att jag skulle ta kontakt med en läkare för att ev påbörja en medicinsk behandling. På hens inrådan tog jag då kontakt med en läkare o fick medicin utskriven. Därefter avslutades samtalskontakten -- delvis för att jag kände att det inte gav så mkt, men ff a för att terapeuten själv skulle sluta.

Jag har sen dess träffat läkaren fyra ggr mellan oktober-januari -- för att följa upp behandlingen. När vi träffades i december höjde vi dosen samt jag påpekade problem rastlöshet/ångest/oro o fick ytterligare en medicin utskriven (att ta endast vid behov pga risk att utveckla beroende). Läkaren planerade för ett nytt åb slutet av februari.

I januari börjar jag må riktigt dåligt. Huvudvärk o andra biverkningar -- som vi pratat lite om tidigare o där jag känt att 'fine jag står ut liksom' -- men ff a insåg jag att börjat sova så fruktansvärt dåligt -- dvs. knappt alls. Med stor vånda tar jag kontakt med vc igen o får direkt en tid -- redan i januari.

Jag tog då upp att jag är har rejäla sömnproblem, ifrågasätter lite vagt om det kan ha med medicinen att göra. Läkaren tycks tveksam -- o tycker att medicinen bör utvärderas under en längre tid Jag får insomningstabletter utskrivna (återigen: endast vid behov) o får under detta besök även veta att remissen som läkaren skickade till vidare instans (psykiatrin) i november hade 'avslagits' för nu, för att dom ansåg att det fortfarande finns (utrednings)åtgärder kvar att göra inom primärvården. Läkaren beklagade detta -- hen kan inte göra mer för mig nu -- o det sista som blev sagt var att jag ska vänta på vidare kallelse (ganska oklart vart...)

Detta var för ca 3 veckor sen o jag har inte hört något mer från någon. Jag tar mina tabletter men sover ändå dåligt -- visst jag somnar, men kan vakna varannan timme under natten ändå. Utan tablett somnar jag inte alls. Jag försökte inatt men efter att dels haft otroligt svårt för att bara somna -- trots att jag var trött -- o sedan vaknat, somnat om, svettats, vaknat med starka bröstsmärtor o snurrat runt i ett par timmar fick jag ge med mig o ta tabletter iaf. Resten av natten är bara ett stort blurr. Jag vaknar ändå till o från, men somnar iaf om. Detta leder förstås till att jag ofta tar av alla tabletter jag har en kväll -- bara för att få sova. Mitt 'behov' känns konstant.

Det här börjar bli så otroligt jobbigt! O visst hade jag ångestproblematik o annat som gjorde att jag fick medicin från början, men just när det gäller sömnen känner jag inte att det alls brukar vara såhär jobbigt. Tyvärr har jag otroligt svårt för läkare-patient-situationer o har nog svårt att uttrycka mig helt klart, men jag vill inte ha den första medicinen längre. Jag _vet_ inte men det känns som om den kan vara ett spöke i detta.

Jag känner inte att jag kan ta kontakt med läkaren igen. Hen har tydligt visat att det är stopp där nu. Jag ska vidare -- hen kan inte göra mer för mig. Samtidigt -- om jag nu ska vidare och tex. själv slutar med medicinen -- är det lämpligt? Förstör jag något om jag slutar på eget initiativ? Men vem vet hur länge det dröjer? Nästa steg tycks vara ett möte med arbetsterapeut -- på vilket vis är en sådan insatt i medicinska behandlingar?

Jag känner ett stort behov av att diskutera det här med ngn -- litegrann känslan att även bara ha någon att hålla handen för det här tar så otroligt på mig o jag är otroligt nervös för att hänga mellan stolar o inte veta vad som kommer hända -- men kan jag ens ta kontakt med vc igen? Den stackars läkaren lär bryta ihop om mitt namn dyker upp där igen.. Kan jag sluta med medicinen på eget bevåg?

Hur resonerar ni? Ligger ni på -- allt gällande medicinska behandlingar sker i samråd med läkaren (även om hen mer eller mindre uttryckt att du inte kan var dennes problem) -- eller tycker ni att det är helt rimligt att som vuxen kunna fatta egna beslut?

Jag känner mig som världens största djävla skitpatient .

 

[Jenka]

Många mediciner ska ju fasas ut och inte avslutas tvärt. Jag vet inte hur det är med din men tänker att läkarkontakt är bra just för att rådfråga kring det. Nu är ju frågan annorlunda; du vill sluta- hur?

 

[parellikusken]

Generellt fattar jag beslut mer på kunskap/fakta än på intuition, vilket gör att jag i liknande fall litar på läkaren. Läkaren har mer kunskap inom området än vad jag har, dock så lyssnar alltid min läkare noga på mig då jag är den som har kunskap om hur effekten av medicinen yttrat sig för mig. Läkaren tar sedan det och sin kunskap i beaktning och fattar beslut, medan jag inte kan fatta beslut på andra grunder än min egen känsla.

Som regel litar jag alltså på läkaren. Men min läkare brukar också lita på mig, vilket gör att jag får testa fram själv vilken styrka som passar bäst, utefter läkarens rekommendationer. Jag får vara med och välja vilken behandlingsstrategi som jag tror blir bäst för mig, efter att min läkare har förklarat alternativen för mig.

Jag skulle inte ha slutat med medicinen på eget bevåg, utan skulle istället skickat in en egenremiss till psykiatrin där du beskriver dina problem och att du inte kan få hjälp av VC längre.
Jag har ingen erfarenhet av psyk-relaterade problem på VC, men har under halva mitt liv varit i kontakt med psykiatrin och känt att de har bra koll på medicinsk behandling.

Jag tror dock att det är viktigt för din egen skull att du jobbar med att få en bra kontakt med läkaren, att du vågar vara öppen och berättar hur du tänker och känner. Det är rejält svårt att få rätt hjälp annars då det är det du berättar som ligger till grund för behandlingen.

 

[Gimlan]

Ta kontakt, förklara läget. Våga, om du orkar, att ligga på lite mer.

 

[vtok]

Många mediciner ska ju fasas ut och inte avslutas tvärt. Jag vet inte hur det är med din men tänker att läkarkontakt är bra just för att rådfråga kring det. Nu är ju frågan annorlunda; du vill sluta- hur?

Det vet jag om o jag tror inte att det är bra att sluta tvärt. Men -- fasa ut kan jag göra på egen hand? Det som oroar mig mest är om jag 'ställer till det' för vidare utredning eftersom läkaren menar att sån här medicin måste få chans över tid.

Generellt fattar jag beslut mer på kunskap/fakta än på intuition, vilket gör att jag i liknande fall litar på läkaren. Läkaren har mer kunskap inom området än vad jag har, dock så lyssnar alltid min läkare noga på mig då jag är den som har kunskap om hur effekten av medicinen yttrat sig för mig. Läkaren tar sedan det och sin kunskap i beaktning och fattar beslut, medan jag inte kan fatta beslut på andra grunder än min egen känsla.

Som regel litar jag alltså på läkaren. Men min läkare brukar också lita på mig, vilket gör att jag får testa fram själv vilken styrka som passar bäst, utefter läkarens rekommendationer. Jag får vara med och välja vilken behandlingsstrategi som jag tror blir bäst för mig, efter att min läkare har förklarat alternativen för mig.

Jag skulle inte ha slutat med medicinen på eget bevåg, utan skulle istället skickat in en egenremiss till psykiatrin där du beskriver dina problem och att du inte kan få hjälp av VC längre.
Jag har ingen erfarenhet av psyk-relaterade problem på VC, men har under halva mitt liv varit i kontakt med psykiatrin och känt att de har bra koll på medicinsk behandling.

Jag tror dock att det är viktigt för din egen skull att du jobbar med att få en bra kontakt med läkaren, att du vågar vara öppen och berättar hur du tänker och känner. Det är rejält svårt att få rätt hjälp annars då det är det du berättar som ligger till grund för behandlingen.

Jag förstår det. Jag förstår att läkaren är där för att hjälpa o hur djävla svårt det måste vara med en patient som har svårt att svara på kontakten -- att ge en tydlig bild. Det är en extrem svaghet o jag skäms för det .

Men skriva en egenremiss skulle jag aldrig våga. Har nu läkarens remiss inte fått mig vidare (ännu) kan jag inte se vad en egenremiss skulle kunna förändra -- mer än att jag är rädd för att ses ännu mer som en belastning.. Nånstans är jag ju redan i rullarna.

Ta kontakt, förklara läget. Våga, om du orkar, att ligga på lite mer.

Det är nog vad jag innerst inne hade velat göra. Men jag vet inte om jag klarar att ha den tydlighet o förmåga att kunna förmedla hur jag mår som krävs för att 'förtjäna det'. Jag förstår ju vilket hopplöst läge det måste vara för en allmänläkare... Jag skulle känna mig skitbesvärlig som söker tid tre veckor senare igen. Då har vi träffats nästan en gång i månaden i nästan ett halvår..! En allmänläkare som varken kan eller egentligen är intresserad (då hade hen väl blivit psykiater då) att göra mer.

Hur besvärlig o ovillig för vidare utredning framstår jag dessutom inte om jag bara vill avsluta den behandling jag faktiskt får?

Eller spelar det kanske ingen roll? Jag slutar o så får jag ta det därifrån om/när jag ev får en ny kontakt? Kanske inom psykiatrin nästa gång. Så har jag iaf inte besvärat den här allmänläkaren mer o bara gett bilden av mig själv som en dryg o jobbig patient.

 

[Frankie]

Om du har möjlighet, sök upp privatpraktiserande psykolog och/eller psykiater.

 

[vtok]

Om du har möjlighet, sök upp privatpraktiserande psykolog och/eller psykiater.

Tack för tips -- men det skulle jag aldrig klara . Vad skulle jag ens säga? 'Psykiatrin vill inte ta emot mig o min läkare gav upp -- vad kan du göra?'

Jag vill inte blanda in fler mitt i detta. Symtomen jag sökte vård för i det första skedet finns föralldel kvar, men det som bekymrar mig mest nu är just den medicinska behandlingen. Medicinen kanske hjälper -- en del Har blivit bättre, kanske måste jag bara ge det ännu mer tid som läkaren är inne på -- men kanske har den också ett finger med i spelet när det gäller annat, som det här med sömnen. Kanske bara grubblar jag för mkt. Kanske måste jag stå ut tills jag -- tillslut? -- kommer till rätt instans. För att nu är det bestämt såhär.

Men jag blir knäpp av att inte få sova o jag kan inte låta bli att känna viss oro när jag nu nästan varje dag stoppar i mig flera tabletter med den här tillvänjningsrisken. I desperation för att få komma ifrån eller sova ibland även över läkarens ordinering... Jag fattar att det är djävligt dumt men jag får bara inte livet att gå ihop utan sömn...

O så känner jag mig ju bara så djävla ensam i mitt mående .

 

[Gimlan]

Det vet jag om o jag tror inte att det är bra att sluta tvärt. Men -- fasa ut kan jag göra på egen hand? Det som oroar mig mest är om jag 'ställer till det' för vidare utredning eftersom läkaren menar att sån här medicin måste få chans över tid.



Jag förstår det. Jag förstår att läkaren är där för att hjälpa o hur djävla svårt det måste vara med en patient som har svårt att svara på kontakten -- att ge en tydlig bild. Det är en extrem svaghet o jag skäms för det .

Men skriva en egenremiss skulle jag aldrig våga. Har nu läkarens remiss inte fått mig vidare (ännu) kan jag inte se vad en egenremiss skulle kunna förändra -- mer än att jag är rädd för att ses ännu mer som en belastning.. Nånstans är jag ju redan i rullarna.



Det är nog vad jag innerst inne hade velat göra. Men jag vet inte om jag klarar att ha den tydlighet o förmåga att kunna förmedla hur jag mår som krävs för att 'förtjäna det'. Jag förstår ju vilket hopplöst läge det måste vara för en allmänläkare... Jag skulle känna mig skitbesvärlig som söker tid tre veckor senare igen. Då har vi träffats nästan en gång i månaden i nästan ett halvår..! En allmänläkare som varken kan eller egentligen är intresserad (då hade hen väl blivit psykiater då) att göra mer.

Hur besvärlig o ovillig för vidare utredning framstår jag dessutom inte om jag bara vill avsluta den behandling jag faktiskt får?

Eller spelar det kanske ingen roll? Jag slutar o så får jag ta det därifrån om/när jag ev får en ny kontakt? Kanske inom psykiatrin nästa gång. Så har jag iaf inte besvärat den här allmänläkaren mer o bara gett bilden av mig själv som en dryg o jobbig patient.

Du kan be om att byta läkare? Se om du kan få annan behandling? Läkare brukar vilja att man är med på behandlingståget. Försök för din skull att orka.

 

[Korekatten]

Jag tycker verkligen inte du ska känna dig som en skitpatient! Jag upplever också att det är en svår situation i möten med läkare på VC. Jag har personligen inte träffat många läkare
På VC som har kunnat hjälpa mig med mina psykiatriska problem. De har inte heller velat skriva remiss till psykiatrin.
Som tur var hjälpte Försäkringskassan mig med den biten. Kanske kan du prata med arbetsterapeuten du ska träffa om hur du upplever situationen?

Är du i arbete eller sjukskriven? Är du sjukskriven så borde FK och rehabkordinator vara iblandade och kanske kan hjälpa dig komma vidare.

Nu vet jag inte alls vilken medicin du tar. Men många av dagens psykofarma ger otroliga biverkningar och utsättningssymptom. När jag tog SNRI så upplevde jag samma svårigheter med sömnen som du. Läkare på Vc sa att jag skulle fortsätta, men jag trappade ur istället med hjälp av annan läkare. Utsättningen var en fruktansvärd upplevelse....

En vän till mig har fått stora delar av hennes kropp och hjärnan ”förstörd” pga hennes psykofarma.
Tror medicinsk behandling kan hjälpa i många psykiatriska fall. Men kan också ställa till det rejält. I många fall är samtalsterapi/psykologbehandling eller liknande bättre. Jag kan absolut inte säga om hur det skulle vara i ditt fall. Men det är ditt eget val om du vill äta medicinen eller inte. Samtidigt har du rätt att få vård och hjälp! Ge inte upp!

Har du någon anhörig som kan hjälpa dig? Du kan också kolla upp om du har möjlighet att få personligt ombud.

 

[Gimlan]

En vän till mig har fått stora delar av hennes kropp och hjärnan ”förstörd” pga hennes psykofarma.
Tror medicinsk behandling kan hjälpa i många psykiatriska fall. Men kan också ställa till det rejält. I många fall är samtalsterapi/psykologbehandling eller liknande bättre. Jag kan absolut inte säga om hur det skulle vara i ditt fall. Men det är ditt eget val om du vill äta medicinen eller inte. Samtidigt har du rätt att få vård och hjälp! Ge inte upp!

Rätt mycket skrämselpropaganda... och angående det fetade så beror det ju helt på vad man har för diagnos.

 

[Korekatten]

Rätt mycket skrämselpropaganda... och angående det fetade så beror det ju helt på vad man har för diagnos.

Ja visst beror på det på vad man har för diagnos. En del människor mår absolut bättre av tabletter av olika slag.
Och det finns läkare som säkerligen är kompetenta. Och läkare som inte är det inom alla områden.

Det var inte menat som någon skrämselpropaganda. Men vet att en del människor har blivit mer stjälpta än hjälpta av vissa mediciner. Bland annat jag. Om TS inte känner sig hjälpt av sin medicin tycker jag verkligen att hen ska ta det på allvar och fortsätta söka råd och hjälp. Till en annan medicin om så önskas, eller annan behandlingsform.

 

[Grazing]

Det var inte menat som någon skrämselpropaganda. Men vet att en del människor har blivit mer stjälpta än hjälpta av vissa mediciner. Bland annat jag. Om TS inte känner sig hjälpt av sin medicin tycker jag verkligen att hen ska ta det på allvar och fortsätta söka råd och hjälp. Till en annan medicin om så önskas, eller annan behandlingsform.

Fast problemet är ju lite att det tar hyfsat lång tid innan man mår bättre av en sådan medicin plus att det tar tid att hitta rätt dos, att inte ge det en ärlig chans är heller bra. Läkare kan ofta inte göra så mycket i det läget för det tar tid. Visst så är ju samtal alltid bra att kombinera med medicin dock.

 

[monster1]

I början på förra året började jag må dåligt och sökte mig till vc. Jag fick en samtalskontakt som jag träffade en tid. I höstas tyckte hen att jag skulle ta kontakt med en läkare för att ev påbörja en medicinsk behandling. På hens inrådan tog jag då kontakt med en läkare o fick medicin utskriven. Därefter avslutades samtalskontakten -- delvis för att jag kände att det inte gav så mkt, men ff a för att terapeuten själv skulle sluta.

Jag har sen dess träffat läkaren fyra ggr mellan oktober-januari -- för att följa upp behandlingen. När vi träffades i december höjde vi dosen samt jag påpekade problem rastlöshet/ångest/oro o fick ytterligare en medicin utskriven (att ta endast vid behov pga risk att utveckla beroende). Läkaren planerade för ett nytt åb slutet av februari.

I januari börjar jag må riktigt dåligt. Huvudvärk o andra biverkningar -- som vi pratat lite om tidigare o där jag känt att 'fine jag står ut liksom' -- men ff a insåg jag att börjat sova så fruktansvärt dåligt -- dvs. knappt alls. Med stor vånda tar jag kontakt med vc igen o får direkt en tid -- redan i januari.

Jag tog då upp att jag är har rejäla sömnproblem, ifrågasätter lite vagt om det kan ha med medicinen att göra. Läkaren tycks tveksam -- o tycker att medicinen bör utvärderas under en längre tid Jag får insomningstabletter utskrivna (återigen: endast vid behov) o får under detta besök även veta att remissen som läkaren skickade till vidare instans (psykiatrin) i november hade 'avslagits' för nu, för att dom ansåg att det fortfarande finns (utrednings)åtgärder kvar att göra inom primärvården. Läkaren beklagade detta -- hen kan inte göra mer för mig nu -- o det sista som blev sagt var att jag ska vänta på vidare kallelse (ganska oklart vart...)

Detta var för ca 3 veckor sen o jag har inte hört något mer från någon. Jag tar mina tabletter men sover ändå dåligt -- visst jag somnar, men kan vakna varannan timme under natten ändå. Utan tablett somnar jag inte alls. Jag försökte inatt men efter att dels haft otroligt svårt för att bara somna -- trots att jag var trött -- o sedan vaknat, somnat om, svettats, vaknat med starka bröstsmärtor o snurrat runt i ett par timmar fick jag ge med mig o ta tabletter iaf. Resten av natten är bara ett stort blurr. Jag vaknar ändå till o från, men somnar iaf om. Detta leder förstås till att jag ofta tar av alla tabletter jag har en kväll -- bara för att få sova. Mitt 'behov' känns konstant.

Det här börjar bli så otroligt jobbigt! O visst hade jag ångestproblematik o annat som gjorde att jag fick medicin från början, men just när det gäller sömnen känner jag inte att det alls brukar vara såhär jobbigt. Tyvärr har jag otroligt svårt för läkare-patient-situationer o har nog svårt att uttrycka mig helt klart, men jag vill inte ha den första medicinen längre. Jag _vet_ inte men det känns som om den kan vara ett spöke i detta.

Jag känner inte att jag kan ta kontakt med läkaren igen. Hen har tydligt visat att det är stopp där nu. Jag ska vidare -- hen kan inte göra mer för mig. Samtidigt -- om jag nu ska vidare och tex. själv slutar med medicinen -- är det lämpligt? Förstör jag något om jag slutar på eget initiativ? Men vem vet hur länge det dröjer? Nästa steg tycks vara ett möte med arbetsterapeut -- på vilket vis är en sådan insatt i medicinska behandlingar?

Jag känner ett stort behov av att diskutera det här med ngn -- litegrann känslan att även bara ha någon att hålla handen för det här tar så otroligt på mig o jag är otroligt nervös för att hänga mellan stolar o inte veta vad som kommer hända -- men kan jag ens ta kontakt med vc igen? Den stackars läkaren lär bryta ihop om mitt namn dyker upp där igen.. Kan jag sluta med medicinen på eget bevåg?

Hur resonerar ni? Ligger ni på -- allt gällande medicinska behandlingar sker i samråd med läkaren (även om hen mer eller mindre uttryckt att du inte kan var dennes problem) -- eller tycker ni att det är helt rimligt att som vuxen kunna fatta egna beslut?

Jag känner mig som världens största djävla skitpatient .

En arbetsterapeut kan hjälpa dig med beteenden kopplat till din ångest. Jag skulle hålla mig till att alla mediciner ska hanteras av läkare. Eftersom psykiatrin anser att det finns åtgärder kvar att göra inom primärvården se till att du får de åtgärderna då. Antingen fungerar dom eller så kan du sedan gå vidare inom psykiatrin annars fastnar du liksom i limbo. Om din läkare inte erbjuder dig de åtgärderna så byt läkare!

 

[Gimlan]

Ja visst beror på det på vad man har för diagnos. En del människor mår absolut bättre av tabletter av olika slag.
Och det finns läkare som säkerligen är kompetenta. Och läkare som inte är det inom alla områden.

Det var inte menat som någon skrämselpropaganda. Men vet att en del människor har blivit mer stjälpta än hjälpta av vissa mediciner. Bland annat jag. Om TS inte känner sig hjälpt av sin medicin tycker jag verkligen att hen ska ta det på allvar och fortsätta söka råd och hjälp. Till en annan medicin om så önskas, eller annan behandlingsform.

Fast sättet du utrycker det på. En luddig berättelse om en kompis som farit illa, vilket kanske inte ens har med medicinerna att göra, kan lika gärna vara felaktiga slutsatser, faktiskt.

 

[Korekatten]

Fast sättet du utrycker det på. En luddig berättelse om en kompis som farit illa, vilket kanske inte ens har med medicinerna att göra, kan lika gärna vara felaktiga slutsatser, faktiskt.

Just det, så är det nog. Ska hälsa min vän det.

 

[Gimlan]

Just det, så är det nog. Ska hälsa min vän det.

Är övertygad om att du förstår exakt vad jag menar. Annars kan jag förklara det.

 

[kryddelydd]

Det vet jag om o jag tror inte att det är bra att sluta tvärt. Men -- fasa ut kan jag göra på egen hand? Det som oroar mig mest är om jag 'ställer till det' för vidare utredning eftersom läkaren menar att sån här medicin måste få chans över tid.



Jag förstår det. Jag förstår att läkaren är där för att hjälpa o hur djävla svårt det måste vara med en patient som har svårt att svara på kontakten -- att ge en tydlig bild. Det är en extrem svaghet o jag skäms för det .

Men skriva en egenremiss skulle jag aldrig våga. Har nu läkarens remiss inte fått mig vidare (ännu) kan jag inte se vad en egenremiss skulle kunna förändra -- mer än att jag är rädd för att ses ännu mer som en belastning.. Nånstans är jag ju redan i rullarna.



Det är nog vad jag innerst inne hade velat göra. Men jag vet inte om jag klarar att ha den tydlighet o förmåga att kunna förmedla hur jag mår som krävs för att 'förtjäna det'. Jag förstår ju vilket hopplöst läge det måste vara för en allmänläkare... Jag skulle känna mig skitbesvärlig som söker tid tre veckor senare igen. Då har vi träffats nästan en gång i månaden i nästan ett halvår..! En allmänläkare som varken kan eller egentligen är intresserad (då hade hen väl blivit psykiater då) att göra mer.

Hur besvärlig o ovillig för vidare utredning framstår jag dessutom inte om jag bara vill avsluta den behandling jag faktiskt får?

Eller spelar det kanske ingen roll? Jag slutar o så får jag ta det därifrån om/när jag ev får en ny kontakt? Kanske inom psykiatrin nästa gång. Så har jag iaf inte besvärat den här allmänläkaren mer o bara gett bilden av mig själv som en dryg o jobbig patient.

som vanligt kan det se olika ut i olika delar av landet... så mitt svar kan vara rätt eller fel beroende på bostadsort.

men många gånger tackar psykiatrin nej om inte vårdcentralen provat på ett metodiskt sätt med två eller tre olika preparat, och då ingår det att man ska försöka komma upp i ordentlig dos.
Så det låter som om man "borde" prova att byta preparat i ditt fall, och utvärdera några gånger inklusive doshöjningar, innan psykiatrin torde vara intresserade av att ta över.

 

[kryddelydd]

Fast sättet du utrycker det på. En luddig berättelse om en kompis som farit illa, vilket kanske inte ens har med medicinerna att göra, kan lika gärna vara felaktiga slutsatser, faktiskt.

eller så handlar det om tyngre psykofarmaka i spännande kombinationer, som ibland ges inom psykiatrin.
Dock låter det tendentiöst och luktar skandalpress när man skriver att någon "fått hjärnan förstörd".

 

[Problematisk]

Har du bara provat en medicin? Isåfall skulle jag be om att få prova något annat, om du kommit upp i full dos och stått på det ett tag men känner att det inte hjälper/ger för jobbiga biverkningar.
Så vitt jag vet brukar man inte få komma till psykiatrin om man inte provat en hel del hos vc. Själv provade jag nog 2-3 olika mot ångest och 4 eller 5 antidepressiva innan läkaren skickade remiss till psyk (och de tog emot mig).
Så börja där, är mitt tips. Börja inte mixtra med mediciner själv, utan gör det i samråd med läkare. Skriv ner dina problem och jobbiga biverkningar med nuvarande medicin och ta med, till nuvarande läkare eller be om att få byta om hen inte verkar kunna/vilja försöka något annat. Försök stå ut en tid med ny medicin och se om det hjälper bättre, och kom ihåg att det tar ett tag innan man märker om medicinen har effekt. Många biverkningar kan också bli bättre med tiden (men inte alla).

Vad har du för olika mediciner nu?

 

[MiniLi]

Lindrig psykisk ohälsa ska behandlas på vårdcentral. Det spelar liksom ingen roll om allmänläkaren tycker det är roligt eller ej (detta tror jag dock är dina egna fantasier som lägger krokben för dig) eftersom vårdcentralerna arbetar med all problematik sålänge den är i ett tidigt stadie eller lindrig/medel.
Om psykiatrin har nekat så hjälper det troligen inte att skriva egenremiss.

Stå på dig lite istället för att lägga dig platt på marken. Det är inte din sak att oroa dig för om läkaren gillar sina arbetsuppgifter eller ej. De som arbetar i vården är ju anställda för att ge vård.

Jag tycker det är dumt att mixtra själv med mediciner. Bättre att boka möte med läkaren och diskutera ev förändring av dos eller preparat.
Och arbetsterapeut låter väl jättebra? Hen kan hjälpa dig med sömnproblemen (kanske förskriva tyngdtäcke ex) eller rutiner i vardagen som är hjälpsamma när man inte mår bra.